Den tredje statsmakten - Nu ska den gå med vinst

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Medier har blivit mer vinstinriktade än vad som var tänkt från början. Nu går pengarna före det mesta och granskning av staten har tagits över av delar inom TV.

Tv, radio och tidningar har inte särskilt många lagar att följa men desto fler etiska regler baserade på tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetslagen. Det är branschen själv som utvecklat dessa regler. 1923 kom de första "hedersreglerna", gjorda av Publicistföreningen och 1968 kom ett yrkeskodex från Svenska Journalistförbundet. 1974 blev alltihopa ersatt av "Etiska regler för press, radio och tv" men tillägg och ändringar har gjorts så sent som 1990. De flesta journalister följer dessa regler, det anses som god journalistiksed, men skvallertidningarna har på senare tid fått många anmälningar om ärekränkning och liknande som är helt mot dessa etiska regler.

Tryckfrihetsförordningen ger varje individ rätt att i skrift publicera sina egna tankar och åsikter. Men allting i dessa texter måste vara sant eller grundade på något handfast. Det får inte heller utgöra ett hot mot Sverige. Om en tidning utpekar någon som brottsling måste de ha en grund för det, man kan alltså inte skriva vad skit som helst om någon. Innan något blir tryckt eller sänt ut i etern så är det brukligt att allt godkänns av chefredaktören som bedömer materialet och tar ställning till om det är en viktig nyhet eller om den ska strykas. Det är ju ändå han som får stå till svars ifall klagomål infinner sig. I tveksamma fall om det rör sig om ett möjligt förtal har oftast stora medier en grupp advokater som kan kontrollera materialet och ge svar på om man kan publicera det utan risk för att bli stämda. När ett medium förhastat sig i ett uttalande eller helt enkelt publicerat en lögn om någon/något så kan den drabbade åtala dem för ärekränkning (förtal). Skvallertidningarna har ett otal gånger blivit stämda och dragna inför rätta av kändisar som blivit förföljda och illa behandlade. Men sådana tidningar kan inte ses som ett granskande medium överhuvudtaget. De skriver skvaller och inget annat. Det närmaste de kommit riksdag och regering var när Erik Åsbrink och Ylva Johansson fick sitt förhållande avslöjat. Den enskilde kan, om han känner sig felciterad eller på annat sätt framställd på ett icke korrekt sätt, vända sig direkt till tidningen och begära att en rättelse publiceras. Går inte det får man rådfråga Pressombudsmannen (PO) som kan hjälpa till att lösa tvisten mellan mediet och den målsägande. Pressens Opinionsnämnd är en mer officiell granskare av medierna. De har 12 ledamöter som bedömer misstänkta regelbrott i tidningars artiklar. Blir tidningen dömd måste den publicera det på en väl synlig plats i tidningen och en rättelse på samma sätt samt betala en expeditionsavgift till nämnden på 20 700 kronor för tidningar med en upplaga på över 10 000 ex. Detta är mycket bra eftersom det kan bli pinsamt för tidningen om dem skriver nåt klandervärdigt. Det kanske de passar sig för då.

Mediers stora roll som granskare av våra ledare är sedan länge minskad och ersatt av ett större intresse för nyhets och underhållningsdelen i deras uppgifter, allt med en sak i sikte: profit. En snaskig skandal av något slag högt upp i maktens korridorer är det bästa pressen vet, för folk är intresserade och köper tidningen eller ser inslaget för att få vet mer om det = mediet tjänar pengar. Men sådana saker inträffar inte varje dag precis. Då har speciellt tidningarna utvecklat ett sätt att få köpare. Mindre sensationella nyheter kan göras mer iögonfallande med konsten att göra en löpsedel, få folk att anta saker som man egentligen inte sagt. Titta på Expressens löpsedlar bara. De älskar att få folk att tro att de saker som de basunerar ut hänt i Sverige när det i själva verket inträffade i USA eller nåt annat land som inte har den minsta påverkan på Sverige. Men detta står först inne i tidningen, alltså sånt man ser efter man köpt den.

Med journalistyrket följer ett ansvar eftersom medier ändå har en indirekt makt på våra makthavare (regering och riksdag), titta bara på hur tidningarna blåste upp Mona Sahlins kontokortsaffärer som i sin tur ledde till att hon fick avgå. Men vadå?, säger du då. "Det hon gjorde var fel.” Ja, visst var de det, men om inte pressen fått nys om det så hade det skötts i det tysta. Hon hade fått betala tillbaka sina skulder, fått sig en smäll på fingrarna samt ett "ajabaja" och hon hade antagligen blivit Sveriges första kvinnliga statsminister. Jag anser att upplagor och tittarsiffror gick före då (när gör de inte det?). Pengar styr, så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Tidningar, radio och tv kommer alltid att se till sina upplagors och tittar/lyssnar siffrors bästa för det är deras grund till inkomst och framgång. Men om de börjar missbruka sin makt och inte tar sitt ansvar kommer de få så många anmälningar och stämmningar på sig att det blir deras undergång. Därför följer de sina egna lagar och kollar noga vad de skriver i ren självbevarelsedrift.

Den största granskaren av medier är ju naturligtvis läsaren/tittaren. Ett exemplar av en tidning läses i genomsnitt av två personer. Dagens Nyheter med en kundkrets på ca 400 000 prenumeranter har då ungefär 800 000 regelbundna läsare, var och en med egna ögon att bedöma med (får man hoppas). Alla de läsarna blir tillsammans en mycket noggrann granskare av tidningen som inte tvekar att anmäla något fel. På TV har man ännu fler granskare. Rapport och Aktuellt ses av flera miljoner svenskar varje dag och ser man nåt fel som smygreklam eller något annat otillåtet kan man vända sig till Radionämnden som granskar saken närmre. De tar även hand om klagomål mot andra tv-program inom Sveriges Television och TV4. Plus t.ex. som utger sig själva för att vara ett konsumentprogram har flera gånger blivit fällda för förtal, men det talar man tyst om på SVT.

Jag tycker att det räcker med den granskning medier utsätts för varje dag av sina läsare eller tittare. 800 000 granskare måste vara bättre än vilken myndighet som helst som försöker sig på att granska ett medium. De nya TV-programmen "Kalla Fakta", "Striptease" och "Reportrarna" tycker jag gör mycket bättre och mer intressanta granskningar av våra ledare, och allt annat de undersöker för den delen, än de vanliga medierna. Även de utsätts f...