Gregorius och de sju döds synderna

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning
Vad hände egentligen under Medeltiden? Mycket, enligt alla historieböcker som jag har varit och lusläst i på biblioteket innan jag kunde välja ett ämne som jag gav intresse för. Förra året skrev jag om vad böldpesten var och hur den skövlade tusentals människoliv. Jag har skrivit om heliga Birgitta som levde under denna tid och historierna om korstågen är heller inget nytt. Dessa ämneskategorier är kanske av lite större vikt än den jag skrivit om, men från mitt perspektiv en aning mer underhållande sådan. Valet var enkelt då jag för ett tag läste i lexikonet ’bra böcker’ att Gregorius den store var känd för att b l a ha skrivit de sju dödssynderna. Jag är en av dem som endast kunde räkna upp ett par stycken, innan denna sommar. Med hjälp av GB’s genomslag av sommarglassarna ”seven deadly sinse” kunde jag tillslut alla. Där hade de namngett de sju nykomna glassarna av de sju dödssynderna och där alla tillslut blivit uppräknade.
Gregorius är även känd för att ha skrivit den ”gregorianska kalendern”, vilken jag kommer återkomma till senare.

Att tro eller inte tro
När jag var 14 år konfirmerades jag i Huddinge kyrka. Jag hade då gått på lektioner, varje vecka under ett års tid. Vi hade en konfirmations lärarinna som precis blivit präst. Vi var därmed den första ”konfa gruppen” hon hade att undervisa. Det var väldigt intressant att läsa om just kristendomen och om alla våra högtider. Det var många som inte trodde på ”Gud”, så hon tyckte att det var viktigt att lära oss att kunna argumentera varför. Hon ville att vi åtminstone skulle berätta i grupp, varför vi var troende, eller icke troende. Innan jag gick med i konfirmationsgruppen hade jag sett mig som ateist, men just här började jag fundera. Det jag kom underfund med var att jag stödjer de flesta religioner som för med sig positiv styrka till den troende. Religion är en fin kulturell historia och bör tas hand om lika mycket som något forntida materiellt ting. Det är våra farfäder långt tillbaka i tiden som oftast levde efter denna tro väldigt strikt. Hjärntvätteri däremot är jag mycket negativ inför. Likadant med de religioner som anser att hedersmord och självmord skall föra med sig något gott. Jag tror att en religion som används på rätt sätt kan bli till en stor fördel just då man är svag. Man tillåter ”ödet” i Guds händer. Man kan som sagt inte göra allting bättre i världen och att låta ”makten över” styra men att fortfarande ha tron kvar, på att det negativa skall upphöra. Då menar jag ex. krig, sjukdom och kanske misslyckad kärlek.
Det är så svårt att tala om andras tro, då jag själv inte ”tror på Gud”. Jag skulle heller inte längre kalla mig ateist, utan snarare säga att jag ”tror på något”. Om Gud är det namnet på ”något” vet jag inte. Jag skulle vilja säga att den tro som jag har är för något som jag älskar, något som skapar inre frid och där jag är trygg. Som för en kristen kan detta innebära kyrkan. Den plats där jag känner mig lugn, tillfreds, upprymd, trygg och där jag kan samla mina tankar för att få ett inre svar, är vid vatten. Det kan vara havet, en sjö, ån vid vårat landställe, huvudsaken är att jag befinner mig vid vatten. Det är ganska underligt, men den plats där jag verkligen får tänka ifred är just här, i naturen. Tänk dig, porlande vatten från en bäck, härliga stora vågor ute på västkusten eller spegelblank yta på sjön ute i skogen. Fåglar som flyger, ”ta fatt”, kvittrar och vinden som stillar ens ensamhet. Det är lugnt och tyst. Härliga dofter lever i luften som tall, morgondagg från mossan eller saltvattnet från det stora havet.
Vem vet om det har att göra med mitt stjärntecken, som är fisken? Det festliga är att om någon frågar mig vad jag tror på, vad skall jag då säga? Att jag tror på havet? Nja, det kanske låter lite väl konstifikt och är inte på det sättet jag åsyftar heller. Om jag skall förklara detta på bästa sätt skulle jag beskriva det som att; jag tror på mig själv – för det är ju det jag gör. Men att den platsen som jag känner mig mest tillfreds på, är vid vatten.

