Genom studien har jag kommit fram till att det nära samarbete som klient och personligt ombud har, gör att informanterna upplever sin situation med personligt ombud bra. Det innebär att informanterna upplever sin vardag bättre, sedan de fick tillgång till personligt ombud. Informanterna har genom personligt ombud fått ökad kontroll över sitt liv, eftersom de upplever att de har bättre förutsättningar vid myndighetskontakter när deras personliga ombud hjälper dem med detta. Det positiva bemötandet från de personliga ombuden är A och O, klienterna känner sig både sedda och förstådda. Även då mina informanter och de personliga ombuden har olika åsikter, kan de resonera. Informanterna i min studie upplever att där blir en dialog, att de personliga ombuden lyssnar på dem. Stödet från de personliga ombuden gör att medverkan för informanterna underlättas vid myndighetskontakter, dels för att de får konkret hjälp. Men också för informanterna upplever att närvaron av de personliga ombuden gör att myndighetskontakter blir positivare. Det positiva bemötandet informanterna får från sina personliga ombud är viktigt, de upplever att de blir respekterade. Informanterna upplever att deras livssituation blivit bättre, eftersom de har fått hjälp med att reda ut sin svåra ekonomiska situation. De upplevde att deras personliga ombud varit och är, ett stöd för dem. Men särskilt i början av kontakten, när informanterna själva ansåg att de inte hade förmågan att klara vardagen. De upplever att stödet från de personliga ombuden, har gett dem bättre självförtroende som gjort att de blivit socialt aktivare.
Payne (2002) menar att empowerment har blivit ett allt viktigare synsätt när det gäller social utveckling, men också att det finns en stor fara i detta arbetssätt. När man flyttar över makten från omgivningen kan klienten bli utan stödåtgärder, om klienten inte har uppnått tillräcklig förmåga själv att hantera ansvaret som det innebär. Men utifrån intervjuerna så har klienten inte blivit utan stödåtgärder, utan snarare att deras personliga ombud finns kvar. Men i mindre utsträckning än i början av deras kontakt, eftersom behovet av hjälp inte är lika stort nu. Jag upplevde att klienterna kände en trygghet, de vet att deras personliga ombud finns kvar som ”back upp”. Denna vetskap gör att klienterna vågar agera på egen hand. Dels för att klienterna har blivit självständigare, för att deras självförtroende har växt. Men också för att deras sociala kompetens har ökat. Dessutom tog de personliga ombuden i inledningsskedet av kontakten tag i det som var akut, som skuldsanering, bostadsbidrag etc. Detta har gjort att de praktiska problemen blivit mindre eller att de inte finns längre, men också att klienterna faktiskt i den nära kontakten med sina personliga ombud till viss del har lärt sig hur de själva ska agerar.
De främsta framgångsfaktorerna för klienterna som jag upplever det, är bemötande från de personliga ombuden. Bemötandet var centralt i alla intervjuerna, och viktigt för klienterna. Klienterna upplevde att deras personliga ombud var hjälpsamma, snälla, lyssnade, var trevliga och förstående. Detta tolkade jag som en avgörande betydelse för klienterna skulle orka gå in i en empowerments-process. Enligt Boman & Jönsson (2006) måste vi utgå från att alla är olika snarare än att alla än lika. Där ett bra bemötande ofta handlar om vilka föreställningar om funktionshinder som finns hos personer utan funktionshinder, där våra attityder påverkar våra handlingar. Det är inte ovanligt att funktionshindret överskuggar allt och ger full identitet och föreställningar om svaghet och oförmåga vilket får förödande konsekvenser för den enskilde individen som inte följer normen eller kan ta för sig i samhället. Dessa konsekvenser begränsar de personliga ombuden genom att de möter klienterna med förståelse och tid, de möts som två individer.
Genom intervjuerna har också träffpunkten nämnt som betydelsefull för mina fem informanter, detta tolkar jag också som den har en enorm betydelse för informanterna. Träffpunkten står för den dagliga sociala kontakten, för de flesta av informanterna. Detta gör att de får en möjlighet till återhämtning, där deras arbete och samarbete med handledare gör att de får kraft att själv kunna vara mer aktiva i det som rör deras vardag och liv. Däremot är informanterna snarare i en återhämtningsprocess, en process som kan leda till empowerment. Syftet med empowerment är att hjälpa klienten att få makt över beslut och handlingar som rör deras eget liv. Detta kan uppnås genom att stärka klientens förmåga att utöva denna makt och att flytta över makt från omgivningen till klienterna, där personligt ombud skall argumentera för klienternas åsikter och behov, men också att åstadkomma social förändring. Till viss del har klienterna fått makt över beslut och handlingar som rör deras eget liv, men fortfarande är där långt kvar för klienterna innan de uppnått empowerment som det definieras i litteraturen. Men utifrån klienternas perspektiv upplever de empowerment, eftersom stödet från de personliga ombuden har gjort att de fått bättre livsvillkor.
