Ondskan

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Författare: Jan Guillou
Erik går i åttondeklass i läroverket. Erik är störst och starkast på skolan och alla som vågar sätta sig emot honom åker på stryk. Detta kanske låter bra. Han är respekterad och till synes är han det som alla pojkar drömmer om att vara, men Eriks liv är inte som alla andra tror. Varje dag åker han på stryk av sin far. Efter-maten-stryket kallar han det för. Det baseras på vad far hans är på för humör eller på hur han skött sig vid matbordet. Eriks liv är en enda röra kantade med våld och problem. En dag händer någonting i skolan. När Erik kommer hem är bara hans mamma hemma. Hon gråter, hon vet vad som har hänt i skolan. Strax innan Erik kom hem grät han också, han trodde att hans skoldagar var slut. Att han inte kommer att få någon utbildning. Då säger hans mamma att han ska åka iväg till internatskolan Stjärnsberg innan hans far kommer hem. Erik tror att ett nytt liv börjar. Ett liv utan våld och utan farsan. Det gör det också...utan farsan i alla fall.

Först slagsmål på skolgården, sedan stryk i hemmet. Sedan hela internatskolan Stjärnbergs område och tågresan dit. Det är ganska exakt miljön i boken ondskan. Boken utspelar sig den största delen på Stjärnsberg, men de första sjuttio sidorna i hemmet och på läroverket. Han bor i en ganska rik familj. De har en stor lägenhet inne i stan, stockholm. Han har som sagt både skol- och familjeproblem. Hans far slår honom varje dag, men hans mamma älskar honom mer än något annat men vågar inte göra något för att stoppa hans far. I skolan utövar han våld mot andra elever tillsammans med sina ”vänner”. Med ”vänner” menar jag såna som följer honom bara för att han är starkast, men aldrig skulle ställa upp om han hamnade i trubbel.

Erik är stark. Då menar jag inte bara fysiskt, många gånger i boken visas det att han är väldigt stark psykiskt också. Han hatar orättvisor, och många gånger i boken visar han att han inte tänker tåla sånt hur stort motståndet än är. Han är även en otroligt vänlig person mot såna som är vänliga mot tillbaka. I början av boken tycks det som om hans liv är att slåss. Som om han tycker om det han gör, men när händelsen i skolan inträffar ändras han syn på det. Han tänker att han aldrig mer ska slåss om han inte måste. Fast för övrigt tycker jag inte han ändras så mycket under bokens gång. Boken utspelar ju sig under 1950-tal och det säger väl det mesta om förhållandet mellan vuxen och barn. De vuxna hade rätt att använda drastiska metoder, som att slåss, för att uppfostra ”den nya generationen”. Erik visar många gånger under bokens gång att han inte tänker tolerera denna slags uppfostringsmetod. Inte ens så långt tillbaka nämns det någonting om att män fick slå kvinnor i boken eller tvärtom. Där ser förhållandena ut som idag.

Boken är ju en självbiografi av författarens liv, han ska föreställa Erik. Han visar tydligt i sin skrift att han vill ge läsaren en överblick i hur hemskt det kan vara att leva i det förtryck som våldet medför. Där känns det som han försöker påverka oss moraliskt, genom att förklara hur hemskt det är och det tycker jag att lyckats med.

Jan Oscar Sverre Lucien Henri Guillou föddes 1944 i Södertälje. Han var reporter i Fib-aktuellt innan hans allra första publicerade roman ”Om kriget kommer”. Det var den ända han gjorde innan han släppte loss sin självbiografi ”ondskan” som jag recenserar just nu. Han har även skrivit bokserien om Carl Hamilton på åtta stycken böcker. Jag tycker att Jan Guillou har ett ganska lamt och tråkigt sätt att skriva på. Ena stunden använder han ett belevat språk i sin magnifika skrift och andra stunden skriver han som om han gått i fjärde klass fortfarande. Han är inte särskilt fantasifull i sin förklaring av miljöer. Han använder inte stereotyper i sin text. Han lyckas däremot att ofta få upp spänning och förväntan i texten.

Jag tyckte att boken var bra. Den var bra för att han visar verkligen hur det kan ha sett ut på den tiden i ett vanligt hem, men samtidigt gör en berättelse av den. Ibland känns det däremot som om han överdriver lite, i och med att han själv är huvudpersonen, när han berättar om s...