Diktare och droger

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det finns inga regler
När vi lägger det
svarta puzzlet”
Bruno K Öijer

Inledning

Efter att i flera år sysselsatt mig med att läsa lyrik, företrädesvis modern sådan, och därtill även studerat mina favoritförfattares biografier/självbiografier. Så har jag upptäckt att ofta handlar det om diverse centralstimulerande preparat på det ena eller andra sättet. Vilket har fått mig att ställa frågan, om, och i så fall hur mycket droger har påverkat utformningen av framförallt den moderna poesin? De flesta av oss vet att t.ex. opium florerade under Romantiken och att haschet tidigt infolierades i konstnärer och författares liv är, tror jag, ingen större hemlighet. Drogers sinnesvidgande effekt är mer eller mindre vetenskapligt belagt, då läkare studerat detta av olika anledningar, inte bara i rent litterära syften . Kvar står då frågan huruvida detta egentligen fört poesin till nya marker, eller bara varit en tillfällig flykt från en trist verklighet.

För att försöka få svar på den frågan har jag i första hand gått direkt till, de kanske något grumliga, källorna, jag har studerat tidsdokument som Thomas de Quincys En engelsk opieätares bekännelser och Charles Baudelaires De artificiella paradisen samt den sistnämndes övriga prosa och poesi. Jag har dessutom skärskådat en del av lord Byrons poesi samt återknutit bekantskapen med en del av den moderna litteraturens manifest [DaDan och Surrealismen]. Vidare har jag studerat Surrealismens utlöpare Henri Michaux, Jean Cocteau och Antonin Artauds självutlämnande lyrik, för att bara nämna några av de viktigaste skönlitterära andarna. På den facklitterära sidan är det mer tunnsått, två böcker som dock varit till stor hjälp är Peter Lindes Diktare & Droger samt Kerstin Tunvings mycket gedigna Droger A-Ö .

Forskarläget på området är inom rikets gränser i det närmaste katastrofalt, ämnet har förmodligen varit, och är väl fortfarande, alltför tabubelagt för att någon seriös forskning i ämnet skall kunna komma i dagen. I en annan minst lika delikat fråga, diktaren och alkoholen, finns det åtskilligt material att tillgå, trots att alkoholen, likt narkotikan, rent tekniskt måste rubriceras som gift. Men alkoholen är helt accepterat i vårt samhällssystem och därför med stor sannolikhet inte lika oroväckande. Dock finns det, förutom de två ovan nämnda böckerna, som tar upp svenska författares syn på drogers inverkan på skapandeprocessen. Det är Vintergatans årsbok 1948 – en bok om rus och inspiration, där redaktören Bertil Malmberg säger att han tror att ” narkomanin […] kan spela samma roll för konstskapandet som vissa sinnessjukdomar.” Annars behandlar svenskar ämnet mycket styvmoderligt, som t.ex. D:r Nils Bejerot som stirrar sig blint på det onda som föds ur ett narkotikabruk, vilket han avhandlar i bl.a. Missbruk av alkohol, droger och frihet eller Allan Rubin som i sin Inget är som drogen - Hasch, Anarki och Kaos hotar oss alla endast visar hur dåligt påläst han är dessutom fyller han sina sidor med generaliseringar av skrämmande slag.

Människan och drogerna – kort historik

Så länge människan har kunnat tänka abstrakt har man tillbett gudar eller naturväsen. Redan på stenåldern använde man sig av hallucinogena svampar förmodligen för att närma sig de högre sfärerna. Detta påstående grundar jag på ett arkeologiskt fynd gjort i de Österrikiska alperna 1991. Forskarna hittade en 5000 år gammal man, senare döpt till Ötsi, infrusen i alpernas permafrost. Forskarna antar att han var en shaman, dels p.g.a. de smycken han bar, men också på grund av den färdkost han hade med sig. Den bestod av lite bröd några bitar torkat kött och en handfull hallucinogena svampar, vilka de tror skulle hjälpa honom att få kontakt med gudarna. Detta antagande baserar de på att samma slags ritualer ännu lever kvar hos flera kända naturfolk, allt enligt en artikel av Alby Stone.

På 700-talet f.kr. möter vi för första gången drogerna i litteraturen då Homeros i Odysséen låter Helena möta droghandlaren Polydamna som säljer drogen nephente, som enligt Tunving sannolikt är detsamma som opium . Under antiken kommer vi också i kontakt med oraklet i Delphi, som enligt Alf Henriksson, satt på en trefot över giftiga ångor som sipprade fram genom sprickor i berget. Dessa ångor gjorde att hon gav besökarna högst kryptiska svar på deras frågor. Ångorna i berget antogs ha haft en narkotisk effekt vilket förklarar varför den allvetandes svar var så svårtydda.

På 1200-talet förde handelsmän med sig droger från fjärran östern, en av dessa var Marco Polo (1254-1324) som i en av sina berömda reseskildringar berättar legenden om den gamle på berget. I korthet går den, enligt Linde, ut på att Alo-addin, den gamle, lät avstänga en vackert belägen dal. Denna lät han sedan utrusta med allehanda underbara ting och därtill ett stort antal vackra damer, detta för att det skulle bli så lockande som möjligt. Vem som helst fick dock ej tillträde till dalen, utan endast de som gick med på att utbilda sig till ashasiner [lönnmördare]. Innan de fördes in i dalen försattes de i djup sömn medelst en magisk dryck [troligtvis en opiat]. När de sedan vaknade upp befann de sig i den sagolika dalen, men inte permanent. När den gamle behövde röja någon ur vägen sövde han en av männen och förde honom tillbaka till ”verkligheten” och tillät honom inte återvända förrän han hade uträttat sitt värv, vilket han givetvis raskt gjorde för att så snart som möjligt få återvända till den paradisiska plats som dalen utgjorde. Drogen fick männen att associera till paradis och sköna drömmar. En författare från 1500-talet som också, enligt bl.a. Linde, var väl förtrogen med droger var François Rabelais (1494-1553), som när han inte drack eller diktade fick vara behjälplig på sin fars hampodlingar. Detta kommer att ge eko i Gyckelmakaren Parangue och hans giftastankar, som innehåller inte mindre än fyra kapitel om den underbara örten Pantagruelion [som är Rabelais’ namn på cannabis] och dess livsgivande verkan. Det finns även poesi undertecknad Rabelais som hyllar Pantagruelion.