Vart kommer ”de sju dödssynderna” ifrån och vilka är de?
"De sju dödssynderna" finns inte uppräknade någonstans i bibeln, men de har sina rötter därifrån. De är nämnda på endast ett ställe i Nya testamentet (1 Joh. 5:16). Man började redan tidigt inom kyrkan särskilja två huvudgrupper av synder: de dödliga (mortalia) och de förlåtliga (venialia). Dödssynderna ansågs vara de svåra synder som begås frivilligt och i full vetskap om deras innebörd. De hade sitt ursprung inom klosterrörelsen i den tidiga kristna kyrkan runt 400-talet. I den tillslutna värld där munkar, nunnor och eremiter levde var det de här sju synderna som oftast fick dem att plågas av frestelser. År 600 formulerade påven Gregorius den store listan över de sju synderna, sådan vi känner till den i dag.
Högmod/stolthet - (Superbia)
Avund - (Individia)
Vrede - (Iria)
Lättja - (Acedia)
Girighet - (Avarutua)
Frosseri - (Gula)
Lust/otukt - (Luxuria)
De sju dödssynderna blev associerade till husdjur

De här dödssynderna blev väldigt populära under medeltiden och många verk både inom litteratur och målarkonst har de sju dödssynderna som tema eller berör dem på olika sätt. De sju dödssynderna framträder till exempel i Dantes "Purgatorio" (skärselden) i "Den gudomliga komedin" och Chaucers "Canterbury Tales, i Pieter Brueghels konst (han brukar för övrigt kallas "Helvetes-Brueghel" för sitt ämnesval) och i de flesta av den tidens teologiska verk.
Dödssynderna blev ett så välbekant begrepp under medeltiden att var och en av synderna associerades till ett vanligt förekommande husdjur så att folket lättare skulle kunna komma ihåg dem i sina vardagliga sysslor...

Stolthet - Påfågel
Avund - Hund
Vrede - Varg
Lättja - Åsna
Girighet - Räv
Frosseri - Gris
Lust - Get


Gränsen mellan synd och dygd

På 1300-talet befallde den engelske ärkebiskopen att alla kyrkans präster skulle predika över de sju dödssynderna fyra gånger om året. "På vanligt språk", betonade han, "men utan några fantasifulla överdrifter eller nyfikenhet". Det var helt enkelt en uppmaning att inte låta de här synderna skulle bli alltför familjära eller vardagliga.
Medeltidens teologer gjorde de sju dödssynderna till grundval för sin syn på mänskligt beteende och mänskliga svagheter, och tanken var inte så fel. Utan hjälp av den moderna psykologin slog man fast att det fanns sju grundläggande tendenser hos individen att förbryta sig mot det egna jaget, mot sin medmänniska och mot Gud.
Under 1700-talets upplysningstid förlorade de sju dödsynderna mycket av sin popularitet och numera är det inte många som ens kan räkna upp dem.

Det har sagts att alla dödssynderna har en motsats, en dygd, som de ibland kan förväxlas med, och ofta är gränsen mellan synden och dygden väldigt liten:






Stolthet - självaktning
Avund - rättvisa
Vrede - rättfärdig indignation
Lättja - försiktighet
Girighet - klokhet
Frosseri - sällskaplighet
Lust - kärlek



