u-landsprojekt Iran

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning

De senaste åren har vi i väst följ utvecklingen i Iran med intresse, speciellt sedan president Bush placerat Iran högt på sin utrikespolitiska agenda. Efter terrorattackerna i USA år 2001 har Bush offentligt gått ut och jämsides med Irak och Nordkorea kallat Iran för en av ondskans tre axelmakter.
Ända sedan den islamiska revolutionen för dryga 20 år sedan har Iran varit relativt isolerat från omvärlden, och i våra ögon betraktat som en totalitär teokrati där en liten religiös elit brutalt härskar över ca 70 miljoner invånare. Dock har de senaste årens politiska händelser stärkt de reformvänliga krafterna och protesterna från befolkningen har ökat. Sommaren 2003 bjöd på de största demonstrationerna sedan självaste revolutionen.

Geografiskt sett är Iran beläget i ett konflikt område, Mellanöstern. Grannländerna är Irak, Afghanistan, Armenien, Azerbajdzjan, Turkmenistan, Pakistan och Turkiet.

Enligt FN: s HDI-lista från 2001 rankas Iran på en 90: e plats, vilket är ett medel för mätningen. Dock fortsätter Iran att sjunka längre ner på listan. 2002 graderades de som 98: a och 2003 på 106: e plats.
BNP/capita är knappa 7000 dollar .



Bakgrund

Befolkningsstruktur

Etnisk sammansättning
Irans åldersstruktur
0-14 år: 29.3% (män ca 10,3 ; kvinnor ca 9,7)
15-64 år: 65.9% (män ca 22,9 ; kvinnor ca 22,1)
65 - år: 4.8% (män ca 1,6 ; kvinnor ca 1,6)

Etnisk homogenitet är inget som passar bra in som beskrivning på Iran. Tvärtom har landet en mångfacetterad etnisk sammansättning. Ungefär hälften av invånarna uppges vara perser. Azerbajdzjanerna räknas utgöra ca en fjärdedel-, kurderna tio- och araberna ungefär tre procent av befolkningen. I denna beräkning har man ändå åsidosatt flera mindre grupper så som balucher, turkmener och lurer. Dessutom bor det även över två miljoner afghaner i Iran, då landet är en av världens största flyktingmottagare.
Minoriteterna är officiellt erkända av den iranska regimen, dock väljer man att inte särbehandla dem då man försöker att skapa en enhetlig persisk kultur. I samband med den islamiska revolutionen försökte flera av landets minoriteter att slå sig fria och bilda självständiga stater, men alla försök slogs ner av regimen.
Persiska är det enda officiellt erkända språket, trots att många av landets minoriteter pratar andra språk. Det är också endast tillåtet att undervisa på persiska.

Demografi och ålderssammansättning
Drygt 70 miljoner människor bor i Iran. Medianåldern är otroligt låg; 22,9 år. Hälften av befolkningen uppskattas vara under 20 år .
Den första tiden efter den islamiska revolutionen var preventivmedel förbjudet och
resulterade i att barnafödandet sköt i höjden, samtidigt som spädbarnsdödligheten sjönk. Efter en tid insåg regimen att situation var ohållbar och tillät preventivmedel igen. Även kampanjer som skulle minska barnafödandet startades. Man insåg nämligen att om en alltför stor del av befolkningen var ung, skulle det komma att innebära stora problem för framtiden. Det skulle kräva att extremt många fler arbetstillfällen behövde skapas. En utbredd arbetslöshet skulle endast innebära en hård belastning på statens resurser.
Idag har man lyckats stabilisera befolkningstillväxten, dock kvarstår problemet med en stor, ung befolkning. Arbetslösheten beräknas vara dryga 16 procent. Det finns alltså gott om unga arbetsföra, men utbildad arbetskraft är det brist på då många välutbildade lämnar landet i jakt på en bättre framtid. Alltså förekommer brain-drain.
Den generella medellivslängden är 69,35 år. För män lite lägre; 68,04 år och för kvinnor; 70,73 år .


Befolknings – och försörjningssituation

Mat
Fattigdomen är utbredd på landsbygderna i Iran. ”Idag äter iranier i snitt en tredjedel mindre kött än för tio år sedan. Även konsumtionen av ris och bröd har minskat” . Det innebär dock inte att befolkningen svälter. Basvaror subventioneras för de mindre bemedlade. Tillgången till mat är alltjämt god.

Vatten
Iran är geografiskt sett beläget i en region där vattentillförseln knappast är bra. Dock har landet klarat sig bra. Enligt Unicef har befolkningens tillgång på vatten förbättrats. Totalt hade år 2000, 92 % av befolkningen fått förbättrat vattentillförsel. I städerna låg procentsatsen på 98 % och på landsbygden på 83 %. Tillgång till rent dricksvatten skiljer sig mellan stad- och landsbygd. Landsbygden halkar efter storstädernas modernisering.

Hälsovård
Läkartätheten i Iran är god. Nyutexaminerade läkare tvingas tjänstgöra på landsbygden i början, vilket därmed har gjort att tillgången på läkare utanför de stora städerna har ökat.
Alla iranska medborgare har rätt till grundläggande hälso- och sjukvård och ansträngningar görs från statens sida för att alla som behöver, ska ha tillgång till mediciner. Men fortfarande finns hälsoproblem som främst beror på bristande sanitära förhållanden, näringsfattig kost och brist på rent dricksvatten. Ändock har hälsoproblemen minskat under de senaste två decennierna då Iran har satsat på sjukvården. Spädbarnsdödligheten har minskat drastiskt samtidigt som medellivslängden har ökat.

Utbildning
Iran har en femårig skolplikt då skolan är avgiftsfri. Barnen börjar skolan då de är sex år gamla. Efter de obligatoriska fem åren finns det möjlighet att fortsätta till högstadiet. Då får man dock bekosta skolböcker och andra tillbehör själv. De senaste decennierna har läskunnigheten ökat markant och hela 97 % av befolkningen anses vara läs- och skrivkunnig.
Undervisningen är starkt präglad av religionen.

Både statliga och privata universitet finns att tillgå. Av de 37 statliga universiteten i landet, är 16 av dem placerade i Teheran. Universiteten utanför huvudstaden anses inte hålla samma standard. Utbildningsväsendet dras med ekonomiska problem vilket har lett till överfulla klasser. Även brist på utbildade lärare är ett problem. De mer ekonomiskt bemedlade iranierna skickar sina barn utomlands för att studera där.

Jordbruk
30 % av alla jobben i Iran finns inom jordbruket. Endast en tiondel av landets areal är uppodlat, men man räknar med att ca tre gånger så mycket ska vara odlingsbar mark.
I mitten av 1990-talet hade de satsningar som regimen gjort på jordbruket börjat löna sig. Tidigare hade vattenbristen, taskig teknik och dåligt utsäde länge gjort jordbruket till ineffektivt. Bättre teknik, bevattning och ökade kunskaper ledde till större skördar och därmed även ett mer effektivt jordbruk. Under samma period började Iran att producera pistagemandlar och stod snart för över hälften av världens pistagemandelodlingar. Dock drabbades jordbruket 1997 av en svår torka som fick förödande konsekvenser för bönderna. Många småbönder valde att lämna sina odlingar och flytta in till städerna och söka jobb där.
Jordbruket har dock återhämtat sig och idag återfinns de bästa odlingsjordarna i norr och i väst. De vanligaste grödorna är idag vete, korn, ris, sockerbetor, bomull och te och även dadlar i viss mån.