kom hit och lär känna vår skatt den dyra,/och tagen med er fröet av vår ört
Om den trives hos er, så sänden alla/igengäld upp till himlen tack för den.
Och prisen lyckligt franska kungens land som äger/en planta som Pantagruelion.

Huruvida Rabelais’ skrivande påverkades av rus eller om han var frihetlig av ohejdad vana är i skrivandets stund ej klargjort. Dock är han den första i en lång rad som hyllar det livgivande ruset.
Kapitel ett: Frihetstidens romantiska drömmar

1:1 Samuel Taylor Coleridge – drömmen om Kubla Khan.

redan under 1500-talet är opium väletablerat inom den europeiska medicinen, det gavs mot allehanda krämpor. På 1600-talet skriver D:r John Jones varnande om drogen men drar ändå slutsatsen att ett moderat bruk trots allt inte kan vara skadligt utan istället är botande, eftersom opiet ersätter sjukdomens smärtsamma upplevelser med lustfyllda drömmar. Tack vare denna läkaretik skrevs det som anses vara det första poemet som skrivits under direkt inflytande av en drog, det är Samuel T. Coleridge (1772-1834) som skriver den märkliga Kubla Khan, där sista versen börja

[k]unde jag återkalla/den drömmens sällsamma sång
skulle jag en furste lik,/bygga det palats med musik
ett soligt luftslott mellan berg av is! […]
dricka mjölk från paradis.

Coleridge satt på sin ensliga gård ute på den engelska landsbygden och försökte, enligt vad han senare berättat, att läsa en bok vilket svåra magsmärtor gjorde i det närmaste omöjligt. För att lindra smärtan tar han en dos laudanum [opium upplöst i alkohol ]. Snart kan han återuppta sitt läsande, men somnar över boken och börjar att drömma. Efter en stund vaknar han och kastar sig över sina skrivdon och börjar som i trans att skriva poemet som han drömt fram. Han skriver som i en dimma tills han blir avbruten av en knackning på dörren. En timme senare när besökaren har gått återvänder han till pappret, men inspirationen är som bortblåst.

Dikten skrevs 1797 men gavs ut först 1816 detta efter en påtryckning av Lord Byron som fått läsa den märkliga Kubla Kahn – en vision en dröm. Ett märkligt sammanträffande är att boken han försökte läsa lär, enligt prof. J. L. Lowes , ha varit Purchas his pilgrimes, som redogör för legenden om den gamle på berget. Man får lov att medge att denna märkliga dikt torde vara en förespegling av den moderna poesin, och att den hade med största sannolikhet inte skrivits om det inte varit för den dos av laudanum som författaren tagit innan insomnandet.

1:2 George Gordon, Lord Byron – romantiker, poet och rebell.

Att det blev just Lord Byron (1785-1859) som slutligen fick Coleridge att ge ut Kubla Kahn är ingen slump, Byron var rebellen som i vredesmod övergav familj och fosterland redan innan 20-årsåldern , dessutom var han mycket intresserad av drogers inverkan på psyket och skrivandet. Framförallt var det absinth [malörtsbrännvin där nervgiftet thujon ingår ] som han och Percy Bysshe Shelley (1792-1822) experimenterade med, men även laudanum och opium ingick i deras husapotek. Både Byron och Shelley diktade om den totala utlevelsen, Byron t.ex. i sin rövarhistoria Don Juan och Shelley i sin idealistiska naturlyrik som vävdes samman med hans politiska värdekrav . de levde som de lärde, de försökte att bryta alla tabun, alla medel att nå fullständig frihet var tillåtna.
Båda två var övertygade om att bl.a. opium stimulerade skapelseförmågan. Opiet födde drömmar och drömmarna födde den konstnärliga inspirationen. I sin The Dream skriver Byron något som skulle kunna kallas de romantiska drömmarnas manifest, en hyllning till opiedrömmen.

What is it but the telescope of truth/ wich strips the distance of fantasies
it brings the life near in utter nakednes/making the cold reality too real!
[…] it teach to men the magic of their mysteries.

Både Byron och Shelley var frihetstörstande, de sökte sig ut i världen, men den verkade inte räcka till, så med droger vidgade de därför de inre gränserna så deras svällande hjärtan skulle få mer rymd. Detta färgade av sig på deras poesi som blev drömsk och svulstig.

Kapitel två: Storstaden dess lustar och kval

2:1 Thomas de Quincey – opieätarnas uppgång och fall

under det sena 1700-talet och det tidiga 1800-talet blev orienten i ropet mycket tack vare det ostindiska kompaniet, det inhandlades långa sidenbrokader, man läste högt för varandra ur Tusen och en Natt och i den framväxande städerna öppnades opiumklubbar under inflytande av fjärran österns mystik. Dessa frekventerades framförallt av övre medelklassen och överklassen, underklassen fick sina opiemagborstare på den lokala puben tillsammans med sitt finkelmättade brännvin. Konstnärer och författare drogs till de sägenomspunna opiehålorna. Den brittiske författare som med störst iver gav sig hän åt opierusets drömmar var förmodligen Thomas de Quincey (1785-1859), så till den milda grad att han 1821 gav ut den självutlämnande En engelsk opieätares bekännelser. Genom denna spektakulära bok fick allmänheten för första gången upp ögonen för effekter av opiet som ej var medicinskt betingade. Quincey talar om författarens frigörelse från konventionens bojor, men höjer samtidigt ett varnande exempel till sina läsare.

