Det sista andetaget

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det var söndag en helt vanlig söndag. Söndagar var de bästa dagarna. Ingen skola. Det betydde ingen mobbing, ingen idrott, inga ensamma måltider i matsalen. Utan en lugn hemma-dag. Men imorgon, då skulle hon gå till skolan igen. Hon skulle bli mobbad igen. Av alla i hela klassen. För hon var annorlunda. Det tyckte i alla fall de andra. Men hon fick väl skylla sig själv som var en ”jävla tönt”. Det var ju hennes eget fel. Men Marina hatade skolan. Hon ville bara inte dit. Det var bara mobbing och mobbing hela dagarna. Och lärarna märkte inget. Aldrig. De satt bara och drack kaffe. Det bästa var ju lektionerna. Då kunde de inte mobbas. Men rasterna var hemska. Då började det hela med att någon såg henne. Och så var helvetet igång. Så höll det sedan på hela rasten. Med trackning, slag och mobbing i alla dess slag. Men hon kunde inte säga till. Hon var inte feg. Det var bara att stå ut. Det var väl så här det skulle vara. Hennes öde. Det var väl meningen att hon skulle mobbas. Att hon skulle bli retad…
Men hon hade haft en bra barndom. Jodå. Tillsammans med alla hennes syskon. Jättebra hade de haft det. I ett litet hus i Sydamerika. Fattigt men bra. Hon hade 8 syskon. Det var de som hade överlevt svälten. I alla fall i början. Nu var de 5 barn kvar. De andra dog i Aids. Men hon kommer inte ihåg så mycket av det där. Och det är bara bra. Då sörjer hon inte. Då har hon inget annat att oroa sig för förutom mobbingen. Men sen hade de flyttat hit. Till Sverige. Till mobbandet. Och svikandet. Bara för att hon var lite annorlunda. Lite mörkare hy. Vad spelar det för roll?? Det är lika inuti. Men det är väl fel på just henne. Bara henne. Alla andra är normala. Men hon är fel. Helt fel. Nu är hon 14 år. Blivit mobbad halva livet. Enda sen hon började skolan. Hela tiden…men det var ju hennes eget fel…

Nu var det tyvärr måndag. Skola och mobbing. Men det var bara att gå. Och hålla sig undan hela rasterna. Under något bord i nåt klassrum eller så. Hålla sig undan mobbingen.
Till en början gick ju det otroligt bra. Men sen så hade ju någon såklart glömt väskan i klassrummet. Hon blev hittad och var tvungen att gå ut. Ut till mobbingen. Men hon är ju annorlunda. Hon får skylla sig själv. Bara sig själv. Ingen annan.
Nu började det. Helvetet. Det var rast. Alla hoppade på henne. Hon hade allt från fula tänder till äckliga föräldrar. Det är hennes fel. Men det hade hon vetat hela livet. Alltid hade det varit hennes fel. Alltid.
Nu satte hon där ensam. Vid en egen bänk. Utan vänner. Ingen tycker om henne. Ingen. Inte ens hennes föräldrar. Ingen. Förutom kanske hennes lillebror. I alla fall förut. Men nu hatar alla henne. Hatar. Hon tänker på ordet. Alla hatar henne och det är hennes eget fel. Hon hade fel färg och hon var klantig som tappade tallrikar när hon diskade. Mamma blev arg. Hat. Pappa tyckte inte om hennes betyg. Hon var för dålig. Hat. Hon som inte hade något annat kunde väl få bli smart. Men nej. Inte det heller. Alla hatar henne. Alla. Till och med Gud. Skaparen0. Inget var hon att ha. Bara skit. Skit….