Destruktiva fenomen

De sju dödssynderna karakteriseras också av sin förmåga att ge upphov till andra synder. Avund kan exempelvis leda till stöld och utpressning, vrede till mord och misshandel, lättja till självmord. Att falla för någon av dödssynderna leder alltså till en mängd andra synder. Detta ser jag som en för stark karaktärisering, men en väldigt sann trots allt. Om man ser detta ur en filosofisk synvinkel kan man finna att han har kategoriserat olika beteenden hos människor från olika mänskliga beteenden, men även att de kan bidra med omstörtande konsekvens.
Moderna författare har dessutom betonat att dödssynderna var begränsade till den enskilde individen. Detta håller jag definitivt inte med om, eftersom olika beteenden även blandar in medmänniskor i sitt tycke. Men däremot ser jag ett samband mellan vissa av dessa beteenden och känslor (exemplet nedan). Med diskriminering, utsätter du en typ av människor av förtryck och utesluter dem ur dennes samhällssynvinkel. Detta kan i värsta fall leda till terrorism, som hand i hand kommer med våld och krig. Detta kan genom otaliga upprepningar leda till likgiltighet inför lidande. Ett väldigt hårt exempel är september den 11. Då detta hände och man hade tillgång till tv, såg man om och om på repriserna och de nya nyhetssändnigarna. Efter att ha sett de två byggnaderna i repris för 17e gången, kändes det inte som första, andra eller tredje gången. Ju mer man såg på detta, desto mer likgiltig blev man, tyvärr. Jag vill inte framstå som en okänslig djävel och påstå att jag inte brydde mig om alla anhöriga och alla som led, men känslorna blir avtrubbade. Detta kan jag tänka mig är en typ av läknings process. Vi måste bearbeta det vi sett, om och om igen, sedan blir det för mycket och vi måste börja sortera känslor, upplevelser, tankar osv. Sen ser jag ett annat samband mellan det återstående destruktiva beteendena. En drogmissbrukare/sexmissbrukare och annan typ av missbrukare använder sig av allmänhetens förtroende. Tyvärr tycker jag att i många fall ser jag det svenska samhället både som giriga, blåögda och likgiltiga. Lust är nog den enda av de sju, som jag tycker att samhället gått alldeles för långt med. Pornografi och sex har blivit en form av vardagsmat, för små som för stora. Stjärnor som skall slå genom, har nästan ett krav på sig att se ut som dagens ideal fotomodeller. Musikvideorna är fullt med nakenhet och uppsminkade tjejer, dansandes med rumpan upp i vädret. Reklamkampanjer säljer som bäst med en kvinnlig fotomodell och nakenhet, romantik, erotik finns vart vi än vänder oss om. Ironiskt nog frågar vi oss, varför små tjejer som bara går i årskurs 3 använder sig av smink, kläder som är lite väl utmanande för den åldern som ex. string, tröjor som slutar ovanför naveln, klackskor ect. Frågan är egentligen inte varför de klär sig som de klär sig, utan vad samhället har för del i detta. Vi ”tuttar i” barnen hur man ”ska uppföra sig”, hur man talar, hur man klär sig, vad som är rätt och fel- samtidigt spelas en dubbel moral upp för dem, då deras stora idol Britney Spears står sotig och lite väl porrig inför en barnpublik på ZTV, sjunger ”You are my slave” och dansar eller rättare sagt, krålar runt på golvet som en annan dåre. Vad är rätt och vad är fel? Borde man ha en ”propaganda lag” som inte tillåter vilken smörja som helst, att visas på en offentlig kanal vilken även barn ser på.

Stolthet - diskriminering
Avund - terrorism
Vrede - våld och krig
Lättja - likgiltighet inför lidande
Girighet - missbruk av allmänhetens förtroende
Frosseri - Drogmissbruk
Lust - pornografi


I realiteten kan man inte göra någon sådan här uppdelning mellan olika synder. ”Varje synd är till sin natur en dödssynd, eftersom den skiljer människan från Gud och därmed gör det omöjligt för oss att få evigt liv - men vi kan också få förlåtelse för alla synder om vi uppriktigt ångrar dem.”