Jag har redan sagt att i ett för oss så viktigt ämne som lyckan skulle vi med glädje lyssna till
envars erfarenheter och rön […] dock kan en bondpojke som aldrig kört annat än plogen, näppe-
ligen antas plöjt synnerligen djupt i en så svårbearbetad jordmån som den vilken människors
fröjder och kval utgöra, […] att drömma stort är poeten förunnat.

Quincey gick igenom hela det klassiska registret vilket lättas blir överskådligt om man ser på hans olika kapitelindelningar. ”Initialstadiet;” var får man tag på det, under vilka omständigheter bör det intagas? ”Opiets fröjder;” den förrädiska känslan av eufori och den där till hörande glorifiering av ruset och dess förmåga att väcka skaparanden. ”Opiets kval;” som inte är något annat än en rejäl avtändning, som dock inte var plågsam nog för att få Quinceys att avstå från vidare utsvävningar. Men i den senare reviderade upplagan finns ett slutkapitel där han lovar att avhålla sig ifrån vidare narkotiska utsvävningar. En dunderavvänjningskur på valerianatinktur [ett benzendrinliknande preparat ] och ammoniak [sic!] skulle jaga opiumdjävulen ur kroppen på honom. Dock vet man att han, likt de flesta narkomaner ljög om sitt tillstånd, och missbrukade opium ända till sin död , om det var för att kunna skriva eller för att han helt enkelt var beroende förtäljer inte historien.

- Jag vet icke huru jag skall urskulda mig i detta avseende, […] att beskriva kval,
av vad art det än månde vara […] är en ytterligt svår uppgift.

En annan brittisk författare som sökte sig ner till opiehålornas dimmor var Sir Arthur Conan Doyle (1859-1903), som var en väl ansedd gäst vid opieklubbarna. Doyle ansåg att en mindre dos opium framhävde vissa partier i litteratur och musik som annars lätt kunde gå en ouppmärksam förbi . I de första böckerna om Sherlock Holmes låter han sin huvudperson spela fiol, vilket han gör med en iskall känsla tack vare en lugnande spruta opium. Men snart läggs både fiolen och sprutan på hyllan. Doyle såg opium som en fortsättning på en ljus väg som han redan slagit in på till skillnad från en säregen författarkollega på andra sidan Atlanten.

Denne författare, som många anser vara föregångaren till all världens kriminalförfattare, och som mer eller mindre självmant drogs in i ett alkohol och opiummissbruk av förtvivlan över att ha mist sin unge hustru, och för att på något sätt försöka stävja sina klaustrofobiska mardrömmar, var Edgar Allan Poe (1809-1849). Sitt bruk av narkotika var inget som han dandylikt poserade med, men i brev till sin broder nämner han det några gånger . Dessutom kan man i en del av hans skräcknoveller se tecken på att han var mer än lovligt insatt i problematiken, huvudpersonerna i Berenice och Huset Ushers fall är renodlade opieslavar. Poes stilbildande skräckhistorier kan, enlig Tunving, mycket väl vara framsprungna ur hans mardrömmar, som i sin tur mycket väl kan ha förstärkts av hans omåttliga drogmissbruk . Bara några år efter hustruns död hittas han helt utslagen i Chicago och dör strax därpå under ett anfall av delirium tremens, i det närmaste okänd i USA, men en ung fransk poet har känd valfrändskap med den olyckligt druckne kollegan och introducerat honom stort i sitt hemland, Charles Baudelaire (1821-1867) blir något av en apostel för Poe.

2:2 Haschichinernas klubb – att leka med vansinnet.

På 1840-talet öppnade D:r Jacques Joseph Moreau (1804-1884) dörrarna till sin mottagning för att ta emot celebra författare som skulle ingå i ett experiment. Han valde just författare för att de var viliga att försätta sig i ett onaturligt tillstånd och verbala nog att återge sina känslor. Han ville medvetet framkalla ”sinnessjukdom” försöka att förstå mentalsjukdomar, och hade en vag idé om att medelst haschisen kunna avhjälpa grova störningar. Detta lyckades inte under hans livstid , men man har idag i vissa delar av världen bl.a. England, Nederländerna och USA använt haschpreparat med lyckat resultat för att stilla onaturligt hög oro och lättare depressioner.

Även om D:r Moreau inte lyckades lösa vanvettets gåta så sådde han ett frö hos fler av de författare som han samlat omkring sig. Theophild Gautier (1811-1872) bildade snart Le Club des Haschachins, inspirationen till namnet går att härleda till legenden om den gamla på berget . Där [på Gautiers klubb] lät medlemmarna sig villigt intoxikeras till vansinnets gräns, då många vid den här tiden såg sinnessjukdomen som en spegelbild av genialiteten, drogintaget skedde inte längre under kontrollerade former, men med klubbens medlemmars mått mätt lyckades man ändå uppnå mer än lyckade resultat. Som Baudelaire lyriskt skrev i sin dagbok den 23 jan 1862, ”jag har idag känt en fläkt av sinnessjukdomens vingslag”

En av de namnkunniga medlemmarna i denna exklusiva herrklubb var Alexander Dumas d.ä. (1802-1870) som med välbehag såg fram emot de månatliga mötena som gav upphov till drömmar som i sin tur gav upphov till uppslag. I Greven av Monte Christo låter han greven bjuda på en festmåltid som avslutas med en efterrätt som förmodligen var densamma som klubbmedlemmarna brukade inta,

en slags sylt gjord på hasch och spansk fluga, kryddnejlika, muskot,
pistage, socker, smör och apelsinjuice, (…) en gudomlig rätt med vars
hjälp det möjligas gränser skall försvinna, oändlighetens rymder skall
öppna sig och man kan fri till håg och sinne ströva omkring i dröm-
marnas värld.

