Hamburg 1943

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

1900-talet har varit ett blodigt århundrade. 183 miljoner människor har dött till följd av andra människors beslut. Detta är fler än under alla andra århundraden genom hela mänsklighetens historia. Folk har avrättats, skjutits på slagfält och i skyttegravar, torterats, svultit och dött i terrordåd. Människor har blivit slaktade i miljoner på grund av hudfärg, religion, åsikter eller utan av någon anledning alls. Inget decennium har varit förskonat, denna onödiga död finns på alla kontinenter och fortsätter alltjämt. Från första världskrigets skyttegravar, Stalins terror, Förintelsen, napalm-bombningarna i Vietnam, etnisk rensning i kriget på Balkan och grymheter i inbördeskrig i Rwanda och Zaire för att välja några av 1900-talets blodigaste händelser. Jag har valt en av dessa händelser: de allierades bombningar mot Hamburg 1943.

1943 var Europa inne i historiens värsta krig, alla kategorier. Den elva år gamla tyska naziregimen hade startat ett krig som nu pågått i fyra år. Största delen av Europa och delar av resten av världen låg i Tyskland och dess allierades, Italien och Japans, händer. Detta krig hade redan krävt mängder med liv, på slagfält, i gaskammare och bland civila. De enorma kostnaderna i liv och pengar var mångdubbelt större än de som världen fått betala för det första världskriget 21 år tidigare. Man beräknar att 54 800 000 människor miste livet, därav 15 600 000 stridande. 25 miljoner var sovjetmedborgare, 7,8 miljoner kineser och 6 miljoner polacker (nästan var femte innevånare i Polen).
1943 fanns dock en förändring. I två viktiga slag hade den tidigare oövervinneliga tyska armén förlorat: vid Stalingrad i den kalla ryska vintern och vid El Alameins sanddyner i Nordafrika. Överallt bland nazismens motståndare började nu ett hopp spira. Men även en stark längtan till hämnd.

Före kriget hade officerare och strateger i både USA, Storbritannien och Tyskland förutsätt att nästa stora krig skulle bli ett bombkrig. Redan under första världskriget hade flyg använts, i för liten skala för att påverka krigets utgång. Nu såg man framför sig ett krig där stora bombplans flottor skulle precisions bomba fiendens industrier, järnvägar och hamnar får att slå ut produktionen. Allt skulle vara över på några månader.

De allierade ledarna ville inte heller ha några blodiga massakrer på civila: målet var att bomba fabriker och bunkrar. När kriget väl började visade det sig att man kraftigt överskattat bombflygets möjligheter. De stora långsamma planen sköts ner i massor av fientligt jaktflyg och luftvärn. Man tvingades istället flyga på nätterna, men detta medförde också problem. De primitiva navigeringsutrustningarna gjorde det omöjligt att orientera sig i mörkret. Planen flög fel, hittade inte målen och bombade ibland inte ens rätt land. Det första bombanfallet från engelsmännen var riktat mot hamnen i den tyska staden Wilhelmshafen. 29 plan sändes iväg, ett tiotal vände på grund av tekniska fel, tre irrade runt och var nära att anfalla brittiska krigsfartyg, ett hittade en stad, släppte sina bomber och vände. Staden var Esbjerg i det neutrala Danmark. De övriga hittade staden och orsakade marginell förstörelse.
Redan före kriget kunde man ana att de allierades ”civiliserade” inställning till bombningarna inte delades av axelmakterna. 1932 anföll japanerna Shanghai och syftet var endast att döda civila. Detta var också målet när tyskt flyg anföll den baskiska staden Guernica under det spanska inbördeskriget, en stad som helt saknade militär betydelse. När kriget började lovade både engelsmän och tyskar att inte bomba varandras städer. ”Vi kommer inte att föra krig mot kvinnor och barn” lovade Hitler storstilat vid ett av många massmöten precis innan kriget. Detta gällde dock inte polacker, som Hitler ansåg var underlägsna andra människoraser, när Polen som första land blev ockuperat bombade tyskt flyg både städer och byar. Även mot England fick idén om skyddade civila ett snabbt slut 1940. Det tyska Luftwaffe anföll då flygfält och industrier runt om i England för att förbereda en invasion. Framåt hösten hade man fått vissa segrar, det engelska RAF var försvagat av bombningarna. Han hade dock inte prioriterat radarstationerna som bombmål, något som visade sig vara en ett stort misstag. Radarn var en ny uppfinning 1940. Engelsmännen byggde snabbt upp en kedja av radarstationer längs östkusten och hittade allt snabbare de tyska planen. Detta gjorde att jaktflyg och luftvärn var beredda och koordinerade, de tyska förlusterna steg snabbt. Tyskarna tvingades flyga på natten, vilket gjorde fabriker och kaserner nästan omöjliga att träffa. På natten den 24:e augusti flög ett tiotal bombare mot London med målet att bomba ett antal oljecisterner i de sydöstra delarna av staden. De tyska piloterna navigerade fel och bomberna föll istället över centrala London med stor förstörelse till följd. Som svar beordrade Churchill nu att brittiska bombplan skulle anfalla Berlin och andra städer. Trots att skadorna blev små blev Hitler rasande. ”Om de attackerar våra städer skall vi helt enkelt utplåna deras” lovade Hitler på sina massmöten. Han gav order till Luftwaffe chefen Herman Göring att avblåsa attackerna på Englands flygvapen och istället börja bomba dess folk. Blitzen hade startat.