Sen så kom tisdagen. Och idrotten. Tisdagar och torsdagar var hemskast. Då hade de idrott. Då ville ingen spela med henne. Ingen. Hon blev alltid vald sist. De som hade otur fick henne i sitt lag. En gång, för några veckor sen, sa en av killarna ”vem ska ha den i sitt lag då??” Den. Hon var bara en sak. En värdelös sak. En nolla…
Men nu på idrotten satt hon här ensam i ringen och väntade. Och väntade. Och väntade. Till slut. Nu. Nu blev hon den sista som blev vald. Som vanligt. Så var det varje tisdag och torsdag. De skulle spela fotboll. Hon satt på avbytarbänken i början. Efter ett tag var det byte. Men ingen bytte med henne. Det gör inget. Hon satt kvar. Hon tänkte på hur det hade varit om de inte flyttat till Sverige. Om hon inte hade gått i den här skolan. Om hon inte hade varit mobbad..
Snart var det byte igen. Hon gjorde sig beredd att springa ut. Men ingen bytte med henne den här gången heller. Hon blev sittande hela matchen. Hela idrottslektionen. Läraren märkte inget. Som vanligt.
Hon skulle gå och byta om. Hennes kläder var borta. Igen. Precis som förra veckan. Den här gången låg de i duschen. Förra veckan hade de legat i toan, blöta och kladdigt äckliga. Det ekade när hon gick. Hon var ensam. Det fanns två omklädningsrum. Hon var själv i det ena. I det andra var alla andra tjejer. Ingen ville vara i närheten av henne. Hon struntade i att byta om. Hon gick till matsalen. I idrottskläder. Fast det gjorde inget. För dom var ju ändå inte svettiga. Hon hade ju inte sprungit. Bara suttit vid avbytarbänken…
Hon gick och satte sig vid ett bord. Ensam. Ingen ville sitta med henne. Eller ens lite i närheten…de var rädda att hon hade någon sjukdom. Bara för att hon är svart. Svart. Vad spelar det för roll?? Varför ska man vara svart?? Varför kan hon inte få vara vit?? Som alla andra. Men hon får skylla sig själv. Hon är annorlunda…
Det var eftermiddag. Och engelska. Hon gillar engelska. Det är hon bra på. Hon kan flytande. Hon är bäst i klassen. Men ingen bryr sig. Bara när de ska jobba två och två. Då vill alla vara med henne. Så hon kan göra jobbet och de andra kan sitta och titta på och prata med andra. Hon blir bara utnyttjad. Vilket ord. Hon får skylla sig själv. Det är hennes fel…
Sen var det matte. Hon förstår sig inte på matte. Hon jobbade själv. När de ska jobba i par också. Ingen ville vara med henne. Ingen. De var tre i vissa grupper. Bara för att slippa vara med henne. Hon som är annorlunda. ”Den svarta” som de brukar kalla henne. ”Den.” Hon är bara en usel sak. Det är fel på henne. Hon är inte som alla andra. Hon är usel. En onödig fläck på jorden. Hon borde inte finnas. Så har hon länge tänkt. Ingen skulle ändå sakna henne. Ingen skulle ens märka att hon var borta. Ingen. Inte ens mamma och pappa skulle märka det. De kanske skulle märka att ingen hjälpte till att passa barnen och laga mat. Men ingen skulle komma på vem det var som saknades. Ingen. Det vore ingen som skulle bry sig. Men om hon är kvar. Då är hon till nytta. Det är någon att hacka på. När man mår dåligt eller så. Då kan man alltid mobba Marina. Det är hennes livsuppgift….


Sen kom onsdagen. Och etik. Där var det också hemskt. Alla tycker att hennes idéer är dumma och att hon har fel värderingar. Läraren frågade om någon i klassen blir mobbad. Alla tittade på varandra. Men ingen tittade åt Marinas hålla. Sen sa alla samtidigt ”nej.” Alla utom Marina. Hon sa ja. Men ingen lyssnade på henne. Som vanligt…
De har hemkunskap på onsdagar också men det är bara ganska hemskt. Men när läraren gick ut blev det också ett helvete. Då flög det mat. Men inga kastade på varandra. Alla kastade på henne. Inte på någon annan. Och när läraren kom tillbaka hade hon inget annat val än att säga att hon kladdade ner sig lite. Annars får hon stryk. Som vanligt. Men det är hennes fel. Man skulle jobba i grupper på hemkunskapen. Tre i varje. Marina lyckades bli själv. Alltid. Men det gjorde inget. Då märkte ingen att hon var duktig. Och ingen utnyttjade henne. Även fast det är det hon är till för. För att mobbas och utnyttjas. Bara.