En annan något mer luguber medlem av haschachinernas klubb var Gerard de Nerval (1808-1855) som bl.a. skrev en drömsk bok, Aurélia, om fjärran östern. Kulturkritikern Knut Jaensson skriver i förordet till boken.

Det unika med Nerval är att han spränger gränser mellan dröm-
liv och vakenhet, mellan sinnessjukdomens värld och hälsans.
(…) Man kan säga att han levde drömmens liv samtidigt som han
önskade klarhet.

Aurélia var bara en i raden av böcker med orientaliska influenser som flutit ur Nervals penna. Den kom ut postumt efter att han under ett anfall av missmod hängt sig i en lyktstolpe. Han längtade ständigt bort, bort från sig själv till främmande riken och ansåg att bästa sättet at nå dit utan att resa var att anamma deras drogkultur. Hasch och opium gjorde honom och hans litteratur ljus till sinnet, men kunde inte jaga bort svärtans lilla alv som gnagde på hans själ.

2:3 Charles Baudelaire – de artificiella blommornas nakna hjärtan

den kanske mest namnkunnige i litterära drogkretsar, Baudelaire, var givetvis en stående medlem i klubben. Även om dess grundare Gautier snart slutade med hasch då han, som han uttryckte det, ville drömma sina egna drömmar, erkände både Nerval och Baudelaire villigt att de tog droger för att komma vidare i sitt skrivande. Baudelaire gjorde dock vissa försök att tona ner bilden av sitt droganvändande, vilket bl.a. framkommer i den fragmentariska dagboken mitt nakna hjärta, som hämtad sin titel från Poes Marginalia. Poe skriver bl.a.

[…] all he has to do is to write and publish a very little book. […]
it´s titel should be simple […] –’My heart laid bare.’ But this little
book must be totally true to its title.

Den litterära klassen och flyhäntheten med språket som man kan finna i Les fleurs de mal eller prosasamlingen Spleen de Paris går inte att finna i mitt nakna hjärta, men ärligheten mot titeln, som Poe efterfrågade, går inte att ta miste på. denna enkla samlingen hugskott och dagboksanteckningar är i det närmaste oredigerad, ett sätt att återigen försöka fly från konventionerna, men också ett sätt att medelst det skrivna ordet komma till rätta med ett kaotiskt leverne.

Hugskott VIII; min berusning 1848./Vad hade den för natur?/Hämndlust. Naturlig förstörelselusta. Litterär berusning; Drömmar av det jag läst.
Hugskott LXXXVII; Efter en utsvävning känner man sig alltid mer ensam och övergiven./Både fysiskt och psykiskt har jag haft en förnimmelse av en avgrund, […] jag har odlat min hysteri med njutning och fasa.
Nu har jag alltid svindel. […]
Hugskott XCV; […] Varje kväll ber jag en ny bön om att skänka min mor och mig ny styrka […] – iakttaga
den strängaste nykterhet och först och främst upphöra med alla tänkbara stimulantia.

Hans drogmissbruk förde honom både bokstavligt och bildligt ner i rännstenen, varifrån hans rapporter kom. Även om författare innan honom, t.ex. Françoise Villon och Carl Michael Bellman eller 1700talskonstnären Burne Hogarth skildrat samma dekadenta och nedgångna miljö så blev de aldrig, som Baudelaire, ett med den. Han slets under hela sin aktiva period mellan total avhållsamhet och otyglade utsvävningar. I boken De artificiella paradisen beskriver han sin kamp emot begäret, men även den njutning som framförallt haschet gav honom. Boken består av två avdelningar, den första delen är en essä om haschet och dess påverkan på poesin i allmänhet och hans poesi i synnerhet.

I haschisdikten finns sinnet för det oändliga, men den hjärna […]
som haschisen verkar på fungerar bara på sitt vanliga individuella
sätt, visserligen förstärkt men alltid troget sitt ursprung.

Precis som de Quincey hade Baudelaire en tanke om poeten som gudabenådad och drogerna gjorde att hans megalomani växte ytterligare. Den andra delen är en personligt hållen nedkortad version av de Quinceys bok. Baudelaire som nyttjade både opium, laudanum och alkohol var noga med att påpeka att han inte hade någon fördragsamhet med de två förstnämnda, och var restriktiv med den sistnämnda, då han likt Gautier var rädd om sina drömmar. I den andra delen av De artificiella paradisen lägger han sina egna ord i munnen på opieätaren,

[…] en annan ödesdiger, förfärlig fara som gäller vanor, de förändras snart
alla till nödvändigheter. Den som tar sin tillflykt till gift för att tänka kan
snart inte tänka utan gift. Kan man föreställa sig den människans förskräck-
liga öde, vars förlamade fantasi inte längre skulle fungera utan hjälp av hasch-
isch, opium eller alkohol.

Baudelaire kunde nog föreställa sig den människan, då den förmodligen var en spegel av honom själv, vad han däremot inte kunde föreställa sig var att leva ett liv utan droger. Ända till slutet av sitt liv nyttjade han hasch och enorma mängder alkohol. Han hade redan hissat seglen på det dårarnas skepp som styrde in mot 1900-talet. Han dog hemma i sin mors säng efter att en tid legat förlamad i paralysie general, det sista stadiet av syfilis som en av hans nyfetter hade givit honom.

