Att döda ett barn

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Den kronologiska ordningen i denna novell är det första som hänför läsaren, ett välkänt författarknep som inte upphör att fånga läsaren. Två scenarion beskrivs parallellt, med tiden som gemensam nämnare. Då historien når sitt klimax har de två parallella berättelserna mött varandra och ett barn har dödats.
Historien beskrivs till en början som en vacker söndagsmorgon, någonstans i en inte allt för tätbefolkad miljö, där den svenska sommaren sprider sin charm och ljuva doft.
De ständiga imaginära reflektionerna till havet och det glittrande vattnet är förväntan av dessa vackra sommarminnen, som inte kommer att bli ihågkomna denna vackra dödsdag.
Beskrivningarna talar för det som kommer att hända, beskrivningarna avslöjar framtiden. Det vackra som snart ska förstöras kommer som en blixt från klar himmel trots dess förutsägbarhet.

Det faller ingen skugga över bilen och den blanka kofångaren har inga bucklor och inte heller är den röd av blod.

Det som gör hela berättelsen så vacker är sättet författaren beskriver miljön, de vackra imaginära reflektionerna gör att man verkligen drar i sig av den oförstörda svenska idyllen.
Den vackra historien, med dess djupa poetiska beskrivningar, ger läsaren en syn på hur döden kan förändra livet så radikalt. Syftet med historien tror jag ligger någonstans där. Att syftet med denna novell endast skall vara att avskräcka bilister tror jag är ett mer formellt budskap.
Temat döden är, och kommer alltid vara, någonting tabubelagt. Det vi inte förstår blir vi rädda för. Döden är nånting som fascinerar Stig Dagerman, den är även huvudtemat i många av hans litterära verk. Döden blev, som känt, hans utgång vid 31 års ålder, efter upprepade självmordförsök.
En handfull personer omnämns i berättelsen, alla har sin del i historien, dock riktas uppmärksamheten mest på ”mannen som ska döda ett barn”.
Personerna beskrivs knappt, med undantag av den dödsdömda flickan, antagligen för att författaren vill symbolisera ”det vackra”, som snart skall förstöras. Stig Dagerman vill verkligen visa att barnets död är en stor förlust för världen, han vill visa att vägen från himmelen till helvetet ibland är kortare än vad man tror. Att man ena sekunden kan njuta av livets sötma och sväva bland moln medan man sekunden därpå bara kan hata hela världen och plågas av mörka skuggor.
Mitt första intryck av denna novell var att titeln lät kall och obarmhärtig. Till stor del stämmer det, att spilla livet av en nykomling i världen är nånting som skär i mitt hjärta. Eftersom historien berättas ur två parallella scenarion sympatiserar man med den oavsiktlige gärningsmannen till detta fruktansvärda dåd. Hans eufori i början av berättelsen och hans djupa ångest i slutet gör att man har ytterligare ett perspektiv att utgå ifrån. Givetvis går det att sympatisera mer eller mindre med någon av de båda parterna i denna fruktansvärda incident. Förlusten av ett barn är förmodligen det värsta som kan hända ett par nyblivna föräldrar. Författaren beskriver mannens sorg och ångest mer än föräldrarnas, antagligen för att avskräcka folk från detta tänkbara scenario. Att ha en anekdot som denna i sitt liv är som ett sår som aldrig kan läkas. Dagerman förklarar det som att tystnaden är fienden, och att det aldrig går att intala sig att en händelse som denna inte är ens fel. Det är mycket intressant. Eftersom mannen inser att han är den personen som är ansvarig för den situationen som själv besatt sig är det sorgligt nog så att han aldrig kommer att kunna få svar på sina frågor, således är tystnaden en fiende. Den lyckliga mannen, som inte gjorde en geting förnär, kommer aldrig att kunna ...