Gunnar Björling

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

"JAG ÄR DADAFARBROR"
Om Gunnar Björlings dadaism

Man kan tala om olika skeden i Gunnar Björlings författarskap – exempelvis en tidig och en sen Björling. Här skall endast kort beröras en relativt tidig fas i Björlings poetiska utveckling, nämligen hans så kallade dadaistiska period – framförallt den lyriska diktion som lanseras i Quosego-bidragen (1928-1929) och i diktsamlingen Kiri-ra! (1930). Genom en smärre presentation av auktoritativa bedömningar av Björlings ”dadaism”, samt med något illustrativt exempel på just denna specifika björlingska diktart, skall vi söka projicera en uppfattning om den kvalitativa särarten hos detta stadium i författarskapet.

Flera bedömare framhåller det dadaistiska skedets betydelse i Björlings författarskap. Det kan sägas markera både slutet på en mindre självständig, något trevande poetisk utövning , men även början på någonting nytt och märkligare. Förvisso var det ett steg på vägen mot det stora mästerskap som av flera kommentatorer anges begynna i det sena trettiotalet.

Låt oss begrunda några omdömen. Den som kanske utförligast behandlat Björlings dadaistiska diktning är Bo Carpelan i avhandlingen Studier i Gunnar Björlings diktning 1922-1933. Som utgångspunkt för sin framställning gör han en schematisk indelning av det tidiga författarskapet i syfte att presentera ”Björlings diktning mellan åren 1922-1933 som en avspegling i miniatyr av den moderna diktens framväxt ur en romantisk livssyn fram till dadaismen och vidare till en personlig ’syntetisk’ dikt”. För vår del är två av de sammanlagt fem kategorierna relevanta, nämligen den tredje och den fjärde, som undersöker Quosego respektive Kiri-ra!. Den förras stilistiska ”grundkaraktär” specificeras som ”Dadaindividualistisk”, medan den senare benämns ”Dada-imagistisk”. Vi skall här dock endast uppmärksamma resonemanget kring Quosego. Carpelan nämner inledningsvis att han betraktat Quosego-diktningen ”mot bakgrunden av en europeisk dadaism, framförallt den som kommer till uttryck i Richard Huelsenbecks En Avant Dada, där vi faktiskt kan tala om en direkt om också sporadisk påverkan på Björling […]”. Han omtalar vidare Björlings egen fascination inför Huelsenbecks uttryck ”att skapa litteratur med revolvern i fickan”. Carpelan är uppenbart mer hänsynsfull i sin utläggning än vad de samtida recensenterna var med sitt tal om Björlings ”dadaistiska vansinnigheter” (Arvid Mörne). Han skriver visserligen – angående dikten ”4711. Universalistisk Dada-Individualism” (Quosego n:o 1) – att ”vad Björling har vunnit i omedelbarhet, har han förlorat i konstnärlig balans”. Men han framhåller upprepade gånger Quosego-diktningens betydelse för det fortsatta författarskapet, samtidigt som han understryker dess faktiska kvalitativa egenskaper. Carpelan medger – trots ”alla ’estetiska’ fadäser och spruckna tongångar” – den dadaistiska fasens ”betydelse för den björlingska diktens frigörelseprocess”. Ett längre citat ter sig här motiverat:

Det är i Quosegos aforistik Björling tar steget ut i en helt personlig, oefterhärmlig stil. […] Med [-] stor djärvhet för Björling nu för första gången övertygande ljud och färger i sin dikt och gör det verkligen på ett sätt som är både omedelbart och konstnärligt effektfullt. Om vi tar i beaktande, att de komplikationer, den disharmoni som Björlings dadaindividualism uttrycker, samtidigt är en disharmoni i tiden själv, kan vi rätt värdera Quosegoperiodens fundamentala betydelse för Björling på hans väg till den rikt varierade syntetiska dikten i Solgrönt. […] I Quosego halstrar Björling alla sina sentimentala ideal och vi bevittnar födslovåndorna för en ny dikt – en enklare och samtidigt mera sammansatt dikt. Det finns i denna en sinnenas öppenhet och även en tungans kvickhet som kritiken tämligen ouppmärksamt passerat. Hela Quosegoperioden formar sig till en brytning med det stelt idébundna och tolkar en omedelbarhetsupplevelse av tillvaron. Björling hävdar här sin absolut självständiga konstnärliga målsättning och når resultat som det är svårt att klassificera som ’lyrik’ eller ’poesi’.

I likhet med Carpelan anser Bengt Holmqvist i sin viktiga "Inledning till Björling" (1949) att ”de konstnärliga resultaten blir mera tvivelaktiga” i Björlings Quosego-skede. Holmqvist går till och med längre än så i sin kritik av Quosego-Björling: ”En stor del av hans Quosego-produktion består av ett andfått rabblande utan personlig hållning och inre spänning. Där finns några tiotal ypperliga aforismer bland ett par hundra, som är alldeles obetydliga eller enbart besynnerliga, där finns några sällsamt uppsluppna, helt egenartade ’bizarrerier’ bland mängder av oläsliga ordstaplar.” Holmqvist menar vidare att ”Björling var mycket medveten om arten av sina litterära förehavanden. Knappast överskattade han heller resultatens värde. Men han såg ingen annan möjlighet än ’den nya sakligheten’. Han måste riva sönder konsten för att se vad som fanns bakom konventionerna. Modernismens destruktiva linje är radikalare fullföljd hos Björling än hos någon annan.”
Samlingen Kiri-ra! – som på sätt och vis demonstrerar en mer återhållsam praktik än den kanske något mer lössläppta quosegoanska – innehåller en mängd explicita dadadikter (med björlingsk accent), exempelvis:

Jag är dadafarbror
mina sura ögon, svettiga pärlor rinner
det är så länge
två dagar
att minnas
Men min visselsignalen.

Även om ”Gunnar Björling ville bli först...