December

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Morgonen är tidig och snöflingorna singlar sakta ned över den alldeles nyvaknade staden. Det är mörkt och lyktorna längs gator och torg står ännu och lyser medan ljudet av bilar och arbetande maskiner växer sig allt starkare. Människor gnuggar sömn ur trötta ögon och blickar ut genom stängda fönster och tänker “O, vilken tråkig dag”, men kvinnan som öppnar dörren till port nummer tre på Bastugatan bär ett leende på läpparna och njuter av den ljuva stämningen av jul. Kvinnan, som ser dagen som en helt vanlig och inte har en aning om att just denna är hennes sista, och som inte har en aning om att hon inom en timme kommer att möta denne man, vars liv är lika tragiskt som hennes öde.

Kvinnan skyndar sig i kylan genom en vitklädd park medan mannen, i en annan del av staden, långsamt strosar fram längs gatan som sakta fylls av muntra människor. Han är tom inuti och hans tankar är svarta då han frånvarande stirrar på den vita gatan framför sig och undrar vilken gata han nu skall välja som han inte redan passerat under natten. Han lägger inte märke till när bilarna på vägen tutar och hårt bromsar in då han går mot den rött lysande figuren vid övergångsstället, och tycker att skrattet och sången från de små barnen på utflykt i staden låter mer som skrik och kvid från en plågad katt. Han bryr sig heller inte om att han krockar med en gammal dam, och den vänliga ursäkt hon ber om men sedan ångrar vid åsynen av mannens svarta blick. Det är en förvirrad man som vandrar längs gatan, och om och om igen ljuger han för sig själv om hur bra han egentligen mår och vilken ordning han faktiskt har på sitt liv. Med darrande hand rör han försiktigt vid det lilla vassa föremålet i hans högra ficka och tänker att med denna skall han, om allt inte ordnat sig vid dagens slut, med ett enkelt snitt avsluta sitt tragiska liv, och vet inte att det inte är hans eget liv han denna dag kommer att avsluta.

Han vandrar vidare uppför stadens smala gator, samtidigt som kvinnan några gator bort skyndar ned för en trappa och ångrar att hon i morse inte tagit den tjocka dunjackan istället för den något finare rocken. Hon är glad idag, ty julen är här och inom några timmar är julhandeln i full gång och människorna i staden går på julmarknad och handlar gåvor åt de sina. På väg till arbetet passerar hon en grupp små barn utanför en leksaksaffär och ser i skyltfönstret den söta porslinsdockan i blå spetsklänning som hennes dotter förväntar sig få på julaftons kväll. Ett barn håller upp dörren för henne, hon tackar med ett leende och tar emot den, men bestämmer sig sedan för att återvända dit på lunchen för att köpa dockan, då brådskan ej är så stor. Utan vetskapen om att hennes dotter aldrig kommer få den prydliga dockan till jul, skyndar kvinnan vidare genom staden och blåser varm luft på sina kalla fingrar. På andra sidan gatan blir hon varse en man, vars rädda ögon förvirrat växlar från punkt till punkt på gatan. Vad kan ha hänt en underbar dag som denna?

Solen skiner och dagen gryr, men än faller den kalla snön på mannens röda öron. Hans förtvivlan börjar nu härska över hans sinne och förstånd och snart skall hans liv förändras för alltid. Allt han ser är av ondska och hat. Hos rosorna i blomsterhandelns fönster är det endast de vassa taggarna som syns, och när kyrkoklockan ringer är det endast mörka toner som ljuder. Klumpen i halsen växer till en outhärdlig storlek och hans ögon blir blankare än vanligt. Åter igen tvingar han sig själv att försäkra sig om hur bra han verkligen mår, för att inte tappa den lilla kontroll han har, och lägger inte märke till kvinnan med den omsorgsfulla blicken som närmar sig, för än han oavsiktligt stöter till hennes högra axel och hon omtänksamt frågar hur han egentligen mår.

Det var en fråga en förvirrad man inte kunde hantera. Att någon ifrågasätter hans tillstånd just i det ögonblick han förtvivlat försöker inbilla sig själv sitt falska välmående bara för att överleva, blev för mycket. Sekunden efter ligger en ung kvinna med ett enkelt snitt i halsen i en pöl av mörkrött blod på en vitklädd gata. Snön från himlen, som nu tycks slutat ljusna, faller inte längre på de muntra människorna, som inte längre är muntra, utan skriker och lägger handen över en öppen mun.

Mannen står som förstelnad på gatan, släpper sakta taget om det vassa föremål han nyss dödat en kvinna med, och tänker att en människa som dödat en annan inte är värd att leva. Han fäller så småningom en tår då han förstår att det han alltid önskat nu verkligen har slagit in, men att denna önskan inte alls uppfyllts på det sätt han ville att den skulle uppfyllas. Han, som aldrig haft någon betydelse på denna jord har nu fått det.

Men vad som skett var menat att ske. Det har alltid stått skrivet i stjärnorna att en dag kommer en mans förvirring leda till at...