I denna begränsade, men likväl oändligt vämjeliga värld, är det bara ett ting som
ler vänligt emot mig: den lilla apoteksflaskan med opium, en gammal skräck-
injagande väninna; liksom alla väninnor, tyvärr! rik på både svek och omfamningar.

Även om drogerna frigjorde hans skaparandar och tillät honom att överskrida de så förhatliga gränserna så var ett livs missbruk nedbrytande på skrivandet, han skrev förvisso en del skönlitterärt även efter Det ondas blommor, men lyckades aldrig få samma lyster som han givit de oktarinfärgade kronbladen i debuten.

2:4 Arthur Rimbaud – den berusade båtens tid i helvetet

En naturlig länk mellan det promoderna 1800-talet och det högmodernistiska 1900-talet är den brådmogne Arthur Rimbaud (1854-1891) med ena foten fast förankrad i Baudelaires smutsiga rännsten och den andra fritt svävande i det som sedermera kom att betitlas det undermedvetna [surrealismen] eller slumpartade [DaDan].

Han började, enligt Olof Nordberg, att skriva som 14-15åring, en poesi i Baudelaires anda, ungefär samtidigt rymmer han hemifrån till de lockande bakgatorna i Paris, där han träffar den tio år äldre Paul Verlaine (1844-1896). Verlaine ingick i den självutnämnda gruppen dekadenterna som i de Quinceys och Baudelaires anda experimenterade med droger för att vidga sina vyer. De ville dock gå längre än sina föregångare och skrev med en ohämmad spontanitet som helst skulle blottlägga deras själsliv och drömmar, de sökte i sin själs djupaste skrymslen och vrår, vilket inte gjorts med samma hängivna medvetenhet tidigare. Ordens ljudvärden dess harmonier och klanger var lika viktiga som dess innebörd, detta kallar Rimbaud för språkets alkemi i sin dikt Yrsel II .

Rimbaud och Verlaine inleder ett mycket stormigt förhållande som bygger på absinth, morfin, poetiska utsvävningar och vilda, våldsamma bråk. Detta förhållande tar slut med att Rimbaud skadeskjuter sin mentor och älskare efter ett svartsjukedrama. Innan detta abrupta slut hade de dock under kaotiska former drogat och diktat tillsammans i tre år, om det är drogerna eller det allmänt vilda levernet som speglas i den otämjda poesin är svårt att säga, förmodligen är det en kombination av båda.

Jag har svalt en stor klunk gift. Trefalt välsignat vare det råd jag fick! Mina
inälvor brinner. Den våldsamma drycken får mina lemmar att vrida sig i kramp,
vanställer mig, slår mig till marken. Jag dör av törst. Jag kan inte skrika. Detta
är helvetet, det eviga straffet! Se hur flammorna höjer sig. Jag brinner så som
det är sagt. Ge dig iväg, demon.

Om den demon han besvärjde var drogen eller poesin lär vi aldrig få svar på, han avslutade sin diktarbana redan i 20-årsåldern. Den enda bok han själv lät trycka var En tid i helvetet, sedan gav han sig av till Afrika där han blev en respekterad affärsman. Det hända att landsmän som ville tala poesi med underbarnet sökte upp honom till ingen gagn, då Rimbaud helt ignorerade dessa människor och sitt tidigare liv. Han hade tröttnat på poesi och droger, han skrev inte en rad till och slutade med stimulantia, han drack inte ens kaffe. Hans poetiska visioner som var uppbyggda på drömmen och det undermedvetna fick dock en lavinartad betydelse för de tidiga modernisterna, kanske framförallt surrealisterna på 1920-talet.

Kapitel tre: Så lagom modesta modernister

3:1 Aleister Crowley – nya tider, nya droger, nya vägar

I slutet av 1800-talet började läkartidningarna, enligt Linde, att fyllas av missbruksrapporter från morfinträsket, man kom fram till att morfinets smärtlindring hade en baksida, beroendeframkallandet. Man hoppades kunna utvinna ett nytt preparat ur det från nya landet komna cocabladet som man experimenterat med ett antal år. Men det var först nu, i slutet av 1800-talet, som man lyckats frilägga och isolera den aktiva substansen, kokain. En av de läkare som påvisade kokainets positiva effekter var Sigmund Freud (1856-1939), snart tystnade dock lovsångerna och man insåg att morfinberoendet bara hade bytts ut mot kokainberoendet, det var dock redan försent, drogen hade funnit sina bärare i författare och artister. Ungefär samtidigt utvann Berlinkemisten Louis Lewin fyra alkaloider ur peyotekaktusen, han kallade denna nya flykt ur verkligheten, som senare skulle bli viktig för en mängd författare, för meskalin.

Magikern, bergsbestigaren och författaren Aleister Crowley (1875-1947) blev tidigt utesluten ur det hemliga och magiska sällskapet the Golden Dawn p.g.a. sitt experimenterande med hallucinogena droger i samband med ritualer och skapande, detta stoppade dock inte Crowley från att fortsätta sitt sökande på artificiell väg. Snart hade han bildat sin egen magiska orden Astra Agenda [morgonstjärnan], i denna nya orden var inget förbjudet medlemmarna uppmuntrades t.o.m. att experimentera med droger, främst opium och meskalin, och deras [Crowleys] ordspråk var ”Do what thou will shalt be the whole of the law.” Han trodde fullt och fast på att man genom droger och sexualmagi kunde komma i kontakt med gudarna, eller i hans fall djävlar och demoner, dessutom ansåg han att droger utgjorde en viktig inspirationskälla vid skrivandet. Crowleys poesi var mörk och fylld av symbolik och doftade av rökelsekaren som han omgav sig med. En blandning av kokain och heroin [s.k. snowball] var den drog som han ansåg förde honom närmast det mörker han försökte frambesvärja.

