Syftet med denna studie är att undersöka socialsekreterares resonemang om vad barn
behöver och om anonyma anmälningar av barn som riskerar att fara illa. Frågeställningarna
i studien är: 1) Vilka resonemang för socialsekreterarna kring barns behov, barn som far illa
och anonyma anmälningar? 2) Vilka föreställningar har socialsekreterarna om vad barn
behöver, anonyma anmälningar och om de som anmäler?
Insamlingen av empirin har skett genom fokusgrupper. Två fokusgrupper har intervjuats vid två tillfällen. Empirin har analyserats utifrån socialkonstruktivism och diskursbegreppet.
Socialsekreterarnas resonemang kring barns behov och barn som far illa kännetecknas av två olika föreställningar. Den ena föreställningen handlar om att det finns behov som är universella och som gäller för alla barn, oavsett var de lever. Mot detta presenterar socialsekreterarna en föreställning om att barns behov och när barn far illa beror på barnets självt, sammanhanget och omgivningen.
Socialsekreterarna resonerar i termer av olika diskurser när det gäller anonyma anmälningar av barn som riskerar att fara illa. Diskursen om anmälans form och innehåll innebär att socialsekreterarna efterfrågar att en anmälan ska se ut på ett visst sätt och innehålla vissa uppgifter för att socialtjänsten ska kunna ingripa. Ur socialsekreterarnas resonemang framkommer att de helst vill att en anmälan inte är anonym, utan att det finns en anmälare som är villig att stå med sitt namn. Om det trots allt är en anonym anmälan vill socialsekreterarna att anmälan ska innehålla konkreta uppgifter som är handfasta och som går att ta på. Diskursen om anmälaren innehåller kategorin om den modige anmälaren som står i motsatsförhållande till den fege. En modig anmälare är enligt socialsekreterarna ...