Historia

Antik historia
Fram till 1935 hette Iran Persien. I historisk mening syftar Perserriket på de akemenidiska, parthiska och sasanidiska dynastiernas välden, framför allt det av Kyros II grundade akemenidiska imperiet. När man pratar om landets antika historia brukar man börja med att räkna från år 559 f.Kr. då Kyros II blir kung över Perserriket och inleder omfattande erövringar i Mellanöstern. Innan dess hade Persien inte varit ett enat rike, utan styrts av olika regionala kungar. Runt 480 f.Kr. försöker perserna inlemma Grekland i sitt rike men misslyckas. När Alexander den store till slut besegrar perserna 334-331 f.Kr. och gör det till en del av det hellenistiska väldet, innebär det i princip slutet för Perserriket.
Dock återuppstår riket igen som självständigt på 500-talet f.Kr under det sasanidiska riket (som enligt legenden var en ättling till akemenidernas rike). Under ständiga krig med Romarriket och andra centralasiatiska nomadfolk i öster försvagades sasanidiska riket och erövrades till slut av araberna runt 637 e.Kr. Persien blir då en del av det muslimska Kalifatet och islam blir den dominerande religionen som ersätter zoroastrismen som statsreligion.
Under åren då kalifatet försvagades följde år av turkiskt och mongoliskt herravälde.
År 1500 dök en ny ledare, Ismael, upp som blev grundare för det safavidiska väldet. Ismael var ledare för den nya shiitiska devisen inom islam. Persien blev nu en teokrati med shia som statsreligion.
Efter safaviderna blir turkmenerna runt år 1700 de nya herrarna i riket. Nya härskare avlöste varandra under århundraden ända in på början av 1900-talet. Många av de tidigare shaherna hade fört en oansvarig politik och misskött landets administration. De var mer intresserade av att leva lyxliv än att sköta sitt rike. Istället sågs landet som ett saftigt byte för utländska intressen. På så sätt kom Ryssland att få kontroll över stora delar av landet, och Storbritannien vann större och större inflytande. Eftersom Persien nu var hårt skuldsatt såldes naturresurserna till utlänningar.
Under första världskriget försökte man hålla en neutral inställning, men kom ändå att drabbas av strider på egen mark då ryska, turkiska och brittiska styrkor ockuperade delar av landet. Mot krigets slut hade britterna stort inflytande i landet och ägde samtliga rättigheter till utvinning av den iranska oljan. Ryssarnas inflytande minskade markant då de dragits in i oktoberrevolutionen.

Modern historia

Pahlavi - den sista dynastin
Genom en statskupp 1921 utförd av kosackregementet, kom arméns befälhavare Reza Khan till makten. Gradvis tog han fram till 1925 över all makt i landet. Han ville efterlikna Atatürks kemalism och förvandla landet till en modern republik som Turkiet och samtidigt minska det utländska inflytandet i landet. Bl.a. nationaliserades en rad utländska företag och förhandlingar inleddes med det brittiska oljebolaget Anglo-Persian Oil Company (senare Anglo-Iranian) för att få bättre villkor än tidigare.
Då Reza Khans sekulariseringspolitik stötte på starkt motstånd från religiösa klerikaler besteg han själv tronen och utropade sig till kungen av Persien. Detta var början på dynastin Pahlavi, den sista av Irans alla dynastier.
Återigen med Turkiet som förebild satte Reza Shah (tidigare Reza Khan) igång med att modernisera landet, inte sällan med bryska metoder. Rättsväsendet omorganiserades efter franskt mönster, och skolväsendet byggdes ut. Mycket stora summor lades ner på byggandet av en järnväg. 1935 bytte landet namn från Persien till Iran, som på fornpersiska betyder ”ariernas land”. Aldrig förr hade det iranska folket upplevt så stora förändringar på så kort tid, och kanske var det för många stora förändringar på en gång. ”Men de få som hade modet att protestera blev genast fängslade eller avrättade” . Vissa åtgärder vidtogs för att enligt Reza Shah stärka kvinnans ställning; bl.a. infördes förbud mot att böra slöja. Av många betraktades förbudet istället som diskriminerande. Ännu ett steg i enlighet med kemalismen och den sekulariserade staten. Dock stötte shahen på hårt motstånd då hans antireligiösa politik hade starka motståndare hos landets mäktiga islamiska prästerskap som hade stort inflytande främst på landsbygden och bland köpmännen i basarerna.

Muhammed Reza Pahlavi – den sista shahen
1941 pågick andra världskriget för fullt och Reza Shah såg gillande på. Han beundrade Hitler och omgav sig med Hitlers folk. Det fanns tyskar överallt i Iran, i palatsen, ministerierna och armén. ”Tyskland var i krig mot England och Ryssland, och dessa var enligt Reza Shah, Irans största fiender” . London oroade sig för Irans olja, som försåg den brittiska flottan med bränsle, och Moskva fruktade att tyskarna skulle landstiga i Iran och anfalla i Kaspiska havsregionen. Men det största bekymret förblev järnvägen genom Iran, som amerikanerna och britterna behövde för att transportera mat och vapen till Stalin. I ett kritiskt ögonblick, just när tyska divisioner ryckte längre och längre öster ut, förbjöd shahen plötsligt de allierade att använda järnvägen. Då ingrep beslutsamt, enheter ur brittiska och Röda armén och gick in i Iran i augusti 1941. Reza Shah var förödmjukad och besegrad, och abdikerade till förmån för sin 22-årige son Muhammed Reza Pahlavi som besteg tronen i september samma år. Vid samma tidpunkt växte sig amerikanska intressen allt starkare och 1947 slöts ett fördrag mellan Iran och USA om militärt bistånd.

Politisk historia

Shahens vita revolution
Från 1949 blev oljefrågan det alltmer överskuggande problemet. Den iranska oljan utvanns av brittiskägda Anglo Iranian Oil Company (AIOC), som nästintill hade monopol på landets olja. 1949 skulle bolagets tillstånd att bedriva verksamhet i Iran omprövas, men det iranska parlamentet vägrade att förnya licensen och krav på nationalisering av oljeindustrin restes. Kravet leddes av den nye premiärministern Mossadeq, som var nationalist och uppbackad av det kommunistiska Tudeh-partiet. Mossadeq strävade efter att få bort britterna ur landet och kraftigt minska shahens makt. Trots att Iran vid denna tidpunkt officiellt var en demokrati, var det shahen som beslutade i alla stora frågor. Parlamentet, folkomröstningar och alla ministerposterna var egentligen bara ett spel för gallerierna. I slutändan var de alltid shahens vilja som var lag, och de som opponerade sig levde farligt.
Vid flera tillfällen drev Mossadeq igenom sin vilja med hjälp av omfattande gatudemonstrationer i Teheran. Mossadeq hamnade i allvarliga konflikter med shahen och i augusti 1953 försökte shahen förgäves att avsätta honom. Skrämd av stora demonstrationer till Mossadeqs förmån flydde shahen från landet. Men bara några dagar senare störtades Mossadeq genom en CIA-stödd militärkupp, och shahen återvände. Genom en överenskommelse att vinsterna från oljeutvinningen skulle delas lika mellan Iran och en amerikansk-brittisk sammanslutning fick oljekrisen en lösning. Inte minst med hjälp av USA byggde shahen upp sin makt på nytt igen. Han utökade kraftigt armén och inrättade den hemliga polisen SAVAK. Med hjälp av den hemliga polisen såg man till att kuva Tudeh-partiet.

