Jag i mina 15 år

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Kap 1

Jag hade aldrig förut känt mig så otroligt besviken. Så liten och obetydlig. Jag slängde ner de viktigaste sakerna och några plagg i en väska. Aldrig att jag skulle stanna kvar i det här jävla huset.
Jag sprang fort genom lägenheten fram till ytterdörren och tog snabbt på mig skorna. Den här gången skulle de slippa få se mig. Jag skulle få slippa se dem.
Just när jag skulle öppna dörren kom hon. Den där idiotiska människan som bara kan såra.
- Och var fan tror du att du är på väg?! Skrek hon. Jag svarade inte. Fanns det inget skäl till. Kollade henne bara i ögonen. Hennes ögon fyllda med hat. De mörk bruna, berusade ögonen fyllda med hat.
Jag öppnade dörren, gick ut och smällde igen den det hårdaste jag kunde. Kunde inte ens se så mycket jag gråtit. Ansiktet var helt uppsvullet och rött och allting i hela kroppen gjorde ont. Medan jag sprang nedför trapporna i porten med väskan på ryggen tog jag upp mobilen från fickan och slog numret till Seb. Bara han svarade nu, annars visste jag inte vad jag skulle ta mig till.
- Hallå?
- Seb… det är jag.
- Vad är det som har hänt? Du låter ju helt förstörd…!
- Mm… kan jag komma över?
- Men snälla. Du behöver inte fråga. Det är väl klart!
- Ok. Sjyst…
Jag hade knappt fattat det. Hur kunde det hända? Ett bråk om ingenting som blåste upp sig och bara blev värre och värre. Jag orkade fan inte mer. Jag skulle alltid få skulden för allt. Idiotiskt.
Seb såg helt förtvivlad ut då han öppnade dörren.
- Nu igen…? Frågade han försiktigt.
- Ja, nu igen. Fast värre…
Jag började återigen gråta och han kramade om mig otroligt hårt. Då började tårarna rinna nedför kinderna som floder.
Jag spenderade hela natten hemma hos honom då vi bara låg och pratade. En bättre vän än honom kunde man verkligen inte hitta. Helt underbar.
Den natten hörde varken mamma eller pappa av sig. Fast det kunde jag nästan förstå. Jag var ju enligt dem inte deras dotter längre. Ärligt talat så ville jag inte ens bry mig. Det hade hänt så många gånger förut att jag bara ville dö.
Det värsta av allt var nog att jag inte visste hur jag skulle hantera min ilska. Jag kunde lätt bli mycket aggressiv när någon skrek åt mig, vilket ofta ledde till större bråk. Om någon rörde mig kunde jag lätt slå tillbaka, vilket gjorde att det bara blev ännu värre. Det fick såklart jag själv sedan lida för. Det var jobbigt. Men det var så jag blivit uppfostrad. Mycket svårt att bara ändra på det för att det behagar någon annan som sedan ändå gör mig illa istället.
Rädsla var aldrig något jag hade känt de senaste två åren vid denna tid. Jag hade lärt mig att omvända den till ilska.


Kap 2

När jag på morgonen vaknade kändes det nästan som om axeln gått ur led. Det gjorde riktigt ont. Kunde knappt röra den. Det värkte också i käken och runt ögat var jag helt öm och svullen. Jag gick fram till en spegel i hallen och såg att jag hade blivit blå runt ögat. Hade jag aldrig varit förut. Några blåmärken på armarna. Ganska normalt.
Kunde gud inte bara låta mig försvinna? Låta mig få komma till en plats där ingen kunde skada mig? Jag började gråta… nu ville jag bara dö. Kunde ingen åtminstonde komma på tanken att döda mig? Folk dog ju varje dag på gatorna. Men inte jag nej… jag skulle få lida.
Inte kunde jag göra det själv i alla fall. Ta mitt liv… nej, det var jag för feg för. Det var nog det enda jag var rädd för just då. Att stå där med en kniv i handen. Eller precis innan man ska hoppa nedför bron. Skulle inte klara av det. Däremot hade det många gånger varit nära att jag gjorde det.
Idag var Seb tvungen att åka till sin fotbollsträning och jag hade ingen lust att stanna kvar ensam. Dessutom var det nog ingen idé att stanna kvar. Jag kunde inte stanna här hur länge som helst. Skulle kännas taskigt mot Seb som säkert ville ha lite lugn och ro. Så jag ringde Annika. Kanske hon kunde möta mig i stan. Behövde höra henne prata så jag kunde tänka på lite annat.
Innan vi gick hemifrån hjälpte Seb mig att sminka över blåtiran med foundation. Det hade jag lärt honom göra när han varit i slagsmål med en kille inne på någon krog. Dessutom hade jag solglasögon på mig., tur att det var en så vacker och solig sommar i år. Annars skulle jag inte kunnat ha dem.
Jag gick hemifrån Seb runt tre och när jag hade tagit med mig väskan fram till ytterdörren hade han tagit den ifrån mig och gett mig en värmande blick. Jag tackade och kramade om honom.
Annika märkte inget. Det gör hon aldrig. Fanns nog ingen person som var så otroligt självupptagen som hon. Riktigt ytlig var hon också. Hennes långa, blonda hår och stora, blåa ögon gjorde så att killarna blev som förtrollade. Det visste hon om. Kanske lika bra det. Hade inte lust att dela med mig om en sådan sak till alla.
De tre timmarna på caféet räckte knappt till allt hennes tjatter och när jag äntligen lyckades komma därifrån kände jag mig otroligt lättad.