Sen var det torsdag. Och idrott igen. Tyvärr. Men hon var tvungen att gå dit. Annars skulle hon ha fått skolk. Och då blir pappa galen. Hon hade inget val. Men hon börjar tröttna på det här livet. Om man nu kan kalla det liv. I ensamhet. Som mobbad. Även om hon aldrig aldrig visar nånting utåt så är hon ledsen. Inuti. Det gör ont. Varje gång någon kallar henne ”svartskalle” eller ”den.” Det gör ont. Hon låtsas att hon inte tar åt sig. Men hon gråter varje kväll. I ensamheten. Hon vill inte att någon ser. Ingen ska få se henne gråta. Någonsin. Inte ens syskonen. Eller föräldrarna. Ingen. För hon är inte någon liten fjant. Hon gråter inte offentligt. Det skulle aldrig falla henne in. Då skulle de bara mobbas för det. En anledning till att mobbas. För att hon gråter. Det gör inga normala. Aldrig.
Eftermiddag. Data. Där kunde hon heller inget. Inget. Ingen hade lärt henne. De har ingen dator hemma. De är fortfarande fattiga. Fattiglappar. Men på datan ville ingen hjälpa henne. Läraren mobbades också. Han brukar säga att hon är en nolla. Att hon aldrig lär sig. Men det är väl inte så konstigt om han inte visar…Och varför ska hon kunna det?? Hon har ingen dator hemma. Ännu en anledning till att mobbas. Mobbning. Varför ska det finnas?? Bara för att vissa är dumma. Dumma. Men hon får skylla sig själv. Ingen annan.

Fredag. Det betydde att det bara var vanliga ämnen. Och mobbing. Och klassråd. Där var hon alltid tyst. Alltid. Pep inte ens. Och lärarna såg henne inte ens. Det är två kvinnliga lärare. Emma och Linda. De är dumma. De ser inget. Blinda. De ser aldrig hennes blåtiror. Frågar aldrig hur hon mår. Aldrig. De vet ingenting. Inget. Men det är hennes eget fel. Precis som allt annat. Hennes…
Eftermiddag. Och franska. Det förstod hon sig inte på. Inte riktigt. Svårt. Men hon är trög. Det säger alla. Alla. Ingen säger att hon är smart. Aldrig minsta komplimang. Aldrig. Ingen säger att hon är fin. Eller att hon har fina kläder. Aldrig. Alla hatar henne. Hatar. Där är det där ordet igen. Hat. Ett hemskt ord. Men det existerar. Hat. Alla hatar henne. Det är hennes eget fel. Bara hennes…

Sen var det helg. Och lugnt. Utan mobbing. Men utnyttjande. Hemma. Alla utnyttjar henne hemma. Alla. Hon kan inte göra allt. Men hon säger inte ifrån. Hon är inte feg. Aldrig. Aldrig nånsin.
Så fortsatte hennes veckor. Samma sak varje vecka. Mobbing. Hon orkar snart inte längre. Nu har det gått två veckor igen. Två veckor fullspäckade med mobbing. Mobbing. Men inget kan hon göra. Allt är bara hennes fel. Hennes eget. Hon vet inte vad hon ska göra. Hon är trött på allt. Trött på hennes jävliga liv. Trött. Hon orkar snart inte längre. Hon längtar till sin dödsdag. Död. Så härligt. Så slipper man allt. Utnyttjningen. Mobbingen. Allt. Hon har inget val. Hon orkar inte. Hon vill bara dö. Men inte genom att ta en kniv. Då blir det jobbigt. För mamma. Att städa upp. Det vill hon inte. Nej. Det ska vara modigt. Hon är modig. Hon skulle kunna ta tabletter. Då behöver ingen städa. Ingen. Men nej. Det är fegt. Hon är inte feg. Nej. Hon skulle kunna hoppa från en bro. Ner på bilvägen. Det finn en ökänd bro. I närheten. Där någon har hoppat. Ner till bilarna bara. Ner till döden. Fast nej. Då ser ingen. Ingen kommer nånsin att veta vem det var. Nej. Det skulle vara nytt. Sluta andas? Stanna under vattnet och drunkna?? Nej! Det ska vara modigt...
Nu! Nu vet hon. Skolan. Hon ska hoppa från skoltaket. Med mobbarna som publik. Så de fattar. Fattar att de sårat henne djupt. Att de gett henne men för livet. Sårat henne psykiskt…