Från 1962-1963 började shahen genomföra sin ”vita revolution”. Bl.a. gavs kvinnor rösträtt, men de viktigaste inslagen räknas, förutom en läskunnighetskampanj, vara en jordreform. Storgodsägarna, som ägde huvuddelen av den odlingsbara jorden, tvingades att mot ekonomisk ersättning överlåta större delen av ägorna till bondearrendatorerna. Dessa blev sedan skuldsatta till staten, som förskotterade köpeskillingen till godsägarna. På det hela taget blev resultatet av reformen att godsägarklassen, som tidigare varit dynastins starkaste stöd, nu blev missnöjd och alltmer oppositionell. Också försöken att skapa en ekonomisk bärkraftig och självägande bondeklass misslyckades. Kanske därför att man under perioden av några år övergav ett relativt ”tryggt” system som hade varit i bruk under hundratals år.
Återigen stötte shahen på motstånd från landets religiösa ledare. När det iranska parlamentet godkänt shahens reformprogram utbröt ett tumult lett av shiitiska skriftlärda. Deras ledare Ruholla Khomenei greps tillsammans med andra mullor och landsförvisades.

I slutet av år 1973 höll shahen en presskonferens i huvudstaden Teheran. Priset på olja hade fyrdubblats på mindre än två månader, och Iran som brukade tjäna ca fem miljarder dollar om året på sin oljeexport, skulle nu komma att tjäna ca 20 miljarder dollar. Inför världspressen deklarerade shahen stolt att ”Iran inom tio år kommer att vara världens femte största industrination”, och att ”iranierna skulle komma att åtnjuta samma levnadsstandard som tyskarna, fransmännen och engelsmännen” .
Men sanningen var att shahens reformer och moderniseringspolitik i västerländsk stil inte alls var anpassade till landets egna behov. Många iranier kände sig främmande för det Iran som shahen till varje pris ville skapa. Många industriprojekt visade sig vara orealistiska och mycket dåligt genomtänkta, samtidigt som de slukade enorma summor pengar. Jordbruket försummades och Iran tvingades importera livsmedel. ”Bönderna drabbades hårdast av detta och många tvingades in till storstäderna där ett liv i misär alltför ofta väntade dem” .
Samtidigt som shahen och hans familj levde ett liv i lyx och överflöd, levde de flesta iranier som de alltid hade gjort; under svåra förhållanden. De utlovade sociala reformerna genomfördes sällan. Befolkningen kom alltmer att betrakta shahens dyrbara spektakel och tillställningar för utländska statsöverhuvuden med hätska ögon. Medan shahen utomlands hade ett mycket gott anseende (speciellt USA såg honom som en trogen bundsförvant), växte motståndet mot honom nationellt. Trots de enorma tillgångar oljan gav, spenderades en betydande del av pengarna i att ständigt förnya försvaret, istället för satsningar på infrastrukturen eller andra välbehövliga sociala reformer.
Landet bestod av en liten elit otroligt rika familjer och en stor majoritet med fattiga. Antalet läskunniga bland befolkningen var vid denna tidpunkt 42 % .


Den islamiska revolutionen
Shahen var hatad av det iranska folket men höll sig envist kvar vid makten med hjälp av USA och den fruktade hemliga polisen SAVAK. Den alltmer diktatoriska regimen gav upphov till såväl religiöst som marxistiskt inspirerade motståndsrörelser. Trots ständigt ökade oljeinkomster hamnade Iran 1977-1978 i en djup ekonomisk kris med utbredd arbetslöshet och en stigande inflation. I huvudstaden Teheran blev gatudemonstrationer och studentuppror allt vanligare. Regimen svarade med att brutalt slå ner på demonstranterna, dock fick det motsatt effekt. Istället ledde det till mer omfattande demonstrationer med allt fler deltagare. Hösten 1978 kulminerade oroligheterna i Iran. Samtidigt som en stor strejk lamslog delar av oljeindustrin tilltog demonstrationerna i styrka. Shahen deklarerade undantagstillstånd och satte in armén som fick order att skjuta om situationen krävde det för att kväsa upproret. Trots att tusentals människor, främst studenter sköts ihjäl, spred sig demonstrationerna till allt fler städer runtom i landet. För varje dag som gick blev protesterna bara värre och till slut ohållbar. Den 16 januari 1979 flydde Irans siste shah tillsammans med sin familj. Ett provisoriskt revolutionsråd övertog makten och den 1 februari återvände den främste oppositionsledaren ayatollan Ruholla Khomenei under folkets jubel till Iran.
Revolutionen var ett faktum.

De religiösa opponenterna vann det största gehöret i den folkomröstning som följde och kunde i april utropa Iran till en islamisk republik.
Arresteringarna av shahens anhängare påbörjades snabbt och så småningom även utrensningen bland revolutionens egna anhängare. De religiösa ledarna var inte pigga på att dela med sig av makten.
Västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet blev de stora hatobjekten. I november samma år stormades den amerikanska ambassaden och hölls gisslan ända fram till det dryga året senare då den 52 sista amerikanerna kunde släppas. Händelsen infekterade USA:s relation till Iran rejält.

Den iranska krigsmakten var förfallet och hårt sargat efter utrensningar av officerare som tjänat shahen. Den Iranska regimens tillstånd ansågs vara instabilt och samma bedömning gjorde Saddam Hussein då han i september 1980 valde att anfalla Irans oljeprovins Khuzestan. Ett anfall som han trodde skulle gå snabbt och smidigt. Men han misstog sig. Tvärtom slöt den iranska befolkningen upp bakom regimen och visade motstånd.
Iran-Irak kriget pågick i hela åtta år och krävde mellan 500 000-1 000 000 liv. De båda länderna hade satsat på att under kriget bomba varandras oljeraffinaderier och storstäder. ”De ekonomiska förlusterna uppskattades till minst 100 miljarder amerikanska dollar, varav det mesta belastade Iran” . Vapenvilan som övervakades av FN slöts 1988, men det blev ingen officiell fred förrän 1990. Irak som var på väg in i Kuwait ville ha en omedelbar fred med Iran och gick med på alla Irans krav.

