Problem

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Kärlek! Är det inte så att vi alla strävar efter att någon gång hitta den “rätte”? Någon att dela resten av livet med, eller kanske bara en period. Men när denne “rätte” inte existerar? Vad gör man då?

Och vad gör man, när man tröttnat så på den här personen som alltid tycks vara så tillgänglig och som man i princip kan göra vad man vill med? Den som totalt skiter i hur dåligt man behandlar den, bara den får sin del. Den man känner sig så dum emot, eftersom det bara är det lilla egot i ensjälv som håller den kvar, och den som egentligen helt ok, men som man lik förbannat inte vill ha.
Och hur skall man egentligen kunna ta sig tid till att försöka sluta irritera sig på denne person då den andre personen ständigt är i ens tankar. Den där personen som är så vacker och som man vill ha så mycket men som alltid redan har någon som man av ren och klar egoism inte vill att han ska ha, och så får man dåligt samvete för att man är så egoistisk, och börjar istället tänka att “jag är glad för hans skull”, vilket egentligen är ren lögn.
Och vad gör man sedan av den där tredje personen som man inte alls är kär i, men den man alltid använder så att alla andra människor ska se att man inte alls är så ensam som man i verkligheten är?
Och vad gör man till sist av denne fjärde person som tycks precis dykt upp i ens liv fast det inte är så, som man inte har en endaste aning om vad man vill med, medan denne verkar vara fast bestämd? Denne som man känt så väl men nu inte vet vad han tänker, och den som har det man inte gillar men även det man vill ha?
Det enda denna ständiga jakt efter kärlek består av är lögn, självömkan, förvirring och ren egoism.

Men är jag olycklig för det? Nej, det är bara att vänta, som alla säger. “Tålamod är fiskarens bäste vän”, heter det ju, även om det känns som om detta tålamodet inte räcker till ibland, men man kan ju inte göra annat. Då finns det risk för att man sårar, och gör precis det man hatar att andra gör med ensjälv. Det är ingen ide att ge igen. Det gör en bara ännu mer egoistisk än vad man redan är, för ett ego finns det ju i oss alla (vissas är dock större än andras).

När man har sådana här problem i sitt liv tänker man ofta att “fan vad jag önska att dessa människor aldrig dykt upp i mitt liv”, men detta är något man snabbt måste ta tillbaka, för att om man tänker efter så, utan dessa personer och händelserna tillsammans med dem skulle man säkert ligga på samma utvecklad nivå som en åttaåring vid dethär laget. Man lär sig av allt. Till och med när det känns som om det inte händer ett skit. Även om dessa saker inte medfört något bra eller lyckligt får man ändå förr eller senare ut något av dem. Det är som gåvor som det bara gäller att inte underskatta!

Då ställer man sig åter igen denna fråga “Varför, är vi så beroende av varandra?”. En människa som inte har någon annan än den själv kallar vi olycklig, och olycklig är vad man blir när man är ensam, inte sant? Men skulle det fungera om vi alla inte hade varandra? Nej, vore alla självständiga skulle världen bli en plats full av hat.

Man måste vara positiv till kärlek! Till allt faktist. Faktum är att detta handlar inte bara ...