Recension Flugornas Herre

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Flugornas herre är egentligen en vuxenversion av en barnbok, där tre pojkar som blir strandsatta på en öde ö uppför sig som perfekta gentlemen och tar kristendom till ön.
I Goldings klassiker är känslan en helt annan.

handling

Ett flyghaveri. Några överlevanden strandar på en öde ö. Alla är engelska. Alla är pojkar. Alla är mellan sex och tolv år gamla.
Det är så historien börjar, förstår man sedan. Själva boken börjar med en beskrivning av tolvåringen Ralph. Han är mycket självsäker, ljushårig, smal och senig med skoluniform som klibbar av svett i den heta djungeln.
Några rader längre ner träffar han Nasse, den nye som ingen tycker om.
Han är en tjock pojke, intelligent och lite lillgammal med glasögon och astma, som tar sarkastiska kommentarer med jämnmod och accepterar sin nertryckta roll.
Tillsammans resonerar dom två om vad som egentligen hänt. Deras flygplan, kommer dom fram till, har blivit anfallet och störtat på en ö långt ut i Söderhavet, fjärran från vuxna och deras regler. Det finns frukt i överflöd, djungeln är varm och förtrollad och vattnet underbart.
Ralph uppfattar detta som paradiset medan Nasse något mer reserverad konstaterar att dom måste leta reda på om några andra pojkar klarade sig.

”Att inbilla sig att Odjuret var någonting man kunde jaga och döda! sade Flugornas herre. Men du förstod det, inte sant?, Att jag är en del av er själva? Så nära, så nära! Att det är på mig det beror att ingenting tjänar något till? Att saker och ting är som det är?” Flugornas herre talar till Simon, sidan 188

Efter några glittrande timmar med simmning och dykning i lagunen hittar Nasse en vacker cremefärgad snäcka, som han påstår är som en trumpet.
”Jag har sett en sådan förut. Det var en grabb som hade den på sin trädgårdsmur. Trumpetsnäcka kallade han den.”
Snäckan blir som en symbol för ordning och respekt och när Ralph blåser i snäckan samlas dom spridda skolpojkarna runt honom i ett första möte.
Nasse försöker organisera och samla pojkarna; namn som Simon, Henry, Roger, Bill, Sam och Eric, Robert, Harold, Maurice och Johnny hörs och läggs på minnet och Ralph, i innehav av snäckan, säger att dom måste ha en hövding som ska bestäma.
Jack, en rödhårig pojke med fräknar, knotig och mager kropp och arga ljusblå ögon, höjer genast sin röst och förklarar att hövding borde han bli eftersom han är ledare för kören och ordningsman.
Det är Roger som kommer med förslaget att dom ska rösta och Ralph vinner överlägset.
Som plåster på såren säger Ralph: ”Kören är förstårs din.” och dom bestämmer raskt att kören blir jägare.
Och så är äventyret igång. Pojkarna samlar frukt, leker i vattnet, börjar bygga hyddor, utforskar ön och gör en signaleld på toppen av berget där dom två och två sitter vakt.
Men så tar lugnet och antistressen över och Ralph är missnöjd. Dom samlar för mycket frukt, leker för mycket, badar för mycket, utforskar för mycket istället för att bygga hyddor.
Efter en händelse i djungeln upptäcker Jack jaktens verkliga tjusning och när han prioriterar
jakten framför räddningselden och låter den slockna, blir det början till en oändlig maktkamp
mellan honom och Ralph. Ralph glider längre och längre bort från Jack, och närmare och
närmare Nasse.
Nu börjar också skräcken krypa över pojkarna. Mer och mer låter Golding mig känna
pojkarnas fruktan som stegvis förvandlar dom till monster.
Det kryper längs ryggen på både dom och mig när berättelser och drömmar om Odjuret växer
fram på mötena.Sam och Eric berättar att dom stötte på det uppe på berget vid eldvakten, säger att dom hörde tyg som revs sönder.
Odjuret hotar från luften, från havet, från dom outforskade delarna av ön och från djupet av deras egna förvirrade hjärtan.
Under ett möte ställer Jack öppet frågan om vem som egentligen ska vara hövding och begär en omröstning. När bifallet som han hoppades på uteblir lämnar han gruppen, skriker att han skiter i Ralphs regler och uppmanar alla som vill följa honom komma till stenröset, där dom ska bygga upp en ny stam och jaga och dansa under ledning av honom.
Kort efter mötet är det bara Ralph, Nasse, Sam och Eric, Simon och småungarna, som inte
tyr sig till någon, kvar i den ursprungliga stammen.
En tid efter uppdelningen går Simon själv ut i djungeln för att leta efter frukt.
Långt inne i djungeln, vid bergets fot, stöter han plötsligt på ett groteskt, avhugget grishuvud upphängt på en stör. Grishuvudet är en gåva, ett offer, till Odjuret från Jack och hans jägare men i Simons förvirrade och uppskrämda tillstånd förvandlas huvudet till Odjuret självt.
Runt grisen surrar hundratals flugor och Simon tycker sig höra Odjurets röst tala till honom. Den bekräftar Simons farhågor att Odjuret inte existerar, att det inte är en levande varelse. Odjuret är rädslan och ondskan i dom själva.
Simon får ett epilepsianfall och svimmar.