I juni 1989 dog den andlige ledaren ayatolla Khomeini. Den väntade maktkampen om hans efterföljare uteblev. Hans efterträdare blev den förre presidenten Ali Khamenei.
Det mesta fortsatte som förut, dock anades en mer pragmatisk hållning i såväl inrikes-, som utrikespolitiken. Istället blev Rafsanjani president, som såg som sin främsta uppgift att liberalisera den iranska centralstyrda ekonomin.
Efter ett tag kunde man skönja en allt hårdare maktkamp mellan den nya andliga ledaren Khamenei och Rafsanjani. Khamenei ansåg att ekonomin skulle vara centralstyrd, medan Rafsanjani föredrog den marknadsliberala linjen.
1997 vann reformisten Mohammad Khatami en jordskredsseger i presidentvalet. Över 90 % av de röstberättigade deltog och Khatami fick 69 % av rösterna. Hans seger sågs som ett tydligt ställningstagande för vad det iranska folket önskade; ett mer öppet och demokratiserat samhälle. Han fick dock svårt att genomföra sina utlovade reformer, då de konservativa hade majoritet i majlis , men även väktarrådet såväl som den andlige ledaren ayatolla Khamenei motsatte sig presidentens ändringsförlag. Det var början på en maktkamp mellan de konservativa och reformisterna. Även om presidentposten innefattar den verkställande makten, ligger all reell makt hos de religiösa ledarna då Iran är en teokrati.
Sommaren 1999 drev de konservativa i majlis igenom en lag som skulle stoppa de ökade antalet reformvänliga tidningar som ökade. Det ledde till stora studentprotester på Teherans gator. Dagen efter stormades studenthem och studenter misshandlades, vilket gav ännu fler och större demonstrationer som följd.
Studentdemonstrationerna har alltjämt fortsatt sedan dess och sommaren 2003 fick man skåda de största demonstrationerna någonsin sedan revolutionen. Den utlösande faktorn var beslutet att privatisera universiteten, men utökades till en protest mot prästerskapets förtryck och en folkomröstning krävdes. Tidigare hade det vart mestadels studenter som protesterat, men under sommarens demonstrationer slöt även allmänheten upp. Regimen har uppgett att ca 4000 greps under sommarens demonstrationer, men mörkertalet befaras vara större än så.

Både EU och USA vill stödja en demokratisering i Iran. Dock ledde Iransk terrorverksamhet under 1997 till att EU kraftigt minskade de officiella kontakterna med landet. Den nyvalde presidenten Khatami gjorde sitt yttersta för att tydligt markera sin vilja till ökad dialog med västvärlden, även om hans händer är bakbundna p.g.a. landets religiösa ledare.
USA har tappat förtroendet för den reformvänlige presidenten och har tydligt uttryckt sitt stöd för de uppblossade demonstrationerna. Samtidigt sätter man press på Iran då de anser att Iran ger en fristad åt Al-Qaida medlemmar och stödjer terrorismen. Iran är sedan tidigare känt, extremt Israel-fientligt och anklagas för att ha haft en ledande roll i en stor vapenexport till Palestina, som dock stoppades av Israel.. Efter 11 september har president Bush kallat Iran för en av ondskans tre axelmakter, jämsides med Irak och Nordkorea. Efter Irakinvasionen, anses Iran vara näst på tur.
Vidare hävdar USA att Iran är igång med att framställa massförstörelsevapen, något som Iran förnekar. Nyligen provsköt den Iranska regimen Shahab – 3 roboten, som sägs ha siktet inställt på Israel. Landet har undertecknat icke-spridningsavtalet (NPT), vilket innebär att inget anrikat uran får användas förutom till civila ändamål så länge FN och IAEA hålls underättade. Dock har man funnit spår av anrikat uran, utan de bägge organisationernas kännedom, det kan tolkas som att Iran har något att dölja, vilket oroar omvärlden.



Statskick

I Irans författning från 1979 fastslås att landet är en islamisk republik, en teokrati med sharia som rättesnöre. Sharialagarna utgör grunden för landets lagstiftning. Systemet bygger på att makten kommer direkt från Gud och sprids via religiösa ledare. Den högste religiöse ledaren kallas för wali faqih. Han är en slags suppleant för den tolfte imamen. Han är den som har makten över armén, rättsväsendet och massmedierna. Även om presidenten innehar den verkställande makten, står den andliga ledarens beslut över presidentens och regeringens, såväl som parlamentets. En wali faqih väljs på livstid av expertrådet där 86 folkvalda skriftlärda sitter. Det rådet är de enda som även har makten att avsätta honom. Idag är ayatolla Ali Khamenei Irans wali faqih.

Som tidigare nämnt ligger den verkställande makten hos presidenten som högst kan sitta i två mandatperioder. Man har presidentval vart fjärde år. Presidenten väljs i allmänna presidentval som är skilt från parlamentsvalet. Parlamentsval hålls vart fjärde år. Sedan 1998 är det enligt lag tillåtet med fri partibildning, dock ställer kandidaterna till president-, och parlamentsval upp som individer. Det Iranska parlamentet majlis rymmer 290 ledamöter.
Varje kandidat som ställer upp i allmänna val granskas av väktarrådet. Kandidater som ställer upp måste vara tillräckligt religiöst kunniga och rättrogna, annars har väktarrådet makt att utestänga dem. Väktarrådet har även till uppgift att se till att de lagar och beslut som majlis fattar inte strider mot islam. I väktarrådet sitter tolv ledamöter. Sex utses av wali faqih och de övriga sex av majlis. När majlis och väktarrådet inte kommer överens har ”Rådet för verkställande av ändamålsenlighet” en förhandlande kraft. Den leds av den förre presidenten Rafsanjani och majoriteten av ledamöterna är konservativa, vilket leder till att utslaget ofta blir annorlunda än det majlis beslutat, då reformisterna innehar majoritet i majlis idag.
I och med att Iran är en grundlagsstiftad teokrati är det inte det folkvalda majlis som är landets högst beslutande organ, utan landets högste andlige ledare som anses ha Guds makt.
Alla iranska medborgare över 15 år har rösträtt.


Ekonomi

Perioden sedan revolutionen 1979 har varit kantad av påfrestningar, bl.a. kriget mot Irak (1980-1988), fluktuerande oljepriser, och USA:s handelsembargo alltmedan en inåtriktad politik och de interna parallella maktstrukturerna bromsat utvecklingen då ekonomin varit en tvistefråga bland de religiösa ledarna. Mullorna kan inte enas om vad islam säger angående äganderätt och turerna har varit många. Dock klargjorde ayatolla Khomeini (numera avliden), landets högste andlige ledare 1988 att ”regeringens politik kunde gå före islamisk lag, om detta låg i landets intresse” .

Vidare har det utländska kapitalets roll i landet också ständigt varit ett erisäpple. Medan några krafter har velat välkomna utländska investeringar, har starkare kraftigt velat isolera landets inre marknad från utländsk kapital så gott det går. Ekonomin och näringsliv är kraftigt centraliserat och nödvändiga strukturreformer för att åstadkomma en fri marknadsekonomi går mycket långsamt. De senaste årens försök till övergång till fri marknad och privat ägande har knappast givit några konkreta resultat ännu. De offentliga finanserna fortsätter att belastas av subventioner och understöd till de många förlustbringande statliga bolagen och till de religiösa stiftelserna. Samtidigt blir Irans behov av utländska investeringar och av import från utlandet för sin industri allt större. Behovet gäller också oljeindustrin med en eftersträvad fördubbling av produktionen inom tio år.

Ekonomin fortsätter att vara starkt beroende av oljan. Råoljeexporten svarar för cirka 80 procent av de totala exportinkomsterna, cirka 50 procent av statsbudgeten, och 10-20 procent av BNP. Över 20 miljarder USD har under de senaste fem åren investerats i Irans olje-, gas-, och petrokemiska industri. Utanför oljesektorn har en stark inhemsk efterfrågan även lagt grunden för en expansion inom byggnadsindustri, kommunikations- och transportsektor, gruvnäring, samt i viss mån jordbrukssektorn.