Så skulle det bli. Från skoltaket. Rakt ner. I marken. Pang. Mobbarna. De skulle titta på. Det skulle ge dem men. Men för livet. Precis som hos henne. Henne. Marina. Skulle någon någonsin minnas det namnet?? Skulle någon minnas henne?? Knappast. Ingen skulle sakna henne. Ingen. Alla skulle bara vara glada. Glada över att hon var död. Hon. Marina. Som en gång föddes i Sydamerika. En glad unge. Hon mindes när hon var liten. Mamma var rädd för landminorna. Men hon visste. Marina. Hon visste var de fanns. Hon kunde leka. Leka utan att vara rädd. Rädsla. Hon hade aldrig varit rädd. Aldrig. Hon hade alltid varit modig. Ända sen hon föddes.

Hon var bestämd. Det var den stora dagen. Hon stod hemma i köket. Hon fixade med frukost. Till sina syskon. Alla fyra. De var yngre. Hon fick göra allt. Allt. Mamma var sängbunden. Hemskt. Men nu var hon tvungen att gå upp. Eller så får pappa inte jobba så mycket. Även fast han måste. Måste känna pengar. Försörja hela familjen. Nu blir det en mindre att mata. En mindre att passa upp på. Fast ingen kommer att märka det. Ingen. Inte ens i skolan. De kanske märker nåt. Eftersom de inte har någon att mobba. Ingen att skriva av på engelskan. Men det kan hon inte rå för. Men de hittar väl någon ny att mobba.
Hon går till skolan. Precis som vanligt. Låtsas som ingenting. Går till lektionerna och blir mobbad på rasterna. Men på lunchen. Hon går upp till rektorn. Hon tackar för den jävliga tiden på skolan. Hon går därifrån. Rektorn blir fundersam. Men han stannar kvar. I sitt lilla rum. Med sin lilla kaffekopp. Sitter still. Inte en tanke på att gå efter. Eller fråga. Fråga vad som var jävligt. Inget gör han…

Det kommer en elev inrusande till rektorn. Hon säger att en annan elev står på taket. Rektorn går efter. Men han verkar inte ha bråttom. Han går långsamt. Han tar det lugnt. Han tror att det är ett skämt. Han går ut på skolgården. Han tittar upp. Och där står hon. Marina. Med tårar i ögonen. För första gången gråtandes inför andra. Hon gråter. Hon är ledsen. Men det är hennes eget fel. Rektorn, Peter, ber henne komma ner. Men hon säger att hon inte vill. Hon vill stanna på taket. Hon står stilla. Hon tittar bara ner. Ner på Peter. Han ser rädd ut. Men han är bara rädd om skolans rykte. Henne bryr han sig inte om. Inte alls. Ingen bryr sig om henne. Alla hatar henne. Just det. Det där ordet. Hat. Hon frågar Peter om han vet vad det är. Han säger att han vet. Marina tror honom. Fast sen säger han det som avgör om hon ska hoppa eller inte. Han säger att han vet hur det känns!!! Han säger att hon inte ska hoppa. Han kan inte veta. Han vet inte ens varför hon står där. Hon har inte berättat att hon blir mobbad. Han vet ingenting.
Där står mobbarna. De står där och tittar. Hon ser på dem. De tittar tillbaka. Det är hat i deras blickar. Hat. Men det är något annat också. Rädsla. De är rädda. Rädda att hon ska hopp...