Ondskan

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det är i slutet av femtiotalet och Erik går i åttondeklass i läroverket. Erik är störst och starkast på skolan och alla som vågar sätta sig emot honom och hans gäng åker på stryk. Detta kanske inte låter så bra. Han är respekterad och till synes är han det som alla pojkar drömmer om att vara, men Eriks liv är inte som alla andra tror. Varje dag åker han på stryk av sin far. Efter-maten-stryket kallar han det för. Det baseras på vad hans far är på för humör eller på hur han skött sig vid matbordet. Eriks liv är en enda röra kantade med våld och problem. En dag händer någonting i skolan, rektorn kommer på Erik vid en stöld och får samtidigt reda på vad Erik drivigt för slags terror på skolan, både mot elever och lärare, och Erik blir relegerad direkt. När Erik kommer hem är bara hans mamma hemma. Hon gråter, hon vet vad som har hänt i skolan. Strax innan Erik kom hem grät han också, han trodde att hans skoldagar var slut. Att han inte kommer att få någon utbildning, och därmed inget jobb. Då säger hans mamma att han ska åka iväg till internatskolan Stjärnberg innan hans far kommer hem. Erik tror att ett nytt liv börjar, ett liv utan våld och utan farsan. Det gör det också, i alla fall utan farsan.

Eriks resa till internatet Stjärnberg präglades av lycka över att äntligen få slippa allt där hemma och bara kunna få börja om på nytt och läsa upp sina betyg. Erik var mycket förväntansfull inför hur Stjärnberg skulle vara. När Erik kom till Stjärnberg verkade det hela vara rena drömmen. Fina idrottshallar, bra lärare som aldrig slogs och ingen visste vem han var eller vad han gjort tidigare. Här kunde han verkligen börja om på nytt, tänkte Erik.
Erik märkte ganska fort att Stjärnberg inte var något paradis. På skolan regerade fjärderingare och ?rådisar? (elever i skolans råd) med såkallad kamratuppfostran.
Kamratuppfostran gick ut på att lyda fjärderingare och rådisar, dessa skulle uppfostra eleverna som gick på realskolan.
Men Erik träffade en kompis, Pierre, som var hans rumskamrat. De två var synnerligen väldigt olika på de flesta sätt, men de kom ändå väldigt bra överens med varandra, och hade lika åsikter om det mesta. Pierre var ett riktigt läshuvud och hade bäst betyg i hela skolan. Pierre var en ganska tjock kille med glasögon som inte gillade sport gentemot Erik.
Tillsammans försökte de bekämpa all den orättvisa och ondska som kom från kamratuppfostran. De som råkade mest illa till var ju självklart de som utmärkte sig på ett eller annat sätt, till exempel någon som utmärker sig i idrott eller är allmänt käftig. Erik var mycket duktig i idrott och vann flera tävlingar som hölls på skolan, därför fick då rådisarna och fjärderingarna upp ögonen för Erik. Erik var inte den som gav sig, därför vägrade han allt det som fjärderingarna och rådisarna befallde honom att göra, till exempel att putsa deras skor osv.
Följden på det blev massor av slavarbete på helgerna eftersom att han, som rådet uttryckte det, ?käftat mot rådet?.
Tillslut blir även Erik uppkallad till ett möte i rutan, rutan är ett ställe där fjärderingare, ofta 2 stycken, slår ner elever i de lägre klasserna för att ha käftat, som Erik hade gjort nu. Erik vägrade i början, ända tills han märkte att alla på skolan började kalla han för råttan. Så en dag bestämde han sig för att kliva in i rutan, i rutan fick han möta två rådisar som han brutalt slog ner. Rådismedlemmarna vart totalt chockade. Och dom började hacka ner på Pierre istället, eftersom de visste att inget bet på Erik. Pierre var den enda källan rådisarna kunde nå Erik och få honom att lyda dem. Pierre blev likaså bjuden upp till rutan, där han då slogs ner ganska lätt. Erik visste inte vad han skulle ta sig åt, för så fort han vägrade lyda rådisarnas order så råkade Pierre illa ut.
Pennalismen mot de båda slutade aldrig, och Pierre fick tillslut nog och slutade på skolan och flyttade.

Erik vart då ensam i ett tag, tills han träffade Marja, en av flickorna som jobbade i matsalen. Han blev snabbt förälskad i Marja, och de träffades i smyg på kvällarna, för det var förbjudet för elever att träffa personalen. Men det spelade ingen roll hur försiktiga de än var, för rådisarna misstänkte något mellan Erik och Marja och detta spred sig till rektorn. Så rektorn avskedade Marja med omedelbar verkan. Erik hämnades på rådisarna genom att klä ut sig och slår dom en efter en på kvällarna. Ingen visste vem denna maskerade man var, men de hade sina aningar om att det var Erik. Men Erik klarar sig ifrån att bli relegerad, eftersom skolan inte har några bevis emot honom.
Erik klarar till slut de två åren på Stjärnsberg, och gick ut med bra betyg. Men när Erik kommer hem till sin familj så kommer fadern in och vill se på betygen. Han ser då att Erik har toppenbetyg i de flesta ämnen förutom i "uppförande & ordning". Dessutom har fadern fått höra att Erik skall åka och träffa sin älskade Marja. Fadern tar med Erik in på sitt rum för att ge Erik stryk. Men vad fadern inte förstår är att Erik har växt till sig och blivit en stark 16-åring full med hämd i sina ögon. Erik stänger dörren om rummet, och säger till sin mamma att det här är sista gången, därefter tar han ut all den ilska och hat han känt mot fadern de åren han utsatt Erik för sin misshandel.


Jämförelser med de två andra recensionerna

Lars Nyléns recension: Jag håller med om att faderns pennalism också härdar Erik, på kanske inte ett så positivt sätt, men ändå nyttigt för att klara av att leva med det han får uppleva i skolan och hemmet. Hade han inte lärt sig att tåla så mycket stryk och hat kanske han skulle ha begått självmord eller dylikt, men Erik är en stark kille som verkligen kan uthärda smärta och psykisk plågan enastående. Så faderns pennalism ger också Erik mycket god kunskap som han kommer att ha mycket god användning för i boken, så det medförde sig också en god sida bland alla de dåliga som fadern gav honom. Jag håller också med om att allt våld och hat Erik upplever beskrivs för mycket, alldeles för mycket. Det är nästan så mycket att man blir trött på allt ?tjat? om hur man ska kunna slippa undan all pennalism, och alla lite småtöntiga konversationer mellan Pierre och Erik om hur man undgår rådet och fjärderingare, det blir helt klart för mycket ibland. Om detta är en självbiografi som Jan Guillou själv säger så tycker jag han verkar vara en ganska känslolös människa, i alla fall då. Man känner nästan att han försöker få lite medkänsla i sina texter ibland också, vilket jag tycker är lite jobbigt.

Lennart Bromanders recension: Jag håller inte med om att Erik är raka motsatsen till Pierre i åsikterna om hur att bekämpa våld, och att Erik ?är emot Gandhis idéer?. Jag tycker Erik ändå försöker hålla sig undan våld, båda på hans f...