I början av 90-talet var Rafsanjani president han lade om riktningen för den ekonomiska politiken. Han minskade centralstyrningen och liberaliserade ekonomin. En del företag som exproprierats, privatiserades för att på så sätt få produktionen att öka. Även Teheran-börsen öppnades på nytt. När han dock avskaffade olika statliga subventioner steg inflationen i höjden, ett problem som Iran fortfarande dras med idag, jämsides med hög arbetslöshet.
Rafsanjanis efterträdare Khatami har fortsatt hans påbörjade ekonomiska reformer, även om det nu går långsammare. En rädsla finns för att fler privatiseringar och mindre centralstyrningen ska öka arbetslösheten. Dessutom är de socialistiska tankegångarna hemmahörande hos många reformister som gärna ser fortsatt centralstyrning av ekonomin.
De stora problemen med ekonomin kvarstår dock. Beroendet av oljan gör ekonomin sårbar. Bristen på transparens i det ekonomiska och finansiella systemet är uppenbar. Kontrollen över de offentliga utgifterna är svag. Iran har en snabbt växande ung befolkning och en stor arbetslöshet. I budgetförslaget för det iranska året 2003-2004 ställer regeringen i utsikt att skapa 555 000 nya jobb. Cirka nio miljarder USD har avsatts för skilda jobbskapande åtgärder. Halva beloppet är för landsbygdens behov. Andra problem är de fortsatta dyra statliga subsidierna på basvaror, en ineffektiv offentlig sektor, och statliga monopol. Välutbildade iraniers arbetskraft och kunskaper utnyttjas inte tillräckligt. Utvandringen av högutbildade har varit omfattande under senare år. Den offentliga sektorn sköts mindre väl och korruptionen är omfattande.
Sedan december 2002 förhandlar EU och Iran om ett handels- och samarbetsavtal. Förhandlingarna knyter an till en parallellt pågående politisk dialog mellan länderna om bl. a. mänskliga rättigheter, massförstörelsevapen, antiterrorism etc.

Låne-/skuldsituation Iran har dragits med en stor utlandsskuld. Under 1990-talet införde regeringen dock stränga regleringar för import för att successivt kunna minska utlandsskulden. Visserligen hämmade det den inhemska industrin, men man fick kontroll över utlandsskulden som sjönk till knappt nio miljarder dollar . Under det iranska året 21 mars 2001 - 20 mars 2002 var de ekonomiska indikatorerna relativt goda (hög tillväxttakt, positiva externa balanser och en relativt låg utlandsskuld). Mönstret synes i allt väsentligt upprepa sig under 2002-2003. Tack vare de höga oljepriserna har utlandsskulden kunnat hållas på låg nivå, cirka 8 miljarder USD. De utländska valutareserverna uppskattas också till cirka 8 miljarder USD. Irans kreditvärdighet har återupprättats under de senaste åren. Relationerna är goda med både IMF och Världsbanken. Under 2002 emitterade Iran statsobligationer i euro med stor framgång.
Ensidig tillväxt Försök att diversifiera ekonomin genom att bredda den industriella basen har än så länge inte givit några tydliga resultat. Iran lever på nåder av instabila oljepriser. Sedan Irak-kriget våren 2003 hyser Iran allt större oro över sitt oljeberoende, liksom över ökat politiskt och ekonomiskt tryck från USA.
Den offentliga sektorns dominerande roll
Den privata sektorn utgör endast omkring 20 procent av Irans ekonomi. Privatiseringarna av de statliga, ofta förlustbringande, företagen har knappast börjat på grund av de starka intressemotsättningar som här gör sig gällande. Rädsla finns för det utländska inflytandet och det hot mot islamska värden och den islamska staten man anser eller vill påskina att privatisering medför. Flertalet företag inom industri, jordbruk och servicesektor är statsägda eller ägs av de mäktiga religiösa stiftelserna vars chefer tillsätts av Ledaren.
Finansiella systemet Statens finanser förblir bräckliga på grund av oljeberoendet och budgetsaldot pendlar med oljepriset. Skattesystemet är komplicerat trots att en ny skattelagstiftning infördes i mars 2002, innebärande bl. a. förenklingar av systemet och vissa skatteminskningar. Iran har ett av de lägsta skattetrycken i världen (cirka 6 procent av BNP).
Bankväsendet kritiseras för bristen på såväl inhemsk konkurrens som konkurrens gentemot utlandet. Flertalet banker är statliga och inga utländska banker finns i Iran. Bankväsendet anses ineffektivt, ge dålig service och ha ett dåligt kreditgivningssystem med invecklade regler för lån med ineffektiva räntor.
Tillgångar
Irans ekonomiska ryggrad är olje- och naturgastillgångarna, som finns främst i sydväst vid Persiska viken. Reserverna är bland de största i världen. Oljefälten utgör dryga 9 % av hela världens resurser, dessutom lät den iranska regeringen nyligen meddela att man funnit nya oljereserver rymmandes 38 miljarder fat. 15 % av världens naturgasfyndigheter återfinns också i Iran. Genom att skriva avtal med utländska företag har man försökt att bättre nyttja sina gasfyndigheter.
Förutom olja och gas är landet rikt på mineraler och andra naturtillgångar. Järn, kol, zink, nickel, svavel, krom, koppar, bly, uran, guld, fosfat och bauxit utvinns, men dessa utgör bara en liten del av landets BNP. Oljan är den dominerande exportvaran och står för i genomsnitt 80-85 % av exportinkomsten. Då oljepriserna kraftigt kan sänkas och höjas på världsmarknaden försöker regimen att utveckla andra delar av landets industrier, men arbetet går sakta.

Under den sista shahens tid var turismen också en viktig del av näringslivet. Idag har dock antalet semestrande turister sjunkit kraftigt. De flesta resenärer till Iran är affärsmän som åker dit på affärsresa. Den största gruppen turister är japanerna som är de enda som inte behöver ansöka om visum för att komma in i landet. Den omfattande och krångliga byråkratin försvårar visumhanteringen väsentligt. Endast ca 10 000 västerlänningar uppskattas turista i Iran.

USA: s inverkan på den iranska ekonomin
Som tidigare nämnts blev relationen mellan USA och Iran extremt ansträngd efter gisslandramat på den amerikanska ambassaden i Teheran. USA har försökt att isolera Iran så gott det går, vilket har slagit hårt mot Irans olje- och gasindustri då utländskt kapital och teknik är av stor vikt för de båda industrierna. 1995 införde stormakten en lag som förbjöd amerikanska bolag att göra affärer med Iran. 1996 utökades lagen och kom att innefatta även utländska företag. Om de investerade i Irans olje- och gasindustri skulle de kunna bestraffas i USA. Dock stötte lagen på så hårt motstånd från omvärlden att man har låtit bli att praktisera den. Trots detta förlängdes lagen ytterligare 2001.