”Utan ett ord, utan att ens hinna skrika till susade Nasse iväg genom luften i vinkel mot blocket och gjorde en kullerbytta medan han föll. Blocket studsade två gånger och försvann in i skogen. Nasse föll, ett fall på tolv meter, och hamnade på rygg på den fyrkantiga, röda klippan i havet. Huvudet öppnade sig sig, någonting kom ut och blev rött.” Nasse dödas, sidan 236

När Simon vaknar efter några timmar gör han upptäckten att det Sam och Eric tyckte att dom såg uppe på berget vid elden bara var en död man hängande i en fallskärm.
Han vet inte vem mannen är, kanske piloten på flygplanet dom kom dit med, men både lättad och chockad försöker han gå ner till dom andra för att berätta nyheten. Men benen bär honom inte och han får ragla och krypa ner för berget till platsen där Jack och hans jägare just har jaktfest.
När Simon kommer inkrypande i ringen av krigsmålade, dansande pojkar och försöker ropa att det ligger en död man på berget avbryts han av pojkarnas brutala dans. Dom misstar Simon för Odjuret och slår kallblodigt och upphetsat ihjäl honom.
Kroppen förs sedan sakta ut mot det öppna havet.
Nu är all spår av mänsklighet och ordning på ön som bortblåsta.
Det är Ralph, Nasse, Sam och Eric kvar i den ursprungliga stammen, och en natt efter jaktfesten kommer Jack och några av hans vildar till deras hydda.
Dom försöker sig inte på diskution och artighet utan rasar brutalt hyddan och stjäl Nasses glasögon. Och när Ralph, Nasse, blind och stödd på Ralph, Sam och Eric går till stenröset för att prata allvar med Jack blir Sam och Eric tillfångnatagna och bundna.
Nasse, med den evigt glittrande och respektingivande snäckan i händerna, försöker ta till orda men tystas ner av Jack målad till oigenkännlighet. Och på berget ovanför klippan där dom står finns ett stort klippblock.
När Roger, med avsikt att skrämma, puttar klippblocket över bergskanten och träffar Nasse så att han ramlar över klippan rakt neri havet, krossas snäckan. Det enda som för ordningen och respekten betydde något på ön är krossad under ett klippblocks tyngd.
Kvar står Ralph. En gång hedrad hövding, nu hotad till döds av vildars spjut.
Han är har alltid varit, och är fortfarande oförstående inför Jacks hat, men gömmer sig i natten undan honom och hans hotelser.
Boken slutar med en beskrivning av vildarnas jakt på Ralph.
När dom tillslut sätter eld på ön för att röka ut honom tar han den sista utvägen och springer
genom djungeln, ut till stranden.
Och där står en sjöofficer och säger goddag.