Natt efter natt hördes det olycksaliga dånet av annalkande bombare. Till en början såg det mörkt ut för invånarna i London, Coventry, Brighton och andra engelska städer. Men medan tyska bomber östes mot kvinnor och barn växte sig flygvapnet starkare och 1941 ebbade Blitzen ut. Churchill kunde utropa sitt kända ”aldrig har så många haft så få att tacka för så mycket”. Minnet av bombningarna levde dock kvar, och när Tyskland hade försvagats av kriget mot Ryssland vågade man fortsätta bombningarna. Ju svagare Tyskland blev ju fler bombplan sändes ut över Engelska kanalen. 1942 hade USA gått med i kriget och antalet plan i luften över Tyskland ökande. Storbritannien och dess allierade riktade nu in sig på de stora städerna, dessa var lätta att träffa och alla moraliska skrupler hade dött i Blitzens lågor.

Hamburg var Tysklands näst största stad och låg bra till för att bombas. I den engelska arméledningen beslutades att denna stad skulle förvandlas till aska. Det första och största anfallet kom den månljusa natten 27:e juli 1943. 740 flygplan släppte sina laster av brandbomber över stadens centrum. Detta ledde till historiens första eldstorm startade. Ett 20 kvadratkilometer stort område som hade sitt centrum i en stor brädgård började brinna. Temperaturen ökade snabbt, allt brännbart fattade eld. Den höga temperaturen tvingade den varma luften uppåt och ny luft sugs med orkan styrka in från sidorna. Elden fick ny näring genom att hus, bilar, uppryckta träd och människor slungas in i det brinnande infernot. Temperaturen steg då ytterligare vilket gav ännu starkare vind och mer näring. Temperaturen i eldstormens centrum ökade snart över 1000 grader; bly och asfalt antändes och glas började smälta. De kraftiga vindarna var fulla med glödande gnistor, de liknade ”en snöstorm med röda flingor” enligt ett ögonvittne. Människorna i och i närheten av den intensiva branden dog snabbt, av värmen eller av syrebrist. Tusentals människor kvävdes till döds i källare och skyddsrum då syret ersattes med koloxid och rök. Dagen efter hittades dom av räddningspersonal som berättar om källare fyllda av förkolnade ben i en svart kletig massa av smält och koagulerat kroppsfett. Folk på gator och torg hade ofta stekts i den bubblande asfalten. Hopskrynklade lik låg som strödda på tak och balkonger. Kvarlevorna från tiotals personer fick plats i en tvättkorg, en människa i en tvållåda.
Bomberna hade fällts över Hamburgs tättbebyggda arbetarkvarter där merparten av stadens invånare bodde. Dagen efter kunde man redovisa skadorna. 45 000 människor hade dödats, många var allvarligt skadade och döende. 1 200 000 chockade och skadade människor var på flykt och en stor del av alla byggnader förstördes. Vad som hade klarat sig var bland annat Ubåts varven, de enda industrier som tillverkade krigsmateriel. Under en natt hade fler människor än under hela Blitzen mist sina liv.

Ett ögonvittne berättar om dagen efter i Hamburg:
Deras hjärnor ramlade ut ur de spräckta tinningarna och deras inälvor från den mjuka delen under revbenen. Dessa människor måste ha dött en fruktansvärd död. De minsta barnen låg som stekta ålar på trottoaren. Även i döden visade de tecken på sitt lidande - deras armar och händer var utsträckta som för att skydda dem mot den skoningslösa hettan.

Efter framgångarna i Hamburg fortsatte engelsmän och amerikanare sina bombräder över det allt svagare Tyskland. Den 3:e februari 1945 var krigsslutet mycket nära. Trots detta satte man då igång den största operationen hittills. 900 amerikanska bombplan anföll ett nära nog oförsvarat Berlin och dödade 25 000 civila. Några veckor senare var det Dresdens tur. Natten mellan den 13:e och 14:e februari dog 70 000 människor på bara 14 timmar i en enorm eldstorm.

Hur dödar man 45 000 människor och förvandlar en storstad till grus? Hur bygger man upp ett system som dödar 6 000 000 människor, endast för att de tillhör en viss folkgrupp? Svaret åskådliggörs i ett experiment som utfördes av psykologen Stanley Milgram. Ett antal försökspersoner sattes att utdela elstötar till en okänd fastspänd människa. Offret var dock en skådespelare som simulerade smärtan vid elchockerna. Försöksledaren beordrade personerna att utdela allt starkare chocker, vilket också 30% gjorde. 40% gjorde det då man slapp vara nära offret, och 60% accepterade ordern efter att offret dolts bakom en skärm. Detta visar att människor kan vara oerhört grymma om de dels slipper se offren, dels bara lyder någon annans order. De skyldiga till offren i London och Hamburg låg och sov när bomberna föll. De såg aldrig ruiner eller lik, bara papper om effektivitet, kostnader och förluster. Bödlarna var inte som i tidigare krig den enskilde soldaten utan istället byråkrater och administratörer. Bombflygarna i sin tur ”lydde bara order”. De släppte sina bomber från 100-tals meters höjd och vände sedan hemåt. Trots detta blev den psykiska pressen stor:

Losses, Randall Jarell

In bobers named for girls, we burned
The cities we had learned about in school-
Till our lives wore out; our bodies lay among
The people we had killed and never seen

Bombkriget skulle rädda världen från första världskrigets smutsiga skyttegravs helvete. Istället hade man orsakat en masslakt av civila.

Krigens historia skrivs av dess vinnare. Den onödiga hämnden på Hamburgs och andra städers civila har aldrig kritiserats som tyskarnas attacker på London. Vid krigstribunalen i Nürnberg där man avsåg att döma krigets ...