Denna uppsats behandlar intressekonflikten som uppkommer i situationer där humanitär assistans förhindras att levereras i icke-internationella väpnade konflikter till en civilbefolkning i nöd eftersom staten på vilkens territorium denna befolkning befinner sig vägrar sådan leverans med hänvisning till sin statssuveränitet.
Efter av en genomgång av den humanitära rättens källor visar studien att dessa inte ger någon klar vägledning i frågan ovan. Å ena sidan stipulerar ordalydelsen i artikel 18 i Tilläggsprotokoll II klart och tydligt att assistansen inte får distribueras mot de stridande parternas vilja. Detta stöds av det faktum att stater verkar hålla fast vid suveränitetskonceptet. Å andra sidan, enligt Internationella Röda Korsets tolkning av denna artikel kan inte en ansvarig myndighet godtyckligt vägra att bevilja att den humanitära hjälpen distribueras på dess territorium. Vidare kan sägas att det internationella samfundet har reagerat i syfte att leverera humanitär assistans. Det kan emellertid fastställas att en vägran av humanitär assistans kan utgöra del av de objektiva rekvisiten av flertalet internationella brott, exempelvis det brott mot mänskligheten som utgörs av utrotning.
Efter att kritiskt ha analyserat det humanitära rättsläget finner studien att verkställigheten av humanitär assistans är mer intressant då denna utgör den reella aspekten av ovan nämnda intressekonflikt.
Implementeringen av humanitär hjälp behandlas från två olika vinklar, den första gällande aktörer och den andra gällande medel för att verkställa assistansen. Denna analys tar ståndpunkten att statssuveräniteten ej bör överges lättvindigt utan i stället bevaras i dagens former, underkastad internationella fredsorganisationer inom vissa områden. Verkställandet av humanitär assistans inbegriper nämligen, som en sista utväg, våldsanvändning i form av sanktioner eller väpnat våld. Detta, sammantaget med det faktum att de militära, ekonomiska och politiska stormakterna inte verkar tveka inför att exploatera ovan beskrivna oklarheter i den internationella rätten, gör att den humanitära hjälpen kan komma att beslöja operationer vars egentliga syfte är nationella intressen.
För att undvika att humanitär assistans missbrukas i dunkla syften är det ett oeftergivligt krav att klara regler utarbetas angående av vem samt under vilka omständigheter som hjälpen kan verkställas mot den aktuella statens samtycke, inkluderande en översyn av de regler som är tillämpliga på Säkerhetsrådet. Det föreslås att den Internationella brottmålsdomstolen i denna process ges en rådgivande roll vid Säkerhetsrådets sida. Detta förslag skulle resultera i en klarhet vad gäller rättsläget som i sin tur kommer att minska möjligheterna att missbruka humanitär assistans.
Detta arbete stödjer åsikten att Säkerhetsrådet borde behålla det yttersta ansvaret för alla beslut...