There is an altar in my house by wich the sandal always steam,
Alone i make a black carouse with it dominate my dream.
O’ mother Kali tragic and true
I never loved no one ’til I loved you
Please let me lick the poison that flow from your scream.

Crowley kände sig förföljd, vilket är ett naturligt tillstånd för tunga narkomaner, och Astra Agenda flyttade till Sicilien där Crowley efter en tid blev mer än lovligt heroinberoende, även om han själv ansåg att han hade det hela under full kontroll. I den lätt maskerade självbiografin, Diary of a drugfiend, uppbyggd som Dante Alighieris Divina Commedia, skriver han hur han går igenom narkomanens olika stadier, den nyfunna lyckan, euforin Paradiset, insikten om att vara beroende Infernot, och slutligen avvänjningen kval Skärselden, som han enligt boken klarar med glans. Men enligt Linde dör han utbränd och fortfarande beroende i landsflykt 1945.

Crowleys poesi är svårtydd och hans prosa är snärjig och tungrodd vilket till viss del kan lastas hans heroinmissbruk. Heroin ger, likt opium, hjärnan ett friare spelrum, en friare associationsförmåga men tar samtidigt ifrån nyttjaren förmågan att tillfredställande verbalisera eller nedteckna sitt tillstånd. Och enligt flera ögonvittnen var Crowley mycket svår att förstå sig på även när han, undantagsvis, inte var drogad på något sätt.

3:2 DaDa & Surrealism – ordens alkemi

Crowleys sökande efter ordens magi ger en fingervisning om vad 1900-talet hade i beredskap, en mer eller mindre andlig väg hade beträtts, det finns ett klart samband mellan den ockulta världsbilden och den romantiska bilden av drömmens värde för den skapande konstnären.
Två av modernismens största förespråkare Hugo Ball (1886-1927) och André Breton (1896-1966) gjorde vad de kunde för att skapa oordning och vidga sinnen. En bok som var viktig vid den här tiden var den omdiskuterade Drömtydning av Freud som ederades 1900. Både Ball och Breton talar varmt för boken, och båda herrarna omhuldar dessutom Rimbauds tanke om ordens alkemi. I sitt sökande efter det språkliga guldet jämför Ball sina djupdykningar i det undermedvetna med ett drogat tillstånd, i sin Flykten ur tiden skriver han bl.a.

Vi försökte ge det isolerade ordet en besvärjelsens fulla kraft, en stjärnas glöd.
Och förunderligt nog: det magiskt laddade ordet förmådde frambesvärja en ny
sats som inte var beroende eller bunden av någon som helst konventionell be-
tydelse, en drömd verklighet.

En liknande tankebana har Breton när han nästan 10 år senare i sitt första manifest skriver,

För de surrealistiska bilderna gäller samma som för opiumrusets; i ingetdera
Fallet behöver människan längre locka fram bilderna utan som Baudelaire sa,
De kommer självmant och de betvingar henne despotiskt.

Därmed inte sagt att Ball och Breton öppet förordade intagandet av droger ens i skapande syfte, även om många är överens om att de två herrarna inte var främmande för drogintag, men framförallt jämför de bara tillståndet man ibland av en lycklig slump kan uppnå i ruset med det som man bör försätta sig i för att lyckas med sitt skapande. Ball och Breton skrev inte själva speciellt mycket skönlitterära texter , de var framför allt sin respektive rörelses grundpelare och teoretiska språkrör. En som dock skrev, eller snarare dikterade helt enligt de surrealistiska dogmerna var Robert Desnos, som försattes i hypnos och i det tillståndet deklamerade simultanpoesi. Enligt egen utsago helt utan droger.

3:3 Antonin Artaud – peyotedansen

Men alla inom de nyfödda rörelserna var inte lika renläriga som Ball eller Breton. Antonin Artaud (1896-1948) mest känd som skaparen av den brutala Grymhetens teater, han blev tidigt utesluten ur surrealistgruppen, på livstid, p.g.a. sitt ohämmade drogmissbruk. Han försvarade sig med att för att vilja, våga och kunna spränga ramarna krävs det att man når ner till sitt bottenlager, vilket enligt Artaud endast är möjligt på artificiell väg, medelst droger. I början av sin karriär blandade han alla droger han kom över till någon slags helvetesdrog, men efter en uppenbarelse gick han in för att, likt mayaindianerna, bara använda peyote, eller i hans fall den ur peyote utvunna substansen meskalin. Som en modern shaman intog han språkets öde slätter, sökande efter dess innersta väsen.

Dansören gör sin entré och sorti, och likväl lämnar han aldrig cirkeln. Han
beträder med berått mod in i det onda. Han dyker rakt in i det med ett slag
ohyggligt mod, en rytm som tycks framhäva sjukdomen. […] Jag kommer
aldrig fullt ut att avstå från de farliga dissonanser som peyoten tycks framkalla,
och som jag sökt i tjugo år. Att mitt fysiska öde var ohjälpligt förbundet med
detta visste jag. Jag var beredd på alla brännskador.