Mänskliga rättigheter

”Respekten för de mänskliga rättigheterna i Iran är bristande med återkommande övergrepp mot enskilda individer och utsatta grupper. Avrättningar, inhumana straff och godtyckliga frihetsberövanden förekommer i stor utsträckning. Tilltron till myndigheternas förmåga att upprätthålla lag och ordning är svag. Iran lever inte upp till kraven på en rättstat.”

Utrikesdepartementets rapport om hur den iranska regimen bryter mot de mänskliga rättigheterna är 24 sidor lång. Det framstår klart och tydligt att Iran inte är en nation som respekterar de mänskliga rättigheterna.

Media
Enligt artikel 19 i FN: s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna har ”envar rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser”, men den iranska regeringen underlåter att förverkliga dessa grundläggande rättigheter.

Pressfrihet garanteras visserligen av grundlagen i Iran så länge de inte bryter mot islams värderingar. Det innebär i praktiken att massmedierna är hårt styrda av staten. Organisationen Reportrar utan gränser har kallat Iran för världens största fängelse för journalister. Under år 2002 satt 18 kända fall av journalister i fängelse. Det är mer än något annat land i regionen Mellanöstern. Dessutom innebär det en fördubbling jämfört med antalet fängslade journalister endast två år tidigare.
Rätten att uttrycka politiska åsikter respekteras inte i Iran. Regimkritiker och andra meningsmotståndare riskerar fängelse eller annan bestraffning om de är alltför vågade i sin kritik. Åtal som väcks för brott mot pressfriheten brukar i regel inte gå under pressfrihetslagarna. Istället brukar hänvisningen ske till nationens säkerhet och rubriceras som t.ex. ”moralisk korruption, anti-revolutionärt beteende eller sympati för global arrogans (d.v.s. Väst och USA)” .

I början av 1980-talet, strax efter den islamiska revolutionen förbjöd Irans dåvarande wali faqih, ayatollan Khomeini de allra flesta tidningar. Idag är presspolitiken, främst tack vare president Khatami mer liberal. Den konservativa falangen ogillar dock starkt hans pressliberala politik och gör sitt yttersta för att motverka den. Fram till början av 2003 var ca 90 tidningar och tidsskrifter förbjudna, antingen permanent eller temporärt. Även i januari i år förbjöds ytterligare fem reformvänliga tidningar av konservativa religiösa domstolar, som ansåg tidningarna gå emot islams grundläggande värderingar.
När en tidning förbjuds utkommer den vanligen under ett annat namn, då systemet med ansvarig utgivare inte existerar i Iran.

Staten har monopol på alla Tv- och radiosändningar då endast etermedian är tillåten. Sedan 1994 är parabolantenner förbjudna och därmed även satellit-tv. Förbudet kom som en följd då regimkritiker i exil, främst från USA börjat sända program som kritiserade regimen. Den svarta marknaden för parabolantenner är dock omfattande och många familjer har valt att strunta i förbudet.
Med Internets intåg har det blivit allt svårare för regimen att kontrollera nyhetsutbudet för befolkningen. I maj 2001 stängde den konservativa falangen i Iran 400 Internetcaféer. Även en lag har antagits som förbjuder privata operatörer att erbjuda Internetanslutning. Tanken var att samla hela Internetanvändningen under en och samma operatör, nämligen den statliga, för att på så vis lättare kunna kontrollera regimkritiska sajter. Lagen efterlevs inte dock och idag finns hundratals Internetcaféer att tillgå i Iran.

Rättsväsende och rättssäkerhet
Ett av de mest grundläggande kriterierna för en demokrati är att alla medborgare är lika inför lagen. Men så är inte fallet i Iran; ”Om en muslim dödar en annan muslim kan han dömas till döden. Om en muslim dödar en icke-muslim finns dock ingen angiven straffsats och det är upp till den enskilde domaren att fatta beslut. Likaså straffas en muslimsk man som är otrogen med en muslimsk kvinna med 100 piskstraff. Om en icke-muslimsk man gör samma sak riskerar han dödsstraff” .
Den iranska lagstiftningen gör inte bara skillnad på muslimer och icke-muslimer utan även mellan könen, t.ex. anses en kvinnas vittnesmål väga hälften så tungt som en mans. Vad gäller arvsrätten har en person av kvinnligt kön endast rätt till halva arvslotten, medan en man har rätt till hela.

Formellt är landet rättsväsen åtskilt från staten och ska agera oberoende, dock stämmer inte det riktigt överens med verkligheten, då religiösa ledare ofta utövar påtryckningar mot domstolsväsendet. Godtyckliga rättegångar bakom stängda dörrar, utanför allmänhetens kännedom är regel snarare än undantag. Vidare är rättsväsendet indelat i flera parallella instanser. Speciella domstolar; revolutionsdomstolarna dömer alltid i de fall som är politiskt laddade. Där är alltid åklagaren och domaren samma person. Bevisprövningen åligger inte heller åklagaren, utan den anklagade.
Oklara rättsregler och brottsrubriceringar är som tidigare skrivet, också en bidragande faktor som underminerar Irans status som rättstat.

Tortyr är förbjudet enligt lag i Iran men förekommer enligt uppgifter från tidigare arresterade såväl som från anhöriga till fängslade personer. Ett känt fall vad gäller tortyr är den iransk-kanadensiska journalistens öde. Hon greps i slutet av juni i år då hon filmade utanför det ökända Evin-fängelset där politiska fångar sitter fängslade. Ett tag efter hennes gripande meddelar den iranska regeringen att journalisten avlidit av skador hon åsamkat sig efter en ”misshandel”. Detta efter att hon hade blivit förhörd av det regeringskontrollerade ministeriet för underrättelser, varvid landet inrikesminister låter meddela att Kanada inte ska lägga sig i då kvinnan var iransk medborgare. I själva verket hade hon dubbelt medborgarskap.

Det finns många kända fall gällande Irans bristande rättsäkerhet. Ett känt fall är dödsdomen mot författaren och den brittiska medborgaren Salman Rushdie. Landets förra wali faqih utfärdade innan sin död en fatwa gentemot författaren för hans bok ”Satansverserna”. I februari förklarade en religiös stiftelse att dödsdomen fortfarande var giltig och inte kunde återkallas då den wali faqih som utfärdat den var avliden, och endast han kunde göra det. Detta trots att den iranska regeringen proklamerat att de inte stödde fatwan. Att inte kunna revidera en dom visar på klara brister i ett lands rättsäkerhet.

Ännu ett känt fall där rättssäkerheten lyser med sin frånvaro är gällande den 21-årige studenten Ahmad Batebi.
Han blev känd sedan hans bild publicerats på den ansedda brittiska tidningen The Economist´s omslag. Under studentprotesterna i juli 1999 dödades Ahmads vän av regimvänliga islamister och för att visa omvärlden vad som hände i Iran höll Ahmad Batebi upp sin döde väns blodiga t-shirt inför en samling journalister utanför Teherans universitet.
Ahmad Batebi greps och dömdes till döden för "anstiftan till uppror" av en revolutionsdomstol, men efter hårda internationella påtryckningar sänktes straffet till 15 års fängelse. Efter mer än fyra år av tortyr i Evin-fängelset i Teheran är nu Ahmad Batebi döv i ena örat, har en punkterad lunga och lider av sjukdomen MS . Han fick sin första permission från fängelset på grund av sina skador och passade då på att träffa FN: s sändebud i yttrandefrihetsfrågor Ambeyi Ligabo. Sedan dess är Ahmad spårlöst försvunnen.

