Myrmark

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Myrmark

Myrmark är ett samlingsnamn på våta torv eller fastmarker, varvid mossar även inräknas. En myrmark kan även bestå av kärr. En mosse är ofta till största del uppbyggd av torv och när torvlagret är minst 30 cm kallas den torvmark. En mosse kännetecknas av att den får all sin näringstillförsel av nederbörden vilket medför en väldigt näringsfattig miljö, där antalet växtarter som klarar dessa förhållanden är ganska få. En mosse bildas genom att en sjö eller damm med mycket dålig avrinning börjar växa igen eller genom försumpning vilket är det vanligaste av de två varianterna.

När en sjö bildar en mosse sker följande långsamma process: Den första delen är att det bildas en flytande matta av vitmossa och starr (vass) längst strandkanten. Detta växer så småningom in mot dammens mitt och bildar ett krympande ”öga” av vatten.
Mattan blir tjockare i och med att individuella mossplantor fortsätter växa uppåt när deras rötter dör i den syrefattiga miljö som bildas. Detta gör att mossan fortsätter att växa på höjden även när dammen blivit bottenlös. Eftersom mossar växer på höjden så avskärmas de ofta från omgivningens fastmarksvatten och dess näringsämnen. Detta gör att mossen förblir näringsfattig och i Sverige är ytterst långsamtväxande träd som t.ex. martallar ofta de enda träden som klarar sig. Tallarna kan trots att de ibland bara är manslånga vara uppåt 100 år gamla. Omvandlingen från sjö till mosse kan av oss människor påskyndas genom sänkning av vattenytor eller övergödning från jord eller skogsbruk.
Mossar som bildas genom försumpning är vanligast vid högt stående grundvatten, ogenomsläppliga jordar och då fuktälskande växter tar överhand. Det uppstår även här en syrefattig miljö och förmultning av växtmaterial hämmas. En ansamling av mer eller mindre förmultnade växter skapas. I båda fallen hamnar man först i ett kärrstadium, vilket är ett förstadium till torv.
Det material som tillslut utgör en mosse är torv, de till viss del upplösta resterna av vitmossa och andra mossväxter som från början byggt upp mossen. Torven bildas då få levande varelser (som orsakar förmultning) kan frodas i det sura och syrefattiga vattnet. Denna förmultning går så långsamt att man i en del mossar hittat mumifierade kroppar som varit flera hundra är gamla. Ett mäkligt fynd var den anmärkningsvärt välbevarade ”Tollundmannen” som 1950 återfanns i en torvmosse på Jylland 2000 år efter sin begravning och ett annat ”Bockstensmannen” som fanns i en halländsk myr.

Myrar är vanligast i jordens tempererade klimatzoner och täcker i Sverige 10 miljoner hektar, vilket är 25 % av landarealen. Torvmarken uppgår till 6,4 milj. hektar och med det är vi det torvrikaste landet i EU och vi hör tillsammans med Irland och Finland till de torvrikaste länderna i Världen. De torvrika mossarna påträffas främst i Nord och Västsverige även om de finns på flera andra håll. Skillnaden i artsammansättningen är ganska stor mellan olika mossar i landet.

Runt en torvmosse finns ofta rester kvar av det ursprungliga kärret som en lagg. Mossens yta (mosseplanet) höjer sig i regel svagt över omgivningen därav namnet högmosse. Mossens yta består av ett föränderligt mönster (mosaik) av tuvor och vattenfyllda höljor, som vid god vattentillförsel utvidgas till småsjöar, gölar. Endast de små tallarna växer här, men på den torrare sluttningen mellan mosseplanet och laggen finns i regel en livskraftig kantskog. Torven som bygger upp själva mossen är mer eller mindre nedbrutet växtmaterial. Humifieringsprocessen från växtdelar till torv sker med hjälp av mikroorganismer. Växtsammansättning och nedbrytningsgrad skiljer sig mellan olika torvmarker. Genom att ha analyserat pollen och studerat torvlagren har man kommit fram till att torv innehåller främst vitmossor men också mycket fräken, bladvass och tuvdun. Ofta finns även trädrester av björk, al och tall. Torvens kemiska uppbyggnad skiljer sig inte mycket från myr till myr. Kolinnehållet ligger strax över
50 %, syre finns till ca 30 %, väte ca 6 % och kväve 2 –3 %. Torven innehåller även obetydliga mängder metaller som t.ex. koppar och zink.

Både skogsbruk och jordbruk har sett försumpningen (torvmarksbildningen) som ett hot mot deras mark p.g.a. att den ”fördärvar” annars bördig mark till försumpad våtmark. Man skulle kunna säga att moder jord inte ens själv är helt rumsren, att naturen inte vet sitt eget bästa och är rent av elak mot sig själv. För den försurade och försumpade våtmarken avger själv en mycket aggressiv växthusgas. Våra svenska myrar ligger helt enkelt och ”fiser”. Denna sumpgas (metan) ger en mycket stark växthuseffekt. Vid skörd av torv avbryts detta utsläpp av metangas i naturen, vilket är positivt ur klimatsynpunkt. När man sedan återställer torvmarken efter ingreppet kan myren återigen bli en blandning av riktig och viktig våtmark och skogsmark. Efter restaureringen återuppstår också, efter några år, ett betydligt rikare djurliv och en mer artrik växtlighet än den som fanns på myren innan bruket tog vid.