Artauds poesi och prosa är suggestiv och frammanar bilder från ett hemligt universum, bilder som fötts ur total hängivelse för drogen. Han gick den farliga vägen, och precis som sinna föregångare från 1800-talet fascineras han av sinnessjukdomen, vilken till slut fick övertaget, och de sista åren av sitt liv åkte han ut och in på psykanstalter. Men hans intresse för Amerikas urbefolkning och dess magiker hade redan då fått flera efterträdare, en av hans självskrivna lärjungar var Henri Michaux (1899-1984) som följde sin mästare och hans andar i fotspåren. Han skrev, precis som Artaud, en självutlämnande poesi och försökte nå de yttersta gränserna, inte bara de rent poetiska utan till ytter mera visso även själens outforskade territorium. Han ville likt så många andra föregångare närma sig en gudomlig sfär för att därifrån ytterligare spränga ny mark, som han själv uttryckte det, ”må jag vila i revolt!” Michaux blandade frisk olika droger under hela sitt liv, som blev ovanligt långt för en människa med hans destruktiva inställning och leverne, men det var meskalinet som gav honom den största tillfredställelsen.

Meskalinets orkan föreföll rikta sig mot de punkter som jag riktade uppmärksamheten emot.

Kapitel Fyra : Efterkrigstiden

4:1 droger för drogernas skull (lárt pour lárt)

Efterkrigstidens poeter levde i ett chocktillstånd frammanat av den mardröm som andra världskriget var, poesin blir svartare och om möjligt ännu mer splittrad, att bryta ny poetisk mark ser i det närmaste omöjligt ut, kvarstår att bryta sönder samhällssystemet, vilket många av den tidens avantgardister jämställde med att ställa sig utanför. Och detta gjorde lättast genom att använda alla till buds stående droger. Man samarbetade också på ett helt nytt sätt över alla gränser, poeten var musiker var målare var vad han för stunden ansåg sig att vara. Förvisso hade futuristerna, DaDasopherna och surrealisterna jobbat över genregränserna men det fanns ändå vissa gränser för vem som stod för vad.

Ett barn av sin tid var Jean Cocteau (1889-1963) författare, skådespelare, jazzpianist etc… Han drabbades utav depression vid sin pojkvän Ramon Radiquets död och fastnade i och med detta i ett livslångt morfinmissbruk, som han beskrivit flera gånger under sin karriär. Mest känd är hans sjukhusjournal/roman Opium. Cocteau jämför däri bl.a. själva opierökandet, dess utövare och deras drömmar med ett konstverk,

Missbrukaren kan förvandlas till ett konstverk. Ett mästerverk utöver all
diskussion. Ett perfekt konstverk - för det är flyktigt, helt utan form, utan
domare.

Att bli sitt eget konstverk gick igen under den här tiden, och den närmast följande, med t.ex. Provos och deras politiska gatuteater, konkretisternas larmande poesiuppläsningar och pop-konstnärernas multimediala föreställningar. Men poesin förnyades knappast, utan bara dess inramning.

4:2 Aldos Huxley – en port till den andra världen

Samtidigt som Michaux och Cocteau drömde sinna drömmar i världskrigets bakvatten började det att röra sig på den andra sidan atlanten. Aldos Huxley (1894-1963) som skrivit om den passiviserande drogen soma i sin dystopi Du sköna nya värld, börjar nu att på allvar intressera sig för ett vetenskapligt drogexperiment. Det var D:r Humphrey Osmond som trodde sig kunna dämpa schizofreni med meskalin.
Huxley och Osmond kom att lära känna varandra i början av 1950-talet och snart var Huxley redo att agera försökskanin, vilket Osmond uppskattade då det var ont om frivilliga. Dessa experiment gav Huxley idén till en mer positivt inställd bok om droger än Du sköna nya värld. 1954 kommer En port till andra världen ut och hädanefter kom Huxley, enligt Tunving, att kalla sig för ”hallucinogenernas profet” , han lär ha varit den första som kallade sig för detta, men inte den sista. I Huxleys sista roman Ön utmålas ett idealsamhälle där en drog, moksha, tas. Inte som i Du sköna nya värld för att döva människans sinne utan tvärtom för att öppna det. När Ön kom ut var Huxley en dödsmärkt man, han hade cancer och genomgick radiumbehandling. På sin dödsbädd bad han, enligt Linde, om en dos på 100 mm LSD . Hans läkare samtyckte, och hans fru hjälpte honom att ta den sista trippen, för att öppna dörren till den andra världen.

4:3 På drift – resan är målet

I slutet av 1950talet dök en ny generation upp i USA, vita medelklassungdomar som spisade jazz och rökte marijuana, som sina idoler, en av dessa var Norman Mailer (1923- ) han skrev en helt ny typ av prosa, där han försökte efterlikna jazzens fria improvisationer och rusets eufori. Han skrev en flyhänt vardagsprosa som inspirerade en krets unga författare, som han för övrigt nämnde i sin artikel om the white negro – the hipster, i artikeln i fråga berör han flyktigt sambandet mellan hipstern och en annan företeelse i vardande The Beatgeneration och deras klarast lysande stjärna Jack Kerouac (1922-1969).

För denne Kerouac var drogerna ett sätt att leva, ett sätt att orka leva, droger var vanligt under hans uppväxttid, framförallt amfetamin, och det är i med en alldaglig ton som han beskriver kretsens användande av droger. Drogerna var inte sinnesutvidgande för Kerouac, utan bara en väg bort. det enda tecknet på att droger påverkade hans skrivande var att på drift, som kom ut 1957, sägs vara skriven i ett enda sträck på en lång pappersrulle. Då han arbetade med den höll han sig vaken flera dygn i sträck med hjälp av amfetamin och fick därmed en ökad associationsförmåga, vilket märks i den forcerade stilen. Kerouacs allmänt omvittnade rastlöshet var anledningen till att resan från kust till kust, som på drift handlar om, blev av. Denna rastlöshet var också det som drev honom att ta allt mer och allt större doser vilket slutligen tog hans liv.

