Novell: Stranden

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Stranden



Hon var så fin när han såg henne första gången på stranden. Det blonda håret var lite lagom lockigt, och hennes blåa ögon glittrade som det blåa vattnet. Hon hade ’det’, som han bara inte kunde motstå. Men han visste att han måste det. Det var mycket folk vis badstranden så här års. Dels höll lokalbefolkningen till här givetvis, men det kom många turister från staden, som ville njuta av en äkta svensk sommar.



Det var så härligt att spendera sommarens underbara dagar vid stranden tyckte hon. Där trivdes hon med sin kompisar som hon hela tiden hade så roligt med. Men hon kände sig på något sätt iakttagen av någon. Ibland, när känslan blev stark, spanade hon längs stranden och såg sig omkring, men såg ingenting som bekräftade känslan. Och då struntade hon i den.



Han såg henne, och den där härliga känslan började spira inom honom igen. Det var en härlig känsla, men han kunde helt enkelt inte följa den. Det skulle aldrig kunna fungera, försökte han intala sig själv. För att få henne ur sina tankar, tog han upp tidningen och började försiktigt knåpa med korsordet. Men så hörde han hennes klingande skratt, och han insåg att det inte gick.



Han gick ner till vattnet för att doppa sig, dels för att komma närmare henne, men också för att svalka sig. Han plumsade i vattnet som en jättelik blåval, tyckte han. Simmade en runda, ut till bryggan och tillbaka. det pirrade till lite i magen när han sakta började röra sig upp ur vattnet, med insikten om att han skulle passera henne igen. Han gick emot henne, och när han passerade mötes deras blickar och hon log. Ett vackert, glatt leende. Han sa ’Hej’ lite försiktigt, och hon sa ’hej’. När han nått handduken var han så glad och exalterad. För att dölja sin upphetsning var han tvungen att lägga sig på magen. Han låg och tänkte på henne. Hur fin hon var. Hur fint det kunde vara. Hur skulle han agera härnäst. Nej, han skulle inte agera. Det vara bara att inse att det han innerst inne ville av hela sitt hjärta var totalt otänkbart i den riktiga världen. Han var tvungen och glömma, och ignorera sina känslor. Han kände efter och kom på att han säkert skulle må bra av att ta en eftermiddagslur, för att skingra tankarna.



Han hade sovit längre än vad han trott. När han vaknade hade nästan alla åkt hem. Klockan var närmare halv fem. han började plocks ihop sina saker, för att röra sig upp mot kiosken och köpa en glass. Hade skaffat sig en dum vana att köpa en glass i kiosken varje dag innan han gick hem, och hade gång på gång på gång lovat sig själv att sluta med det; det var inte bra för hälsan. men just idag kände han att han behövde det mer än tidigare. Han bad om sin glass, och när han tog upp pengarna såg han att hon stod alldeles bredvid honom. Utan att tänka frågade han henne om han inte kunde få bjuda på en glass. Hon såg först nästan skräckslagen ut, men sedan log hon sitt varma leende och nickade. Än en gång pirrade det till i magen, fast denna gång var känslan så mycket starkare. Hon tog emot glasen, han betalade kioskgubben. Hon började gå bort till sin cykel, och han följde efter utan att vete varför. Men möda försökte hon låsa upp cykellåset med ena handen; den andra var fast med glassen. ’vill du inte följa med på en liten promenad?’ frågade han, samtidigt som han blev förvånad över att han vågade. Hon så undrande på honom, och han fortsatte ’du kan ju ändå inte cykla med glassen i handen’. ’Nej, det går ju inte så bra’, sa hon, och hennes ansikte sken upp av det vackra leendet. De gick mot den glesa skogen, där det fanns fina stigar. Han brukade plocka svamp här på hösten och hittade bra. De vandrade tysta, ätande på glass. Han trevade lite blygt efter hennes fina hand, och hon tog hans och tittade upp mot honom med stora blåa ögon. De rörde sig allt längre in i skogen.



De hade skilts åt i skogen ett tag senare. Han gick hem till sitt. På natten sov han oroligt. Drömde om när han var i skogen med henne. Kallsvettades, och hans känslor åkte berg-och-dalbana. Lycklig, men ändå inte. Saker hade inte blivit som han hoppats. Han hade misstolkat hennes känslor för honom. Han kände sig lurad; de blickar, de skratt som hon givit honom hade bara varit ett skämt. Men samtidigt kände han lycka. De stunder som delat skulle han för alltid minnas som något fint han en gång fått uppleva. Även om han visste att hon aldrig skulle se år honom igen.





Morgonen därpå regnade det. Han hade en obehaglig känsla i magen. Den hade en aning ångest- betonad tendens, men han visste inte varför. Det skulle nog inte klarna upp, så det var ingen idé att gå till stranden. Han visste att hon inte skulle vara där. Satt inne tills in p...