Enligt Nilsson & Malm (2002) är arbetssättet case management och funktion inte kopplad till någon specifik yrkesgrupp och kan på vissa ställen också innehas av icke professionella. Enligt Personligt ombud (2006) är rekrytering av personligt ombud den avgörande förutsättningen för en framgångsrik verksamhet. Under intervjuerna framkom inte vad för utbildning informanternas personliga ombud hade, däremot att informanterna var nöjda med sina personliga ombud. De pratade varmt om sina personlige ombud, och bemötandet var centralt i intervjuerna. Informanterna menade att även om de inte alltid hade samma inställning, så hade de en dialog. Jag fick uppfattningen utifrån intervjuerna att de personliga ombuden var professionella i sitt bemötande, vilket kan beror på rekryteringen. De som söker tjänsten har ett stort intresse för att arbeta med personer med psykiska funktionshinder, och vet att service, vård och stöd ska vara anpassade efter individens förutsättningar. Detta kan jag koppla till Blomdahl Frej (1998) socialpedagogiska förhållningssätt, där det främsta arbetsredskapet är relationen. Där man ser och bemöter varandra som personer och utgår från klientens förmågor. Holm (2001) menar att alla möten med en hjälpsökande är betydelsefulla, det innebär att det ställs höga krav på den professionelle hjälparens förmåga att hantera dessa möten. Motparten skall känna sig sedd, bekräftad och förstådd. Syftet med empati inom ramen för ett professionellt förhållningssätt är att ge vägledning i bemötandet och hjälpen åt de hjälpsökande. Utifrån intervjuerna får jag uppfattningen att de personliga ombuden har detta professionella förhållningssätt i mötet med klienterna, en empatisk förmåga som bidrar till återhämtning.
Utifrån intervjuerna kan jag använda begreppet återhämtning, för att informanterna har börjat skaffa sig makt över sitt liv. De har börjat vara aktivare både i det sociala livet, och vid myndighetskontakter. Empowerment för att de fortfarande är i behov av hjälp och stöd från sina personliga ombud, men bara till viss del. Men trots allt ringde de fortfarande till sina personliga ombud, särskilt då när det gällde myndighetskontakter Enligt Hansson (2005) används empowerment för att understryka behovet av att stärka situationen för psykiskt funktionshindrade. Klienterna upplevde att de fått självförtroende, och blivit socialt aktivare. Kontakten med deras personliga ombud var mindre kontinuerligt nu, men de tyckte det var en trygghet att deras personliga ombud fanns till hands. Klienterna ringde när de behövde hjälp eller stöd, och när inte klienterna hört av sig på ett tag ringde deras personliga ombud till dem. Klienterna träffade sina personliga ombud 1-2 gånger/vecka nu, de ansåg att det största behovet av stöd och hjälp var i början av kontakten. Eftersom de personliga ombuden då behövda reda ut klienternas ekonomiska situation, som var mycket besvärlig.
Enligt Psykiatrisamordning (nr 5, 2006) är ekonomin en aspekt som det sällan talas om, men ekonomisk misär är ett stort hinder för återhämtningen Detta framkom också genom intervjuerna hur lättade och glada klienterna var, över att de fått hjälp med att reda ut sin ekonomiska situation. Printz (2004) menar att en stor del av de psykiskt funktionshindrade på grund av sin sjukdom inte har förmågan att framföra vad de är i behov av. Författaren menar vidare att psykiskt funktionshindrade kan ha olika svårigheter i den vardagliga livsföringen som exempelvis handlingsförlamning. Detta framkom tydligt genom intervjuerna, där informanterna hade svårigheter att ta hand om sin ekonomi. De hade också svårt att veta vad de kunde få hjälp med, t ex. tandvårdskort eftersom medicinerna påverkat åtminstone två av informanternas tänder negativt.
Agrell (2002) menar att hur stort det psykiska handikappet blir, är beror på vilket bemötande och stödinsatser den psykiskt funktionshindrade personen får. Stödet från de personliga ombuden och mötesplatsen minskade det p...
