Denna studies avsikt är att identifiera problem och söka möjligheter, vid genomförandet av matematikkurs B vid samhällsvetenskapsprogrammet på en gymnasieskola. Vidare prövas och ges förslag till åtgärder av identifierade problem.
Rektor och matematiklärarna på den skola studien genomfördes önskade att någon med utifrånperspektiv skulle hjälpa till med att hitta förklaringar till varför elevernas studieresultat på samhällsvetenskapsprogrammet sjönk markant mellan de två obligatoriska matematikkurserna A och B. Skolans förslag var att jag skulle vara med på lektioner och försöka identifiera faktorer, något som jag kom att kalla ”bromsfaktorer”, och utifrån dem föreslå åtgärder. Jag följde undervisningen under ett läsår i 7 klasser och hade seminarieträffar med de undervisande lärarna var sjätte vecka.
Som matematiklärare och lärarutbildare har jag många kontaktytor med andra gymnasieskolor vars lärare också gett signaler om frustration över B-kursens problematik. Man tycker att det är mycket märkligt att inte genomströmningen är högre på samhällsvetenskapliga programmet som ju är ett teoretiskt inriktat program. En allmän uppfattning i den informella diskussionen är att lusten avtar i B-kursen eftersom språnget är för stort mellan A och B-kurs. Med språng menas då en ökad abstraktionsnivå mellan kurserna p g a av att innehållet är mera fokuserat på algebra. Denna hypotes anser jag är rimlig med stöd av Vygotskijs teori kring hur progression för individen sker via proximala utvecklingzoner (Vygotskij, 1978). Men kan det verkligen få så stor betydelse för ett teoretiskt inriktat program? Varför kan inte motivation för kunskaper i algebra finnas för dessa elever, som utbildar sig för att kunna göra generella samhällsprognoser mm? Algebra är ju en grundläggande kunskap, för att kunna göra matematiska modeller. Finns det andra anledningar som bromsar? Nyfikenheten och frågorna växte inför uppdraget. Kanske skulle man också kunna dra generella slutsatser av resultaten från en studie på denna skola som kunde komma lärare och elever på andra skolor till del.
Studien på skolan visar på många intressanta resultat om elevers föreställningar om matematik, och att elever och lärare inte alltid har samma uppfattning om vad som sker i klassrummet.
En central avsikt med projektet var att undersöka om en varierad undervisning, i form av att vi t ex införde undersökande aktiviteter, ökade lusten att lära matematik. Resultatet av den delen pekar mot att så är fallet för många elever. Som observatör kunde jag skönja ett mycket större engangemang och glädje hos många elever vid lektionsavsnitt när ett varierat arbetssätt användes. Man kan förstås inte med säkerhet påstå att det leder till ett bättre resultat i matematikförståelse, eftersom ett sådant jämförelsematerial inte var med i undersökningen. Men detta var heller inte syftet.
Ett annat resultat av värde är att projektet gett inspiration till att lärarna vill fortsätta och utveckla matematikundervisningen enligt japanskt modell (TIMSS, 1996). Denna innebär i stora drag att eleverna arbetar med ett större problem under en lektion. Problemet är ”rikt”, d v s innehåller många kunskapsnivåer som möjliggör utmaningar för alla elever. Eleverna arbetar både enskilt och i grupp för att lösa problemet. Lärare och elever avslutar lektionen med att tillsammans göra en grundlig analys av de olika lösningsförslag som presenteras.
Ytterligare resultat av projektet är att det visar betydelsen av att lärarna får tid avsatt i tjänsten för reflektion och analys av deras undervisning. Då ges möjlighet att ventilera och upptäcka att man har gemensamma problem. Det är inte bara fler hjärnor som ökat det laterala tänkandet för att finna kreativa lösningar. Det har också skett ett systematiskt arbete med att utveckla matematikundervisningen. Mitt utifrånperspektiv kunde också vara till glädje när man ”kört fast” i vissa rutiner. Vi identifierade många påverka...