teman

Man kan tolka Flugornas herre på otroligt många olika sätt, och därmed finns det också otroligt många teman i den.
Det första man ser är dom tre nyckelorden genom boken, nämligen elden, Odjuret och snäckan.
Elden förekommer mest, den är för pojkarna på ön det enda hoppet till räddning. ”Den förnuftiga”, Ralph, försöker hålla elden vid liv och pratar om eldvaktar och att hans pappa ska se elden och komma och rädda dom, medan ”rebellen”, Jack, struntar i räddningen och ser dagarna som ett enda stort äventyr.
Odjuret står för rädslan och ondskan på ön. När Jack bildar egen stam, den onda stammen, säger han att dom inte ska var rädda för Odjuret utan offra till det, bli vän med ondskan.
Men eftersom Odjuret bara finns inom dom, i deras egna rädda hjärtan, kulminerar det ju bara i att Flugornas herre blir till.
Snäckan är det näst viktigaste för Ralph. Snäckan står för ordning och rättvisa, det som Ralph också står för. Den som håller i snäckan får säga precis det han vill. När snäckan sedan går sönder, försvinner det sista hoppet om respekt och demokrati på ön och diktaturen tar över.
En tanke är att temat är kristendomen. Odjuret, Flugornas herre, skulle då vara djävulen, Simon som mördas när han kommer med budskap om framtiden och sanningen är Jesus och havet som tar emot honom och kontrollerar alla pojkars liv med sin oändlighet är Gud. Ön är alltså jorden.
En annan tanke är att boken egentligen är en beskrivning av Andra Världskriget. Pojkarna representerar dom olika länderna som deltog i kriget och sjöofficeren, som blir deras räddning, representerar Amerika. (landstigningen i Normandie)
Man kan också tolka namnet på boken, Flugornas herre, på många sätt.
Golding menar att grishuvudet som Jack och hans vildar hängde upp som offer till Odjuret är Flugornas herre. I en recention på internet av boken står det så här som förklaring; ”Man kan jämföra grishuvudet med Jack, på så vis att flugor dras till kadaver så länge där finns att äta, men när när det inte finns mer försvinner dom. Jack är i boken herren och Roger är flugorna. Roger upptäcker sitt sadistiska jag i och med jakten med Jack, och så länge Jack kan erbjuda honom tillfredställelsen i att plåga andra, stannar Roger kvar hos honom.Men när Jack inte kan ge mer av den varan, kommer Roger att ge sig iväg. Precis som flugorna på kadavret.”
Och det tycker jag var en bra tolkning.
Golding menar i boken att vi människor inte alls är så oskyldiga som vi verkar. Därför tror jag att hans budskap med Flugornas herre, är just att vi inte ska tro att vi är så godhjärtade som vi inbillar oss att vi är. Om vi tillsammans med en grupp människor skulle utsättas för svåra prövningar, tycks han mena att höljet av ordning och uppfostran försvinner och istället visar vi upp våra kanske inte lika goda sidor. Ett tema kan alltså vara människors onda sidor förs fram av frustration, rädsla och längtan.

skillnader

Boken är skriven om engelska pojkar på 40 - talet, filmen är gjord om amerikanska pojkar på 80 - talet. Skillnaderna börjar alltså redan där. Och dom fortsätter.
Språket, som i filmen är amerikanska, är mycket modernare och lättförstårligt än bokens lite halvgamla engelska (svenska i det här fallet) och det är inte ovanligt med kommentarer som ”Shut the fuck up, fat ass!” i filmen medan det i boken inte låter mer än ”Tjockis” eller ”Håll mun!”.
Början är iprincip helt annorlunda. Att deras plan störtar är nog den enda likheten.
För det första landar pojkarna i vattnet, och alla samtidigt, för det andra överlever deras kapten,
piloten, och dom håller honom vid liv tills det att han irrar bort sig i djungeln. Och där har vi en
till sak som är annorlunda; Odjuret i boken är mannen i fallskärmen uppe på berget, Odjuret i filmen är kaptenen som gått in i en grotta i djungeln. Och för det tredje kommer pojkarna iland på ön i en gummibåt som Jack hittade.
Men det är endå pojkarna som det är mest olika. Till att börja med är pojkarna inte vanliga skolpojkar, som i boken, utan kadetter och överster; dom går nämligen i militärskola. Alltså har
dom annorlunda kläder och också olika namn på varandra. Sedan är karaktärerna också
annorlunda, Ralph är tillexempel mycket snällare och godare i filmen än han är i boken, han säger aldrig ett ont ord om Nasse i filmen medan han i boken är minst lika taskig som dom andra mot honom. Jack är också lite annorlunda; men han är däremot elakare, men det beror nog mycket på språkskillnaderna. Ralph och Jack är också mycket kamratligare mot varandra i filmens början än vad dom är i bokens, där dom nästan är rivaler från första början.
I och med att det är en helt annan tid, ett helt annat årtionde, i boken och filmen så har pojkarna färre redskap i boken. Dom har bara en kniv tillexempel och i filmen har dom en ”glow stick” som fungerar som ljus. Och det är inte heller en båt som pojkarna ser när den är ute och letar efter dom, utan en helikopter.
Det sista som är annorlunda är uppdelningen av pojkarna, och slutet. Uppdelningen i boken sker på ett möte när Jack efterlyser en omröstning till hövding och sedan försvinner bort själv, i filmen är det efter att Ralph har anklagat honom för att låta elden slockna, och då går han tillsammans med dom andra jägarna för att bilda ny stam.
Slutet är också iprincip helt annorlunda. Det är inte en sjöofficer på sitt fartyg som ser deras rök, utan någon från amerikanska armén i helikopter. Och så är det bara en replik i hela slutet; ”What are you guys doing?”.
Men filmen är ju faktiskt bara baserad på boken.