Gregorius den store och gregoriansk musik
De som någon gång sjungit med i ett gammalkyrkligt introitus - den repertoartyp som förekommer mest när det gäller i kyrkorna numera. Introitus är vanliga vid mässor och sjungs med sirliga antifoner och alleluior, med sina böljande melodier och dansanta rytmfigurer. Denna stil av musik tillhör en musiktradition som är den mest seglivade som någonsin existerat. Mätt i ålder bleknar alla andra genrer och musikstilar i jämförelse. När kristendomen var en nyhet i det som nu är Sverige, och i princip bara några spadtag hade tagits för att resa de första kyrkobyggnaderna här, då fanns gregorianiken redan i utvecklad form på kontinenten.
Det har inom kyrkan funnits en slags standardrepertoar av melodier att använda till speciella liturgiska texter som varit ganska likartad från århundradena kring år 1000 och fram till vår egen tid. Det är denna standardrepertoar man brukar kalla gregoriansk musik. När man har studerat och jämfört manuskript med notskrift (eller texter med tecken som fungerade som notskrift) har man kunnat se att även om manuskripten skrivits ner på vitt skilda platser och vid olika tidpunkter, alltsedan 900-talet, så är det samma typ av melodier som ständigt återkommer och går att känna igen.

I detta missale från 1400-talet har den
gregorianska sången noterats med den vackra
romanska koralnotskriften. Linjesystemet
gör att tonhöjden kan anges. Däremot
anges inte notvärdet (längden).
Så var det inte innan dess. Det fanns kyrklig, liturgisk sång tidigare också. Men liturgin, texten och därigenom också melodierna var då olika beroende på om de sjungits i Spanien, Frankrike, Rom eller Milano till exempel. Kring 700- och 800-talen började det här förändras. Kyrkans musik blev enhetlig, det bildades en standardrepertoar som kom att bestå av ungefär det som vi kallar gregoriansk musik.
En del musikhistoriker menar att det skulle kunna vara så att Gregorius, som bevisligen var påve kring sekelskiftet 600, var ledare för en grupp kyrkliga personer som samlade och skrev ner musik, och att det var deras sammanställning som sedan bildade det som några århundraden senare kom att bli kyrkans standardrepertoar. Men den teorin är ganska omstridd. Legender är förvisso inte det mest tillförlitliga man kan använda sig av som historiska källor, tvärtom. Men trots allt kan de innehålla några uns av sanning.
En förklaring som de flesta stöder är att repertoaren hämtades från två av de lokala liturgiska traditioner som funnits tidigare. Dels den romerska traditionen och dels den gallikanska, som funnits i ungefär det område som numera är Frankrike.


Ytterligare andra hävdar att Gregorius faktiskt kan ha varit inblandad, men på ett indirekt sätt. Han eller hans medarbetare kan ha varit de som låg bakom sammanställningen av den romerska repertoaren. Men den användes, enligt den här teorin, inte till vanliga gudstjänster, bara när det var påvar som deltog. Det ska sedan ha varit en annan påve, Vitalianus, som gjorde en ny sammanställning för att ha en liturgi att använda vid vanliga gudstjänster. Då använde han den romerska repertoaren och bearbetade den. Den bearbetningen ska sedan ha varit det som senare togs tillvara och blev till kyrkans standardrepertoar, gregorianiken.
Något som dock alla är ense om är att förklaringen till att kyrkans musik blev enhetlig under århundradena kring år 1000 har att göra med samhällsutvecklingen då, och det karolingiska riket. Det som hände med musiken hänger samman med att frankerkungarna Pippin den lille och Karl den store bildade politisk allians med påvarna i Rom på 700- och 800-talet. Musiken och liturgin användes som en del i strävandena att skapa enhet - musik, religion och politik hörde ihop.


Varför sjunger man i liturgin?

Enligt skribenter på kontinenten under 800-talet var syftet med att sjunga i kyrkans kor trefaldigt:
1. Sången skulle göra människorna mottagliga för texternas och ritualernas innehåll;
2. Människorna ansågs delta i änglaskarornas lovsång
3. Sången skulle uttrycka kristenhetens endräkt.
För att prisa Gud verkar det bättre att sjunga än att tala. Relationen till texten är viktig för förståelsen av den gregorianska sången. Men det är också viktigt att förstå textens kraft och musikens kraft som två självständiga krafter som samverkar.
Texterna valdes inte för sången, utan sången gjordes till texterna för att lyfta dem ur sitt talade tillstånd.
Vissa texter som exempelvis psaltarpsalmerna utarbetades till olika sånger beroende på deras plats i kyrkoåret, mässan, etc.



