Ondskan

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Boken Ondskan handlar om Eriks hårda uppväxt under 50-talet. Erik är en pojke som tvingas växa upp alldeles för tidigt. Och för brutalt. Orsakad av den hemska och beräknade misshandeln han får utstå av sin far. Erik verkar ha en bra förmåga att vända allt detta hemskaste saker till något bra. Han vänder det till en styrka som gör honom så mycket starkare än alla andra i hans närhet. Styrkan gör han överlägsen, både psykiskt och fysiskt. Erik är en ledartyp
Och det som krävs för att kvalificera till det är en otrolig självsäkerhet för att vara den han är. Det är en nödvändighet för honom, för att få respekt och ledarskap i gänget och utanför. .I sin första skola är Erik fruktad och slåss utan like. Han och hans gäng bygger upp en organisation om är grundad på ingenting annat än hot, och våld. I själva verket tycker Erik inte om att slåss för att misshandeln han får från styvfadern, och för att undvika detta på ett smidigt sätt skickar han sina vänner eller använder sig av sin respekt för att hota de som inte vill gå med på organisationens regler. Men detta tar ett slut när de blir upptäckta. De som han trodde var hans vänner sviker honom. De ”tjallar” på honom. Det fanns aldrig någon riktig respekt. De var bara rädda för honom, och rädsla definierar inte jag som respekt. Det hela leder till att Erik blir reglerad.

Själva regleringen bryr sig Erik inte om utan hur mycket stryk han kommer att få av sin far när han får reda på vad som har hänt. Men det slipper han. Den stora vändpunkten kommer när Erik sitter på tåget på väg till Stjärnbergs. På tåget får man följa hans tankar parallellt med att han för ett samtal med en medpassagerare. Han tänker att nu har han en ny chans att börja om från början. Det finns inga krav, ingen press att vara bäst. Han bestämmer sig för att bli sedd som Erik från Stockholm, den flitiga eleven som ville ha bra betyg och ogillar våldet. Förutom att Erik nu skulle slippa bli misshandlad av sin far, skulle han även slippa stryket från lärarna. Han fick ofta stryk och därför skaffade han sig ett system. De lärare som respekterade och inte använde våld mot elever respekterade han, och det visade han genom att gå på deras lektioner och få bra betyg dessutom. Han var en mönsterelev. Men de som använde sig av hot och våld vände sig Erik emot, med hela sin personlighet. Därför kunde varken lärare eller rektor förstå om han var en djävul eller ett helgon. Inte hans styvfar heller. Ingen kunde nog förstå det.
När Erik kommer fram till Stjärnbergs är han full med förhoppningar att starta ett nytt liv av de studiemöjligheter han nu har. Men han förstår snart att detta inte kommer att bli en dans på rosor.

Han upptäcker snabbt att skolan är fylld med mycket hat och våld, precis som på Läroverket. Men en annan sort våld och hat. Den är mer hotfull, men framför allt oerhört intensiv. Skolan styrs av de äldsta eleverna när det inte är lektionstid. Han blir glatt överraskad av att inte lärarna inte slåss.
Hela skolan bygger på det utåt sett vackra ordet kamratuppfostran, rent ut sagt pennalism.

Eleverna har bildat ett så kallat ”Rådet” som består av utvalda fjärderingare och de är de som styr den berömda Stjärnbergs- kamratandan. Detta innebär att ”Rådisarna” (rådsmedlemmarna kallas för detta) läxar upp, förnedrar och misshandlar de som är ”käftiga” på det värsta sätt de kan komma på. De yngre eleverna som gör något fel åker på en så kallad ”peppisarna”, som innebär ett slag i huvudet med ändan av en kniv vid måltiderna på grund av dåligt bordsskick eller bara för att de känner för att förödmjuka någon. Frågan är Varför griper inte de vuxna in? Vet de inget? Lärare och vuxna i omgivningen vet vad som försiggår, de grova misshandlarna, den förödmjukande attityden och den förskräckliga makten som de äldsta eleverna tar till när någon inte lyder eller bara behöver en dos av den groteska Stjärnbergsandan. De vågar nog inte göra något. De övertygar sig själva att det är bra för disciplinen och uppfostran till det kommande vuxenlivet. Men Erik som inte tolererar det här försöker vända flera elever mot systemet. Han lyckas få med sin rumskompis och hans ände riktiga vän Pierre. Han lyckas ge honom självförtroende genom att vara hans vän och stötta honom. Han lär honom att kämpa lite mer för det han står för.
Det som håller Erik uppe och får honom att fortsätta kämpa är sporten. Det visar dig att han har en otrolig talang. Det upptäcker även hans idrottslärare, Tosse Berg Han peppar Erik att prestera och vinna över de äldre tävlande, och till slut får han sitt pris. Han får höra sitt namn ropas ut i kör från läktaren. När han avgör Stjärnbergs totala seger i turneringen mot en annan internatskola. Tyvärr tar ”rådet” saken i egna händer och det resulterar att han stängs ute från all tävlan i fortsättningen...

Sedan börjar det ett evigt trakareri men kastar bajs på Erik och Pierre, Erik bestämmer sig visserligen för att hämnas. Vilket han gör han kastar tillbaka på Silverheilm, sedan med sina ord trycker han ner Silverheilm inför alla andra. Han tar upp allt med respekten han får respekt genom att visa sig starkare genom att visa att han inte kan knäckas. Han gör även värre saker mot Silverheilm. Erik jagar ut Silverheilm, (rådets ledare) i skogen när boken börjar närma sitt slut. Erik gör inget annat än får honom att falla ner på marken, där får han då endast tack vare ordets och tankens makt honom att bli totalt knäckt. Känslan av att Silverheilm stod på alla fyra och kräktes på marken med Erik stående ovanför. Det var en härlig känsla en känsla om att man måste sätta gränser, det handlar även om respekt, makt och hämnd.

Erik tar över Silverheilm psyke så överlägset som bevisar ändå att intelligens vinner över våldets mörka sidor.
I slutet klarar inte Erik av att ta mera våld han löser det på det sättet som han vill som han gjorde på läroverket, han använder våldet för att få slut på det.
Han är kallad till ”ringen” han kommer han berättar exakt hur han ska bryta både armar och ben och slå in nästan allt. ...