filmen

Först måste jag säga att boken är mycket bättre än filmen. Jag såg den faktiskt två gånger för att riktigt försöka trycka i mig att ”jo, Minna, filmen är bra” men nej ack nej, det gick inte.
Skådespelarna är visserligen otroligt duktiga, personligen tycker jag mest om Daniel Pipoly, som spelar Nasse, Balthazar Getty, som spelar Ralph och Andrew och Edward Taft, som spelar tvillingarna Sam och Eric.
Miljön är exotisk och helt fantastisk, projektet väldigt påkostat och sminkösen värd hederspris, men det är något som fattas.
Harry Hook får inte riktigt till den där känslan av ”det här håller aldrig” i början och känslan av fulltsändigt vansinne i slutet. Den enda rörande scenen är egentligen när Jack och hans vildar precis har sprungit in i det gamla lägret, stulit överlevnadskniven och råkat göra sönder Nasses glasögon. När Nasse storgråtande tar upp glasögonen och säger; ”They brooke my glases. Oh, god, help me.” väller känslorna fram och mina ögon tåras faktiskt. Och det beror ju enbart på att Pipoly är så bra på gråtscener och att han är så jäkla söt. Men det är som sagt den enda rörande scenen i hela filmen. Det är ett ganska dåligt betyg på en film som handlar om människors ondska och om hur diktaturen tar över småpojkar, antar jag.
Plus allt detta är vartionen av slutet alldeles för ihoptryckt, jaktkänslan kommer bara i själva slutet och då försvinner den nästan direkt.
Dom har fösökt få till rädslan och jakten genom att låta pojkarna springa i slow motion en stund. Det vill jag bara säga; gör aldrig om det! Och speciellt inte i en sådan seriös dramatisering som Flugornas herre ändå är. Det ser skittöntigt ut och Ralph verkar bara wannabe James Bond.
Sedan har manusförfattarna tagit bort en väldigt bra replik i slutet, nämligen när sjöofficeren frågar vem som är ledaren och Ralph svarar ”Jag” med hög och klar röst även fast han har blivit jagad och var väldigt nära döden. Det är ju då man känner att allt är över och att det goda nästan hade blivit besegrat, men ändå klarade sig. Hallå!
Det som egentligen stoppar att jag helt ratar filmen är tre saker; dels dom snygga naturbilderna mellan scenerna, dels dom rappa, ibland roliga och perfektplacerade replikerna och dels piloten som klarade sig.
Det första funkar otroligt bra som stämningshöjare, speciellt bilderna på Flugornas herre som
bara blir svartare och svartare av flugor.
Det andra, replikerna, måste man ge dom extra mycket beröm för, för dom är faktiskt minst
lika bra som böckernas repliker. Som sagt är dom rappa, roliga när det behövs och väldigt bra placerade, inkilade på perfekta ställen och uttalade på hel och ren amerikanska. Svordomarna som pojkarna slänger ur sig ibland lättar bara upp stämningen, och får dom att inte verka så präktiga som i boken, vilket jag tycker är bra.
Att piloten klarade sig är i mitt tycke en till rejäl stämningshöjare. När han irrar runt i skogen, febrig och galen och pojkarna måste leta efter honom kan tyckas tråkigt men spänningen, när dom tar piloten för Odjuret väger upp både det och mycket av det andra.

boken

Eftersom jag har jämfört filmen och boken så mycket i filmrecentionen så vill jag bara till...