Grymma bestraffningar i enlighet med sharialagstiftningen figurerar fortfarande i landet. Även om bevisbördan för att döma någon till t.ex. stening till döds är hög, förekommer det att sådana domar avges. Under 2002 finns det tre kända fall då kvinnor dömts till döden genom stening. Ingen av domarna har dock verkställt. Än.
Andra grymma straff som förekommer i enlighet med sharialagarna är exempelvis stympning. Tjuvar som dömts flertalet gånger blir av med fyra fingrar på högerhanden. Fortsätter personen att stjäla ryker hela högerhanden. Antalet utfärdade domar på stympningar är oklar.

Genus
Kvinnor och män är inte likställda inför lagen i Iran. Arvsrätten som tidigare nämnts är bara ett exempel. Tidigare fick inte kvinnor ta ut skilsmässa från sina män förutom i fall då mannen var impotent, sinnessjuk eller inte uppfyllde sin roll som familjeförsörjare. Numera är även narkotika- eller alkoholmissbruk också giltiga skäl för att en kvinna ska kunna ansöka om skilsmässa. För männen däremot behöver inga skäl uppges. År 2002 antogs dock en lag i majlis som gav kvinnan samma rätt till skilsmässa som mannen, samt rätt till underhåll. Väktarrådet ogillade dock lagen och underkände parlamentets beslut.
En ny lag som antogs 2002 gav kvinnan rätt till vårdnaden om sina barn – fram till sju års ålder. Därefter övergår vårdnaden av barnen automatiskt till fadern. Lagar som reglerar besöks- samt umgängesrätt saknas. I praktisk mening innebär det att kvinnan inte har någon som helst laglig rätt att träffa sina barn efter sju års ålder. Det hänger alltså på makens goda vilja.
För att få ett iranskt pass som kvinna krävs ett tillstånd av antingen din far eller din make om du är gift. Saknas dessa, krävs en manlig släktings tillåtelse. Som gift kvinna får du inte heller lämna landet utan din makes tillåtelse. Inte heller kan du hindra din make från att ingå i tillfälliga äktenskap med andra kvinnor, då det enligt lag är en rätt som han besitter.

Abort är olagligt. De enda gånger abort tillåts är ifall moderns liv är i fara eller om fostret är missbildat. Antydningar har gjorts från majlis att man skulle vilja utöka aborträtten, dock tillbakavisas detta starkt av väktarrådet.

Hedersmord förekommer alltjämt i Iran. Vanligast är det bland nomadfolket. Dock ogillas fenomenet starkt av regimen som anser att det strider mot den islamiska läran. Ett känt exempel på förekommande hedersmord finns från början av sommaren 2002; ”…en man som efter att ha misstänkt att en släkting hade förgripit sig sexuellt på hans 7-åriga dotter valde att halshugga flickan” .

Kvinnlig omskärelse är inget vanligt förekommande fenomen i Iran.

I augusti detta år stoppade väktarrådet, majlis från anta FN: s konvention mot diskriminering av kvinnor. Man ansåg att de skulle tvinga landet att anta lagar som strider mot islam.
En del ljusglimtar finns dock att finna gällande kvinnans ställning i landet. År 2002 utexaminerades kvinnliga poliskadetter för första gången sedan den islamiska revolutionen. Dessutom slipper flickor i segregerade skolor att bära slöja, trots att flickor enligt lag från nio års ålder ska skyla håret.
Regeringens rådande femårsplan från 2000-2005 anger dessutom för första gången jämlikhet mellan könen som ett politiskt mål.
Den senaste landvinningen för kvinnornas kamp mot regimen var när juristen Shirin Ebadi tilldelades Nobels fredspris för sin kamp för kvinnors och barns rättigheter i Iran. Innan den islamiska revolutionen var Shirin domare, men i likhet med många andra kvinnor förlorade hon rätten att utöva sitt yrke under den nya regimens lagar.

Minoriteter
Etniska minoriteter är erkända i Iran och är generellt sett inte utsatta för förföljelse, så länge de inte kräver autonoma självstyrande regioner. Dock är inte regimen villig att särbehandla dem heller. Detta trots att bara ca hälften av befolkningen utgörs av perser.
Det enda officiella språket är persiska. Det är också det enda språket som undervisning får ske i.

Då den shiitiska inriktningen av islam är grundlagsfäst statsreligion, måste presidenten alltid vara shiamuslim.
Vad gäller religiösa minoriteter är regimen hårdare jämfört med de etniska. I enlighet med sharialagstiftningen gynnas muslimer framför icke-muslimer. Exempelvis äger inte en icke-muslim rätten att ärva en muslim, oavsett hur nära släktbandet är, utan arvsrätten passerar alltid vidare till en muslim.
Det finns en lag som förbjuder efterforskningar gällande befolkningens trostillhörighet. Dock åsidosätts lagen dagligen. T.ex. är religion något som måste anges vid statliga anställningar. Därtill verkar religionsfriheten i landet snarare ses som ett privilegium än en rättighet. För övrigt gäller religionsfriheten endast de av regimen erkända religioner vid sidan av shia-islam; kristendom, judendom samt zoroastrismen.
Bahaierna som är en av landets största religiösa minoriteter är inte erkända av regimen som systematiskt diskriminerar och förföljer dem. De har t.ex. inte rätt till någon högre utbildning eller någon statlig anställning då religionstillhörigheten måste anges.
Successivt märks förbättringar i regimens behandling av bahaierna, men är fortfarande oroande.


Organisationer och rörelser i Iran
Fackföreningar och strejker är förbjudna.

Då de mänskliga rättigheterna är starkt negligerade av den iranska regimen är landet ett ständigt återkommande fall för olika människorättsorganisationer. Elva FN-organ är verksamma i Iran. De oberoende människorättsorganisationerna har haft det svårt att etablera sig i landet, då dessa ständigt motarbetats av regimen. Istället har man tillsatt Islamic Human Rights Commission (IHRC) som har till uppgift att motta allmänhetens klagomål rörande mänskliga rättigheter. Organisationen bedöms dock inte vara fritt från påtryckningar.
IHRC har vid flertalet tillfällen betonat att FN: s konventioner om mänskliga rättigheter endast kan accepteras ifall de inte strider mot islamiska raglar och regler.


Syfte och mål
Irans ställning som utvecklingsland har alltid fascinerat mig då landet har förutsättningar för att vara en välutvecklad industrination, men sedan alltför många år tillbaka fortfarande är ett underutvecklat land. Även omvärldens blickfång har många gånger på senare tid riktats åt detta håll. Syftet med detta arbete är att undersöka vad som händer i Iran samt att ta reda på varför landet befinner sig i det läge det gör idag.


Problemformulering
• Varför är Iran ett utvecklingsland när det är så rikt på naturresurser?
• Vad behöver göras för att demokratisera Iran?

Metod/materialval
Till min hjälp har jag källor av varierande slag och kvalitet. Mestadels har jag valt att använda mig av facklitteratur som finns tillgängligt på biblioteket därför att jag anser det vara en mer pålitlig källa. Jag har också använt mig av Internet, framförallt för att få tag på uppdaterad information och söka om olika mätningar om Iran. Jag har även använt mig av en del tidningsartiklar.

