Kåseri över Brott och Straff

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hur kan man rättfärdiga ett mord?
”Jag förkunnar eder övermänniskan”

Brott och straff, skriven av Fjodor Dostojevskij för över 150 år sedan väcker fortfarande känslor och tankar rörande vår egen tid och tillvaro. Boken utspelar sig i Ryssland på 1860 talet samtidigt som de radikala, gudsfientliga och rationalistiska tendenserna blev allt mer tydliga. Bokens huvudperson Rodion Romanovitj Raskolnikov lever i S:t Petersburg under de förhållanden jag själv skulle vilja referera till som misär. Raskolnikov, eller Rodja som han även kallas begår ett brott, ett vanligt rånmord kan tyckas, men under den likgiltiga och avståndstagande ytan hos Raskolnikov döljer sig mer en bara simpel lättsinnig begärelse efter pengar och förmögenhet.
Vad som speciellt intresserar mig i den här romanen är Raskolinkovs tankegångar, hur han på ett nästan mästerligt sätt kan vända de mest avskyvärda av gärningar till att bli helt legitima enligt hans sätt att tänka.
Historian bakom hans dåd är skrämmande lik de olika psykopaters
bakgrunder man läser om i dagstidningarna idag. Raskolnikov har misslyckats som student, han får ont om både mat och pengar. Han dricker allt mer och driver runt om dagarna. Isolationen från andra människor ökar och han tar allt mindre del i det sociala umgängeslivet. Däri börjar han tappa den normala ”empatiska förmågan” som de flesta människor med minsta social kompetens normalt sett besitter. Han kan inte längre se på andra människor på ett humant sätt. Hans tankar för ett evigt ideologiskt krig i hans inre huruvida ”de andra” människorna eller han själv kan tänkas tillhöra det som Friedrich Nietzsche i ”Also sprach Zarathustra” beskrev som övermänniskor.
Hans resonemang för genast mina tankar till vad jag skulle kalla för upplyst despotism. Raskolnikov delar in mänskligheten i någon sorts klass, där fåtalet tillhör de utvalda övermänniskorna som är födda för att härska över de andra människorna, och därigenom kan begå vilken förbrytelse som helst eftersom syftet då helgar handlingen. Han funderar över vilka människor som kan betraktas som goda resp. onda. Problemet är bara att han själv inte vet vilken av dessa klasser han tillhör. Tids nog börjar han nästan identifiera sig med personer som Napoleon och Ceasar. Han ser sig själv mer och mer som en utvald, och har ingen som helst vilja att ta tag i sitt liv. Han ser det som den enda utvägen att mörda pantlånerskan Ivanovna, och han rättfärdigar det med att hon är både elak och snål vilket gör henne till en av de ”onda” människorna och därigenom ovärdig att leva.
Jag tror att hans motiv till mordet kan ligga djupt begraven i dessa oändligt många och rent psykiskt sjuka idéerna han besitter. Han lider av hallucinationer såväl som vaneföreställingar pga. av den mycket höga feber han genomgående bär på genom boken. Raskolnikov klandrar sig aldrig för den handling han faktiskt utförde utan ser sig mer besviken på att han inte dög att utgöra en av de övermänniskorna som han fantiserat så mycket om.
Jag tror att det inte är förens i Epilogen när han avtjänar sitt fängelsestraff i ett arbetsläger i Sibirien som Raskolnikov kommer närmare sin sjukdomsinsikt. Han har en förfärlig dröm om en pest som far över hela Europa och bort mot Asien. Han börjar då förstå hur farligt det är att glömma den enskilda individen och att inte värdesätta saker. Det hela är nästan som en frälsning, för en dag så bryter hans älskvärda fru Sonja igenom det likgiltiga och världsfrånvända skal han har haft mot omvärlden i så fruktansvärt många år. Han vaknar upp och förstår att han faktiskt älskar henne. Mer en någonsin. Kanske är det inte förens nu som han faktiskt kan ta till sig vad han har gjort och förstå betydelsen av att älska och att tillåta sig älskas.
Avslutandes vill jag kommentera min överskrift, ”Hur kan man rättfärdiga ett mord?”, med citatet på framsidan av häftet. Detta vill jag anföra som en trolig andledning till hur vi som samhälle kan förstå de bakomliggande orsakerna till ett mord. En annan är precis som Nietzsches, vi tillskriver människor som kollektiv olika värde. Däri kan man för ett högre syfte utan förebråelser rättfärdiga både religiösa och politiska krig. I Raskolnikovs fall rättfärdigar han sitt mord med tankarna om övermänniskan makt. Om man skall se till den sociala strukturen o...