En drog som började cirkulera på den amerikanska västkusten vid den här tiden var LSD och den största LSD-förespråkaren, Huxley till trots, måste utan konkurrens vara psykologen och universitetsläraren Timothy Leary (1920-1996), som myntade uttrycket ”tune in, turn on drop out!” Vilket många i hans efterföljd gjorde, Leary ansåg att LSD skulle tas i en avspänd miljö med passande musik, gärna något stillsamt klassiskt som t.ex. J S Bachs Air eller någon meditativ indisk raga. Han beskrev bruket av LSD som,

[e]n psykedelisk resa till nya riken av medvetande. Syftet och innehållet
i resan är gränslöst, men dess karakteriserade inslag är transcendensen av
verbala begrepp, rymd –tidsdimensionen och identitetens ego.

En annan författare som också upptäckte LSDn och dess hallucinatoriska och frigörande effekt var Ken Kesey (1935-2001), han lär ha använt LSD under tiden som han skrev sin genombrottsbok, Gökboet, framförallt är det i Chief Bromdens tankemonologer som ruset och dess frigående effekt gör sig gällande.
Kesey predikade , likt Leary, det psykedeliska evangeliet, men till skillnad från Leary gjorde han det till dundrande rockmusik [the Fugs] och inte var det stillhet som han och hans happy Pranksters spred när de, i Kerouacs efterföljd, med buss for fram över den amerikanska kontinenten. Här går även Cocteaus idé om att förvandla ruset till ett självgående konstverk igen.

Två, till det yttre, väldigt olika författare var Beatnickarna William S Burroughs (1914-1997) och Allan Ginsberg (1926-1997) som lärde känna varandra genom Kerouac och litteraturen, snart hittade de dessutom an tredje gemensam nämnare, kickarnas kick. båda sökte den grundligt men lyckades ändå att överleva Kerouac med åtskilliga år, kanske för att deras missbruk var mer modifierat och näst intill vetenskapligt upplagt. De använde drogerna som sina drömmande föregångare, de levde givetvis inte sunt, men något fick dem att i tid dra i nödbromsen. Även om Burroughs i en intervju så sent som 1996 svarade på frågan hur han tyckte man skulle leva svarade ”Live fast, die old!”

Burroughs är, enligt vad jag kan utröna, den enda av Beatnickpoeterna som på allvar försökte att förnya litteraturen, genom sin s.k. cutupteknik, vilken gick ut på att skriva en, eller flera, sidor och helt enkelt klippa isär dem ock slumpartat sammanfoga dem igen. Ett förfaringssätt som han enligt Tunving fick idén till via filmmediet. Någonstans i bakgrunden spökar med stor sannolikhet förmodligen också DaDasopherna och deras denaturerade poesi.

Burroughs och Ginsberg experimenterade en tid med den för aztekerna heliga växten yage, resultaten av detta experiment finns förevigat i boken Yagebreven, som helt enkelt är en brevväxling mellan Burroughs och Ginsberg. I slutet av den självbiografiska Tjacket skriver Burroughs,

[k]icks, det är att se saker ur en speciell vinkel. Kicks, det är tillfällig befrielse
från de anspråk som det åldrande, räddhågade, gnagande, skrämda köttet ställer.
Kanske kommer jag med yage att finna det jag sökte hos heroinet, morfinet,
paten och kokainet. Yage kanske är den slutliga tändningen.

Vad Burroughs och många med honom samtida sökte var den totala kicken, inte att i första hand försöka spränga några ramar, inte att förnya språket eller försöka gå längre rent litterärt, även om en del landvinningar gjordes och görs så får man nog åkalla slumpen för att komma till klarhet med det. vilket gör att sökandet efter modernismens påverkan av droger måste ses som avslutad i och med denna era. Med all säkerhet kommer nya poeter och konstnärer att söka nya vägar och vidgade vyer via droger, frågan är om det är i rent litterärt allmänintresse som detta kommer att ta sig uttryck. Jag låter dörren till andra sidan stå på glänt för andra nyfikna att kika in igenom och kanske fortsätta där jag sätter punkt.


Det är detta som driver mig till omåttlighet i likgiltiga ting
- sprit, tobak o.d. Sök! säger min daimon, - men sök inte
för mycket!


Sammanfattning

Efter att nu i flera veckors tid ha umgåtts med dessa litteraturens dynamitarder, och deras innersta tankar, ställer jag mig återigen frågan; Har droger någon inverkan på skapandet av fram för allt den moderna poesin?

Att droger påverkar människan överhuvudtaget står med all tydlighet klar och poeter som äger viljan att gå ännu längre än andra har gått, sprängandet av ramar och utvidgandet av gränser, påverkas givetvis lika mycket som vem som helst. Om man sen får tro författarna själva, så äger de förmågan att redovisa drogens inverkan på deras psyken. Men det kan inte bara handla om att rent teoretiskt förstå problemet, vid närmare skärskådning upptäcker man också att poesin utvecklas i takt med att drogerna ändras, den ena trippen hakas i nästföljande och experimenterandet eskalerar allt snabbare. Det behöver givetvis inte bara handla om att drogerna blir starkar med tiden, utan tidens ökande intensitet måste också tas i beaktande.

Något som alla de författare som jag har koncentrerat mig på har gemensamt är, bortsett från viljan till revolt och rastlöshet, en eldfängd kärlek till drömmarna. Det som är genomgående för alla, vare sig det rör sig om naturlyrikerna eller de som frivilligt krälar i rännstenens smuts, är att de drömmer om att få drömma, om att bli drömmen i sin egen dr...