Myrtyper
De mossar som förekommer i Sverige delas in i följande typer:

Svagt välvd mosse: Mossen är svagt välvd och ofta mer eller mindre skogsklädd.

Mosse av nordlig typ: En plan eller svagt sluttande, öppen eller tallbevuxen mosse. Ofta är övergången mot fastmark och kärr diffus samtidigt som laggkärr saknas.

Nordlig nätformad mosse: Finns framförallt i Norrbottens inland. Strukturen är uppbyggd av mossesträngar och mjukmattehöljor i ett nätformat mönster.

Blandmyrar
Blandmyrar förekommer i landets mellersta och norra del. De karaktäriseras av en mosaikartad blandning av kärr- och mosseelementen. Övergången mellan blandmyr och mosse är flytande och oftast diffus. Blandmyrar namnges beroende på strukturmönster d.v.s. upphöjda delar som tuvor och strängar.

Strängblandmyr: Blandmyr med mossesträngar som ofta ger ett stökigt intryck där strängarna förekommer i olika riktningar utan någon större symmetri.
Mellan strängarna finns ofta vattensamlingar. I norrbottens inland är strängblandmyren den vanligaste förekommande myrtypen.

Blandmyr av mosaiktyp: Mosseelementen ligger oregelbundet spridda på ett kärrgolv eller i en mosaikartad blandning av kärrelementen. Blandmyrar ingår mosaikartat i andra kärr och har sin huvudutbredning i inlandet.

En mosse har som sagt en mycket artfattig vegetation. Fältskiktet bildas främst av olika slags ris, t.ex. ljung, kråkris och pors. I norra Sverige trivs även ”myrens guld” hjortron och dvärgbjörk, i landets västra delar förekommer även klockljung och i de östra är skvattram en karaktärsväxt. I myrens fuktigare partier påträffas arter som storsileshår, vattenklöver, vitag, kallgräs och olika arter av bläddror. tuvull, rosling och tranbär.
Kärren har ofta en rikare växtlighet än mossen och detta p.g.a. att de förses med mineraler från grundvattnet eller annat tillrinningsvatten. Mossens djurliv är också sparsamt, men bär och frön ger föda åt en del fåglar och däggdjur. I de vattenfyllda höljorna finns det gott om larver av myggor, knott och andra insekter. Orre och storspov hör till mossens karaktärsfåglar liksom tranan, ängspiparen och ljungpiparen. Andra häckfåglar på myren är svarthakedopping, sångsvan, storlom, korp och jorduggla. Fågellivet är i kärrmarkerna ganska likt fågellivet kring slättsjö i södra Sverige, med inslag av snäppor, beckasiner och andra vadare. Myrens fuktiga förhållande är även inbjudande för spelande grodor och paddor vilka är viktiga byten för tranan, vilken ofta har mossen som sin viktigaste häckningsplats.
Älgen är ett attraktivt djur både ur turist och jakt synpunkt och den observeras också lättast på myren liksom fälthare (tyskhare) vilken ofta söker sig till öppna områden för att beta.
För en markägare med fuktig mark kan det vara ekonomiskt lönsamt att med dränering påskynda övergången från våtmark till skog. Man har under de senaste århundradena dränerat (dikat ut) enorma arealer våtmark och sänkt sjöar, som annars hade kommit att bilda myrmark, för att anlägga åkrar eller plantera skog.
Ingrepp av detta slag har också en nackdel. Om t.ex. en fuktäng vid mynningen av en å eller liknande, dikas ut och förvandlas till skog, ändras landskapsbilden radikalt. Rast- och häckningsplatser för fåglar som vill ha vatten och fuktiga marker i sin närhet, försvinner liksom en stor del av platsens skönhetsvärde.

Torvmarkerna började bildas i Sverige när inlandsisen smälte och landskapet blottades. Då som idag påskyndas även processen av landhöjningen. Nettotillväxten i svenska myrar beräknas till ca 0,5 mm/år vilket efter andra beräkningar betyder drygt 30g/kvadratmeter och år. Detta gör att vi har råd med att bryta och utnyttja torven ur energisynpunkt. Torven är nämligen ett väldigt bra hållbart och förnybart bränsle. De fossila bränslena: kol, olja och naturgas har alla bildats vid naturkatastrofer för 100- tals miljoner år sedan. De kommer inte bara att ta slut, utan kan dessutom inte återbinda sin avgivna koldioxid som uppstår vid förbränningen. Torven avger också koldioxid vid förbränning men inte i närheten så mycket som de fossila bränslena gör. Att torven är bra att elda med det utnyttjar man idag liksom man gjorde för hundra år sedan här i Sverige. Många menar att vi inte utnyttjar vårat årliga torvtillskott på 20 miljoner kubikmeter tillräckligt när vi idag bara bryter mellan 4 –5 miljoner kubikmeter per år. Detta är påstående som kan komma att bli än mer aktuellt om 20 år, och det är nog först då de fossila bränslena tar slut som vi får börja fråga oss om vi kommer att få ha kvar våra vackra m...