Den Gregorianska kalendern
Den gregorianska kalendern har använts sedan 1582, men började inte användas i Sverige förrän 1753. Den är från Wikipedia, den fria encyklopedin. Vår moderna tidräkning utgår från den gregorianska kalendern, som är den kalender som används i de flesta av jordens länder. Den är en mindre ändring och förfining av den julianska kalendern föreslagen av Aloysius Lilius och antagen av påven Gregorius den XIII 24 februari år 1582. De räknade ut att genomsnittsåret var 365.25 dagar i den julianska kalendern. Eftersom det exakta genomsnittsåret är 365.2422 dagar kommer kalendern så småningom i otakt. Den gregorianska kalendern organiserar detta genom att hoppa över tre skottdagar varje 400:e år vilket i genomsnitt då blir 365.2425 dagar på ett år, vilket endast ger ett fel på bara en dag på 3236 år.


Kalendern - År

Åren i den gregorianska kalendern räknas efter Kristi förmodade födelse, där första året är år 1. Varför man inte börjat med år noll är eftersom romarna inte använde sig av någon nolla. Vi använder oss av förkortningarna "f.Kr." respektive "e.Kr." när vi vill betona om vi menar efter eller före Kristi födelse. Om inte någon förkortning är skriven är det normalt menat efter Kristi födelse. Kristi födelse tros ha uppskattats fel med ett par år, varför vi inte ändrat på själva kalendern är för att systemet är så inarbetat.

Räknesätt efter Kristi födelse

Första århundradet efter Kristus omfattar åren 1 till 99, andra århundradet 100 till 199 och det tredje århundradet 200 till 299 osv. Vi lever därför på tjugoetthundratalet och inte på tjugohundratalet som vi idag räknar efter. Observera att vi gjort ett ”medvetet missförstånd”. Första så kallade "århundradet" innehåller bara 99 år. Av gammal tradition kallar vi detta ändå för århundrade. Felet beror på att vi började räkningen med år 1 e.Kr. i stället för år 0. Detta hade varit mer naturligt ur modernt perspektiv och räknesätt. På samma sätt innehåller första "årtiondet" bara 9 år, alltså siffra ett till och med nio och första "årtusendet" 999 år, 1 till 999.

Räknesättet före Kristi födelse
Första århundradet före Kristus omfattar 1 f.Kr. till 99 f.Kr. andra århundrade före Kristus 100 f.Kr. till 199 f.Kr. osv. man räknar alltså bakåt i tiden utifrån Kristi födelse på detta sätt.

I andra kalendrar räknas åren utifrån andra händelser. Den muslimska kalendern börjar 16 juli e. Kr. då Muhammeds flykt till Mekka ägde rum, medan den romerska kalendern började 21 april 753 f.Kr. då Rom grundades och den hebreiska kalendern började 7 oktober 3761 f.Kr. då Adam skapades. Den Kinesiska kalendern rör sig i en s.k. cykel om 60 år. Denna cykel bildas av växelspelet mellan de två grupper som symboliserar himmel och jord i deras kultur. Varje år bildas där en ny kombination av en stam och en gren. Åren räknas i den kinesiska kalendern från nymåne till nymåne. En skottmånad inskjutes vartannat eller vart tredje år. Den kinesiska nyårsdagen infaller på den första nymånen efter solens inträde i vattumannens stjärnbild. Detta inträffar tidigast den 20 januari och senast den 19 februari. Nyåret är därför aldrig densamma två år i följd.

