Helvetesskilldring

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Portarna öppnas och jag knuffas brutalt in, rakt in i helvetet.
Ännu har jag inte vågat öppna ögonen, men det är inte mina ögon som lider utan mitt luktsinne. En fruktansvärt stark, frätande stank ligger som ett tjockt täcke över hela rummet och påfrestar kväljningarna som kommer gång på gång. En vindpust sveper förbi alldeles intill mig och automatiskt öppnar jag ögonen. Men aldrig hade jag förväntat mig att se detta totala mörker. I åratal hade jag fasat vad mina ögon skall se när jag placerats i underjorden, i åratal har jag levt med oron och mardrömmarna. Men inte ens bland mina vildaste drömmar, har mörkret skrämt mig som nu. Alla sinnen hålls på helspänn och denna eviga skräck om att vad som helst kan ske utan minsta förvarning. Det var något jag aldrig upplevt förut. Plötsligt känner jag mig som 6 år igen, liten och hjälplös. Stanken ligger tätt inpå och från alla håll och kanter hörs skrik, skrik på hjälp och skrik av ren smärta. Vart har jag kommit, hur kan någon förtjäna detta?
Ett ljus tänts en bit bort från där jag står, och med ens blir det alldeles tyst, endast hjärtas slag hörs. Ljusslingan börjar röra på sig och rör sig närmare fortare och fortare mot mig. Jag börjar kallsvettas och andningen ökar men precis då jag tror den ska träffa mig i ansiktet, stannar den. Oviss om vad som komma skall står jag och iakttar elden som växer sig allt högre. Skriken har återvänt men denna gång känns de betydligt närmare, som om de är runt omkring mig. Elden växer sig allt större och har nu uppnått samma längd som jag, men oavsett dens ökande storlek så förblir allting mörkt omkring mig.

Plötsligt exploderar elden och lyser upp. En överväldigande känsla kommer över mig. Stanken blir extrem, skriken tjuter i mitt huvud, ögonen svider, smaken av blod sprider sig i munnen och kroppen har tappat känseln. Det känns som om någonting gnager på mig, men inte utanpå utan inifrån. Jag ser skuggor flyga förbi på väggarna och dörrar, massor av dörrar. Men lika fort som det kom försvinner det. Det som känts som timmar har varit sekunder. Vad hände alldeles nyss? Hände det verkligen eller var det en hallucination? Frustrationen är enorm, vad är mitt straff, hur länge ska jag behöva stå här i ovishetens land? Jag klarar det inte länge till, jag blir tokig. Mörkret, skriken, stanken, bilderna, det blir för mycket.
Just som jag håller på och bryta ihop lyser ett vitt ljus upp runt omkring mig och tvingar tillbaka allt som gjort mig rädd och jag känner mig trygg. En behaglig värme sprider sig i kroppen och ett lugn lägger sig över mig. En röst ekar i mitt huvud, en röst jag aldrig hört förr. Den talar om för mig att allt kommer ordna sig, jag har tilldelats en andra chans men för att kunna uppskatta vad jag fått så skall jag se vad som kunnat ske.

Svaga bilder av dörrar börjar synas. Allt eftersom de blir tydliga närmar jag mig dem. Men jag rör mig inte, jag är som förlamad , det är något som rör mig åt mig. En dörr öppnas och jag möts av en stark våg av skrik som får mig att flyga bakåt. Där inne ser jag mödrar fasthållna, skrikande av förtvivlan då de ser sina barn brinna till döds. Barnen gråter och skriker på hjälp, skriker av smärta men mödrarna kan inte göra något. De kan endast stå och se på när det som de älskar plågas till döds.

Tårarna forsar ner för mina kinder, stackars kvinnor och barn. Jag dras bakåt och en annan dörr öppnas för mig. Där ser jag flickor misshandlas och våldtas av män och pojkar. Sönderslagna och förtvivlad bönfaller de dem att sluta. Men de endast skrattar och spottar dem i ansiktet. Jag ser rädslan i deras ögon, men det är mer som en chockerad rädsla och med ens förstår jag. Detta är inga vanliga pojkar och män, detta är var flickas fader och bröder.
Återigen dras jag ut och in i ett annat rum. Överallt ser jag lessna små pojkar och flickor och runtomkring dem vuxna, som antagligen är deras föräldrar som skriker på dem. De talar om hur odugliga de är, vilka misstag de är och barnen bara gråter. De vill ju bara bli älskade. Jag försöker skrika åt dem att låta barnen vara, men inte ett ljud. Det är som om jag blivit stum.
Ännu en gång dras jag ut ur ett rum och mot en annan dörr. Denna gång är det som ett steg bakåt i tiden. Jag har kommit till ett koncentrationsläger. Överallt är judiska fångar som plågas av nazister. Vissa torteras och andra dödas. Gaskamrarna fylls med barn, männen raddas upp mot väggen för piskrapp och kvinnorna våldtas framför sina män. Överallt smärta och sorg.
Jag orkar inte mer, jag vill inte. Men återigen dras jag mot en annan dörr. Här är det fullt av vackra ledsna och förstörda kvinnor och män. Jag står och väntar på att se vad som skall hända men inget. Då, som om någon tryckt på en knapp börjar röster, deras tankar eka genom rummet. ”Jag är för tjock”, ”Jag är för ful”, ”Jag har inga muskler”, ”Ingen kommer någonsin att vilja ha mig”, ”Jag är äcklig”. Den ena svälter sig och den andra tränar tills den svimmar. För mig ses inte detta som något hårt straff, men av att döma hur de ser så lider det lika mycket som de andra jag sett.

Jag dras ut, men nu vägrar lyda. Jag kan inte göra något motstånd, min kropp reagerar inte. JAG VILL INTE MER! Jag förstår nu, jag ser allt så klart. Vardera av dessa dörrar motsvarar människors största skräck. Då de portarna öppnas fördelas de in i rätt rum, där de skall stanna i all evighet och återuppleva sina straff om och om igen. Fysiskt såsom psykiskt så får de lida. Jag har insett det nu, tag mig härifrån nu. Jag vill bort, jag vill bort från allt lidande. Jag orkar inte se dem mer. Jag bry...