Resultatredovisning

Varför är Iran ett utvecklingsland när det är så rikt på naturresurser?
Att Iran är ett underutvecklat land är ett faktum. Det som förbryllar mig är varför, då landet är så rikt på naturresurser. Oljan står för en oroande hög andel av exporten, när så verkligen inte behöver vara fallet. Den iranska ekonomin är underutvecklad och frågan är varför och vems fel det är. Kanske behöver man se tillbaka på historien för att finna svaret, kanske är allting mullornas fel. Jag skulle säga att det är sammanhängande.
Iran har sedan tusentals år varit en monarki och listan på de dynastier och familjer som styrt landet genom historiens lopp kan göras lång. Kungar och kejsare har kommit och gått, fäder har efterträtts av sina söner. De flesta härskare har tagit makten genom krig eller statskupper och sedan själva störtats på liknande sätt. Landet har sällan fått uppleva en långvarig fred och ett stabilt styre. Och de som har fått bära bördan har alltjämt varit folket. Detta har bidragit till att det iranska folket i allmänhet hyser en misstro mot den styrande makten.
Att skylla dagens ekonomiska situation på mullorna vore att förenkla situation alltför mycket. 1977-78 hamnade Iran som känt i en djup ekonomisk kris, en kris som senare kom att leda fram till den islamiska revolutionen. Åren innan krisen hade landet präglats av en allt mer blomstrande ekonomi då priset på olja hade stigit markant. Den då rådande statschefen, shahen av Iran valde dock som så många av landet forna ledare att spendera pengarna på självändamål istället för att satsa på sådant som kommer folket till gagn. Vad som hade behövts var satsningar på landets infrastruktur och sociala reformer. Istället ökade inflationen och arbetslösheten. Ett problem som Iran tampas med än idag. Då som nu var oljan landets överlägset ledande exportvara. Då som nu var landet beroende av oljan. Då som nu var den övriga industrin mycket underutvecklad.
Den onekligen höga och krisartade arbetslösheten drar naturligtvis sitt strå till stacken vad gäller den underutvecklade ekonomin också. För att komma till rätta med arbetslösheten har regeringen visserligen börjat inse behovet av en större privatdirigerad marknad som kan skapa fler arbetstillfällen. Den offentliga sektorns dominans är ett hinder för den ekonomiska utvecklingen. De alltför många, dåligt skötta statliga bolagen tynger Irans ekonomi. Det är nämligen det som är problemet med statliga bolag. När det går dåligt är det staten som måste skjuta till med pengar. Pengar som förmodligen hade varit välbehövligare någon annanstans. Trots försök, pådrivna av krafter utanför regeringen, för att modernisera och öppna upp ekonomin och liberalisera utrikeshandeln sker förändringar i positiv riktning mycket långsamt och ojämnt. Irans behov av utländska investeringar och av utländsk import för sin industri är stort.
Vidare bromsar den religiösa maktstrukturen en friare utveckling och öppning av Irans ekonomi. Det styrande prästerskapet är rädda, de är rädda för att de muslimska värdena skulle gå förlorade vid djupgående ekonomiska reformer och därmed deras politiska makt. Splittringen mullorna emellan gällande en centralstyrning av ekonomin eller en liberalisering är inte heller något som kommer utveckling till gagn. Dessutom befarar den ledande eliten i Teheran en ökad politisk och ekonomisk påverkan från amerikanskt håll. Man har kunnat överleva USA: s sanktioner och svartlistning av företag som handlar med Iran, dock upplever man nu att landets vitala ekonomiska intressen nu står på spel. Orosmomentet för de religiösa ledarna just nu är ju de omfattande regimfientliga demonstrationerna som hölls över hela Iran under sommaren. Det kan ses som en förevändning från prästerskapet sida för att kunna behålla den politiska makten.

Ett annat problem är de rika islamiska religiösa stiftelserna som äger eller har inflytande över väsentliga delar av övriga ekonomin som inte innefattar oljan. De vill tillsammans med den basarägande köpmannaklassen (som traditionellt är lierad med de konservativa prästerna) knappast ändra på rådande ekonomiska förhållanden.

Vad behöver göras för att demokratisera Iran?
Iran är en regelrätt diktatur. Det största hindret för en demokratisk utveckling i Iran utgörs av den makt mullorna besitter. De behärskar polismakten, militären, domstolarna och medierna.
Frågan är dock vad som behövs göras för att kunna demokratisera det?
Iran har grundlagsstiftat sin status som diktatur. Man har en konstitution som säger att landet är en teokrati och har centraliserat den styrande makten till en enda andlig ledare. I en demokrati ska ju makten utgå från folket, vilket den absolut inte gör i Iran. Dessutom kränker man systematiskt de mänskliga rättigheterna, vilket är vedervärdigt, och får det att ännu tydligare än tidigare framstå vilket totalitärt välde Iran egentligen är. Den fria och obundna pressen lyser med sin frånvaro och rättsövergrepp sker dagligen. Att enbart läsa om kränkningarna är oerhört frustrerande. Hur det skulle vara att uppleva dem vill jag inte ens föreställa mig. Ändå är det människor som dagligen tvingas göra det. Iran har som sagt varit i omvärldens blickfång tidigare och när Shirin Ebadi utsågs till vinnare av Nobels fredspris kunde det inte bli än tydligare. Genom att ge den iranska juristen det finaste av Nobelpris så satte Nobelkommittén fingret på många känsliga punkter samtidigt. Det dröjde ett helt dygn innan ett officiellt uttalande kom från den iranska regimen. Till slut kunde inte president Khatami tiga längre och kommenterade priset såhär: ”Nobels fredpris är inte så viktigt. Det som räknas är de vetenskapliga och litterära priserna.”
Att demokratisera Iran är oerhört viktigt. Dock är det ingen som menar att det ska ske på en natt. En långsam process är nödvändig för en någorlunda stabil demokrati. Ett första steg skulle kunna vara att man satte hårdare press på regimen vad gäller brytandet av de mänskliga rättigheterna. Frågan jag ställer mig är om inte det är FN: s roll att faktiskt intervenera när ett land bryter mot en människas mest grundläggande fri- och rättigheter? Iran är en suverän stat, men vad är det för mening med att FN har en allmän deklaration om mänskliga rättigheter, om man inte ser till att den efterlevs? Man skulle kunna inflika här att det är omöjligt för världssamfundet att ingripa i varje enskilt land som bryter mot dem, då även Sverige som betraktas som en av världens bästa demokratier gör det i enstaka fall. Jag skulle dock vilja påstå att det är en enorm skillnad. Sverige är en rättssäker stat, där stiftade lagar efterföljs. I Iran är så inte fallet. Det regelverk man har efterföljs inte. Dessutom bryter t.o.m. vissa av lagarna mot de mänskliga rättigheterna, då inte alla medborgare i landet är lika inför lagen.

Vidare har regimens försök att isolera sig från omvärlden har tydligt fallerat då förbjudna parabolantenner förekommer vitt och brett och löjliga Internetlagar inte efterlevs. Dagens Iran är ett land i förändring. Majorit...