Stalin och uppbyggnaden av Sovjetunionen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Revolution

När första världskriget utbröt 1914 ökade till en början tsarens popularitet. De patriotiska känslorna växte hos det ryska folket, men det dröjde inte länge innan verkligheten hann ikapp dem. Tsarens popularitet vändes till missnöje när arméerna led stora nederlag och förlusten av människoliv var enorm. Det blev brist på livsmedel, svälten bredde ut sig och oron bland befolkningen ökade med demonstrationer och upplopp som följd.
Det som 1917 i St: Petersburg började som arbetarnas upplopp mot livsmedelsbristen utvecklades till en politisk revolt av grupper som ville göra revolution. Även militären anslöt sig till upproret och de bildade tillsammans med arbetarna så kallade sovjet (råd). Situationen blev ohållbar för de styrande och tsaren tvingades avgå.

På senhösten 1917 grep bolsjevikerna makten under ledning av Lenin. De hade bara en knapp majoritet av sovjeterna (råden) bakom sig och aktivt stöd av endast en liten del av Rysslands befolkning. Ett inbördeskrig bröt ut mellan kommunisterna (som bolsjevikerna hade börjat kalla sig) och företrädare för den gamla regimen.
Efter två och ett halvt års krigande stod kommunisterna som segrare. Då hade en miljon människor, på båda sidor, dödats genom direkta krigshandlingar och avrättningar. I den hungersnöd och de epidemier som följde anses 10 miljoner människor ha mist livet.

Kommunisterna bildade i december 1922 Sovjetunionen med Moskva som ny huvudstad. I det nya samhälle som de byggde upp tog staten över banker, större industrier, gruvor och med tiden även handeln. Det bestämdes, helt enligt den socialistiska andan, att bönderna måste leverera en viss mängd livsmedel till städerna. Men att utan ersättning tvinga bönderna till det visade sig vara svårt och även att få igång produktionen i fabrikerna gick trögt. Hungersnöden förvärrades och Lenin inledde den Nya Ekonomiska Politiken, NEP.
Den innebar att leveransplikten för bönderna avskaffades och de fick fritt sälja sina produkter i städerna. Även en del privatägda industrier och jordbruk tilläts.
Efter hand minskade hungersnöden och produktionen tog fart. Kommunisterna befäste sin ställning och inget tycktes hota deras makt.

Men Lenin var en sjuk man. Han hade drabbats av två slaganfall och klarade inte längre av att leda partiet. När han avled i januari 1924 hade någon efterträdare ännu inte utsätts.


Stalins väg till makten

När Lenin avled började maktkampen om vem som skulle bli hans efterträdare. Inofficiellt hade den startat redan två år tidigare, men nu intensifierades striden.
Leo Trotskij sågs av Lenin, sig själv och många andra som den självskrivne ledaren. Han hade titeln krigskommissarie och hade varit Lenins närmaste man.
Mot honom stod generalsekreteraren i Sovjetunionens kommunistiska parti, Josef Stalin. Enligt Stalin gällde kampen hur man skulle uppnå socialismens mål, vilken politisk taktik som skulle användas. Han framställde Trotskij som en företrädare för idén om den permanenta revolutionen, en tes som gick ut på att revolutionen måste spridas till andra länder för att lyckas i Sovjetunionen och att det inte skulle byggas upp något socialistiskt samhälle i det egna landet.
I verkligheten var de överens om att socialismen kunde och skulle genomföras i Sovjetunionen, men det lät inte Stalin märka. Han använde förvrängda citat av Lenin till sin fördel och var angelägen om att framstå som hans vän och arvtagare.
Lenin hade två år tidigare skrivit ett brev till partiet som kom att betraktas som ett politiskt testamente, där han bland annat beskrev Stalin på följande sätt:

"Stalin är alltför ohyfsad, och denna brist…kan inte tolereras då det gäller generalsekreterarens ämbete. Därför, kamrater, föreslår jag, att ni försöker finna ett sätt att avlägsna Stalin från denna post och ersätta honom med en annan person...som är tålmodigare, lojalare, hövligare, mindre nyckfull o.s.v. Detta kan tyckas vara en löjlig småsak, men jag tror, att om man vill förhindra en splittring av partiet och tar förhållandet mellan Stalin och Trotskij i betraktande…är det inte en småsak, i alla fall är det en småsak av det slag som kan få avgörande betydelse." (Bra Böckers världshistoria, band 13, 1982:85)

Detta brev blev aldrig känt av partiet. Stalin hade god kontroll över partiapparaten, han bestämde vilka ärenden som skulle tas upp och hur de skulle förberedas, och han förhindrade att brevet kom till deras kännedom.

Trotskij ville ge upp NEP-politiken och i stället bygga upp industrin, men Stalin höll fast vid den försiktigare linjen och ville skjuta upp exempelvis jordsocialiseringen. Han fick stöd från bland andra chefredaktören för Pravda, Sovjetunionens största dagstidning, och Trotskij blev allt hårdare angripen i olika artiklar.
På partikongressen i december 1925 fick Stalin klar majoritet och Trotskij degraderades från kommissarie för försvarsärenden, och tilldelades enklare uppgifter. 1927 uteslöts han helt ur partiet och lämnade Sovjetunionen. Han flydde till Mexico och mördades 1940, troligen av Stalinagenter.

När Stalin hade motat bort Trotskij tog han itu med de bolsjevikledare som hade, i likhet med Trotskij, stämplats som vänstermän. Även de på högerkanten undanröjdes. De framställdes som anhängare till kapitalismen när de motsatte sig kollektiviseringen och ansåg att de självägande bönderna var viktiga för statens ekonomi. Steg för steg stärkte han sin makt och 1929 var kampen över och Stalin hade vunnit en total seger.


