Redovisning av finansiella risker enligt IFRS 7 ur ett analytikerperspektiv.

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Konvergerande ekonomier har gett upphov till nya behov såsom ett internationellt standardiserat redovisningssystem. I EU gäller sedan den första januari 2005 för noterade företag International Accounting Standards Boards (IASBs) system kallat IFRS. Detta regelsystem styr bland annat vilken information som företag ska lämna kring sina finansiella instrument. Just dessa regler är dock i en utvecklingsfas, vilket ledit till att företag för 2005 års årsredovisningar fått välja mellan att redovisa efter den äldre standarden IAS 32 eller den nyare vid namn IFRS 7. Svenska storbanker har genomgående valt att redovisa efter den nyare standarden.Trots att införandet av IFRS 7 till stor del är motiverat av en strävan efter att öka användares förståelse för hur finansiella instrument påverka företags exponering för finansiella risker så varnas det för att 2005 års årsredovisningar inte alltid blir jämförbara, då bland annat på grund av den valfrihet som företag har. Hur yttrar sig då denna valfrihet? Frågan vi ställer oss är: Hur följer de företag som valt att redovisa efter IFRS 7 de nya upplysningskrav som ställts på dem?Empiri har inhämtats från fyra svenska storbankers årsredovisningar för år 2005 med fokus på de nya upplysningskraven, som lokaliserades inom områdena kreditrisk, likviditetsrisk samt marknadsrisker. Detta har analyserats utifrån de kvalitativa egenskaper som IASB anser vara de viktigaste i finansiella rapporter vilka är begriplighet, relevans, tillförlitlighet och jämförbarhet.Bankernas upplysningar inom de aktuella områdena mötte i stort standardens krav väl. Anmärkningsvärt är den variation i detaljrikedom i beskrivningen av erhållna säkerheter och att två av...