Kalendern - Månader
En månad var ursprungligen en lunarisk cykel, d v s tiden från en viss månfas som till exempel fullmåne, till nästa förekomst av denna fas, vilket ger en period på ca 28 dagar. Vår gregorianska kalender har 12 månader som fått sina namn från romerska gudar och räkneord:
Januari- innehåller 31 dagar. Detta är den första månaden i året sedan lång tid tillbaka. I svenska kalendrar även kallad för Torsmånad.
Februari- innehåller 28 dagar, skottår 29 dagar. På latin betyder detta reningsmånaden. Namnet för denna månad var göjemånaden i äldre svenska almanackor.
Mars- innehåller 31 dagar. Uppkallad efter den Mars den romerska krigsguden. I svenska äldre almanackor även kallad vårmånad.
April- består av 30 dagar. Förr kallades denna månad för gräsmånad i Sverige. Att ”narra april” är en sed som är känd över hela Europa, i Sverige sedan 1700. Det var och är vanligt att fira in denna månad med olika upptåg.
Maj- innehåller 31 dagar. Månaden har fått namnet från den romerska kalenderns Maius som i sin tur hade kopplingar till fruktbarhetsgudinnan Maia. Det äldre svenska namnet är blomstermånad.

Juni- består av 30 dagar. Har troligen fått sitt namn efter gudinnan Juno. Det äldre svenska namnet på denna månad är sommarmånad.
Juli- innehar 31 dagar. Även kallad hömånad i Sverige. Den omdöptes från Quintilis till juli efter Julius Caesar som var född den 13 juli.
Augusti- innehåller 31 dagar. Månaden har blivit döpt efter den romerska kejsaren Augustus. Den är även kallad för skördemånad i Sverige.
September- innehåller 30 dagar. Har fått namnet från latin vilket betyder siffran sju. Kallades även för höstmånad i Sverige äldre kalendrar.
Oktober- innehar 31 dagar. Från latin, vilket betyder åtta. I Sverige även kallad slaktmånaden.
November- består av 30 dagar. Från latin vilket betyder nio. I Sverige kallades den för vintermånad.
December- innehåller 31 dagar. Detta är årets sista månad. Denna kallades förr för julmånad i Sverige. Månaden har fått sitt namn från latin vilket står för siffran tio.

Kalendern - Veckor
En vecka är en tidsperiod på sju dagar som räknas oberoende av månadernas och årens växlingar. Veckans sju dagar heter: måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag och söndag. Varje dag består av 24 timmar. Här ifrån kommer uttrycket 24-7. 24timmar x 7 dagar blir en vecka.

Måndag - veckodagsnamn som är en forngermansk översättning av latinets dies Lunae d.v.s. månens dag. Från 1973 betecknas Sverige måndagen som veckans första dag i borgerliga sammanhang.

Tisdag - veckodagsnamn som i likhet med danska tirsdag, engelska Tuesday och tyskaDienstag är en forngermansk översättning av latinets dies Martis, Mars’ dag. Romarnas krigsgud mars är alltså utbytt mot den forngermanska krigsguden, vars fornnordiska namn Tyr. Från 1973 räknas detta som veckans andra dag, förr var det den tredje.

Onsdag – veckodagsnamn som är en germansk översättning av latinets dies Mercurii, Merkurius dag. Romarnas Merkurius är alltså utbytt mot Oden. I många andra språk (t.ex. isländska, ryska, tyska) heter den endast midveckodagen. Från 1973 räknas onsdagen som veckans tredje dag, förr var detta den fjärde dagen i veckan.

Torsdag - Ursprungligen veckans femte dag, sedan 1973 dess fjärde. Döpt efter guden Tor, medan den hos romarna var helgad åt Jupiter. Den har haft en viss särställning i folktron som speciellt lämplig för olika riter, och det fanns även vissa arbetsförbud för torsdagskvällen, t.ex. att spinna och mala. Torsdagens ärter med fläsk är ett minne av att dagen under medeltiden inte räknades som någon fastedag i motsats till dagen därpå.

Fredag – veckodagsnamn som är en forngermansk översättning av latinets dies Veneris, Venus dag. Den romerska Venus är alltså ersatt med den nordiska Freja. I kristenheten, bl.a. i den romersk-katolska kyrkan, är fredag såsom Jesu dödsdag fastedag. I islam är den veckans heliga dag., dock ej arbetsfri vilodag.

Lördag - hette på 1700...