Den första femårsplanen

När Stalin väl hade befäst sin makt övergavs NEP-politiken som han tidigare hade försvarat. I stället lanserades planer för ekonomin. Staten skulle avgöra vad och hur mycket som skulle produceras. 1929 godkändes den första femårsplanen. Målet var att förvandla det gamla bondesamhället till en modern industristat, och det snabbt. Bruttonationalprodukten skulle fördubblas, industriproduktionen skulle växa med 180%, investeringarna med 220% och konsumtionen med 70%. Man satsade i första hand på den tunga industrin; vattenkraftverk skulle byggas ut för energiförsörjning till nya fabriker, mer kol och olja behövde tas fram. Järnverk skulle uppföras och industrier med tillverkning av lokomotiv, traktorer och även vapen, planerades.
Industrialiseringen före 1918 hade delvis finansierats av utländskt kapital, men Sovjetunionen hade efter revolutionen avskrivit alla sina skulder till främmande länder och kunde därför inte köpa maskiner på kredit eller låna pengar utomlands. Dessutom hade de rika länderna i Europa inget förtroende för kommunismen. Femårsplanen skulle därför betalas med ett omfattande inhemskt sparande. Befolkningen tvingades göra stora uppoffringar och levnadsstandaren sjönk drastiskt. Produktionen av exempelvis kläder, cyklar och möbler fick stå tillbaka för den industriella uppbyggnaden.
Planerna kompletterades med Stalinistisk propaganda och misslyckanden skylldes på oppositionen.


Kollektiviseringen

Det bestämdes även att jordbruken skulle kollektiviseras. De enskilda jordbruken skulle slås samman i så kallade kolchoser. Men bönderna ville inte frivilligt gå med på detta, och ett krig utbröt. Stalin betecknade det som en klasskamp där kulakerna, de självägande bönderna, skulle utrotas. Kulak var från början ett skällsord för lantliga ockrare, men användes nu om bönderna som samhällsklass.
Hundratusentals bönder dödades och omkring tre miljoner transporterades till Sibirien där de antingen "försvann" av svält och köld, eller sändes till tvångsarbetsläger.
Till en början var kollektiviseringen en katastrof för bönderna och jordbruksproduktionen. Hellre än att lämna ifrån sig sin jord och egendom brände de säden, förstörde redskap och slaktade sina djur. Nedanstående siffror, före och efter kollektiviseringen, visar omfattningen av slakten.

Man försåg kollektiven med maskiner, men det gav inte större skördar utan ersatte bara mänsklig arbetskraft. Jordbruket stagnerade och den producerade mängden livsmedel kunde inte täcka befolkningens behov.
Trots det så förekom en stor spannmålsexport för att göra det möjligt att importera maskiner och annan kapitalutrustning. Detta ledde till en svår hungersnöd som till slut knäckte böndernas motstånd.
Men genom kollektiviseringen effektiviserades jordbruket. Stalin och det kommunistiska partiet förfogade över nästan tre gånger så mycket spannmål som tidigare, och kunde sälja av det för att finansiera sin industrialisering.



I femårsplanen ingick även ett program för att utbilda medborgarna och bekämpa analfabetismen. En mängd nya skolor startades och kampanjer drogs igång för att lära hela folket läsa, skriva och räkna. Hård disciplin och stark lärarstyrning kännetecknade undervisningen. Ett viktigt ämne var historia. Den kunde tolkas enligt kommunistiskt mönster och gav de styrande möjlighet att påverka människorna.
Programmet blev framgångsrikt. I slutet av 1930-talet var det ovanligt med analfabeter bland befolkningen och endast USA hade större total industriproduktion än Sovjetunionen.


Moskvaprocesserna

1936 antogs en ny grundlag för Sovjetunionen, Stalinförfattningen. Den gav bl.a. medborgarna rätt till yttrande- och tryckfrihet, församlings- och föreningsfrihet samt rätt att delta i politiska val. Men samtidigt fastslog författningen det kommunistiska partiet som enda parti och det dominerade elementet i alla offentliga organisationer, och medborgarnas rättigheter underordnades detta.

Under tiden pågick de stora "utrensningarna" som intensivast. Massterrorn från revolutionens början återuppstod med den första Moskvaprocessen 1936. Utrensningar av partimedlemmar hade ju förekommit även på 20-talet, men med Moskvaprocesserna var det annorlunda. Den här gången skedde det öppet med motiveringen att ingen opposition fick förekomma. Högt placerade kommunister ställdes inför rätta och anklagades för "sabotage mot det socialistiska samhället" och för mordkomplotter mot Stalin. De tvingades att erkänna brotten och avrättades.
Året därpå dömdes tre av de fem Sovjetmarskalkerna, samtliga amiraler och en rad ledande officerare i Röda armén, till döden och avrättades. De beskylldes för bl.a. landsförrädisk verksamhet och för att ha samarbetat med Japan och nazityskland.
1938 avrättades "högeravvikarna", anklagandes för att ha försökt införa privatkapitalismen.
Utrensningarna drabbade 98 av 139 medlemmar i centralkommittén, alla i den första
bolsjevikregeringen efter revolutionen (utom Stalin själv) och tio av presidenterna i Sovjetunionens elva delrepubliker. Det är troligt att de "gamla" bolsjevikerna i hemlighet kritiserade Stalin och kände sig åsidosatta på grund av hans diktatur, och därför undanröjdes.
Två miljoner kommunister uteslöts ur partiet. Ett oräkneligt antal misstänkta sändes till tvångsarbetsläger där de gick under av svält och hårt arbete.

Pr...