Seb sa att jag kunde möta honom vid sex i Skanstull. Där skulle han vänta efter sin träning och vi kunde sedan åka hem till honom.
Vi gick av vid Blåsuts tunnelbana och promenerade över parkeringen hem till Seb. Han bodde själv i en lägenhet där, vilket var riktigt skönt. Han hade många gånger berättat att han hade flyttat hemifrån så snabbt han bara kunde. Han var nu bara 19 och hade bott i lägenheten ca ett halvår. Hans föräldrar hjälpte honom lite då och då med pengar. Måste nog erkänna att han var något bortskämd.
Det bästa med Sebs lägenhet var att man inte hörde några skrik när man öppnade dörren. Inget bråk. Det var säkert därför jag trivdes att vara hos honom så mycket. Lugnet.

Hemifrån hade ingen ringt denna dag. Ingen jävel som brydde sig. De skulle bara bli så extremt nöjda om de aldrig fick se mig igen.
Just då ringde mobilen. Jag sprang in i sovrummet där jackan låg slängd på golvet och rotade igenom fickorna. Det var Adde – min brorsa.


- Hallå?
- Ja tja, det är jag.
- Ja hej!
- Du… jag hörde av mamma att det var lite strul hemma. Hur mår du egentligen?
- Ja du… det är väl inte så jätte bra…


- Men vad är det som har hänt då?
- Nä, det e bara en massa tjafs. Som vanligt du vet.
- Aha ok. Har mamma överreagerat lite eller? Hon verkade ganska arg…
- Jo, kanske det. Men det är helt okej.
- Ok vad bra. Var är du nu då? Jag blev stum i några sekunder. Kom på något namn! Tänkte jag.
- Eh… hos en kompis! Lina!
- Ok. Men skulle du vilja komma över eller? Jag kan laga lite käk och så om du vill? Jag kan hämta dig hos Lina.
Jag fick panik. Han fick absolut inte se mitt öga! Dessutom var jag inte ens hos Lina. Men det var sånt jag ofta fick ljuga om när jag var hos Seb. Min bror var ganska överbeskyddande om vi säger så. ”Inga killar”, sa han alltid lite skämtsamt fast han menade blodigt allvar.
- Eh… nej då! Det behövs inte. Jag och Lina ska hyra film och käka lite popcorn och så ikväll. Middag har vi redan ätit. Men tack ändå… jag kan komma någon annan dag, visst?
- Mm ok… är du säker? Jag menar… du får jätte gärna komma hit om du vill!
Man märkte att han blev lite ledsen, men det fick jag ta. Även om det var det värsta jag visste. Han var så go mot mig. Ingen skulle kunna älska min brorsa mer än jag. Världens bästa brorsa helt enkelt!

Seb var faktiskt mycket lik honom på många sätt. Både till personligheten och till utseendet. De ställde alltid upp i vått och torrt, omtänksamma, snälla… jag skulle kunna hålla på hur länge som helst egentligen. Båda var dessutom ganska långa med brunt kort hår. Skillnaden var bara att Sebs ögon var klarblå. Addes var bruna – precis som mammas. Var jag fått mina gröna ögon från ville jag bara fantisera om. Men det var väl bara generna. Fast helst ville jag att de var från mormor. Kanske som en gåva. Att inte behöva vara som varken mamma eller pappa. Egentligen visste jag att när blåa och bruna ögon blandas blir ofta resultatet på barnen gröna eller bruna ögon. Väldigt vanligt. Ibland önskade jag nästan att Adde också hade gröna ögon.

Nu visste jag i alla fall att mamma hade ringt. Om det var för att hon var orolig kan jag inte säga. Men det tror jag knappast. Däremot hade hon säkert ljugit ihop någon historia om hur elak jag var. Patetiskt. Man märkte i alla fall att Adde inte trodde på det. Det gjorde han aldrig. Han trodde på mig.
Hon skulle bara kunnat slå en signal till mig för att höra om jag mådde bra, eller åtminstonde levde! Just då kom Seb in i rummet.
- Lina? Haha…
Sedan gick han ut igen. Jag visste att han skulle förstå.


Kap 3

Jag hade alltid undrat varför just jag blivit som jag blivit. Varför vissa personer har det svårare än andra. Varför vissa svälter och varför andra människors dag blir förstörd när de bryter en nagel. Varför är världen så? Är man lycklig om man inte har några problem alls? Eller blir man ännu olyckligare då eftersom man är omedveten om vad som kan hända ute i det verkliga livet?
Ända sen jag var runt 10, 11 år har jag funderat på detta. Det är sen dess man har börjat märka större problem inom min familj. Bråk och skrik. Mer alkohol än vanligt. Detta ledde tillslut inom bara ett år att min pappa började dricka rejält.
Han hade fått hjärtinfarkt och stroke. Troligen efter all stress på jobbet. Han låg på sjukhuset i nästan ett halvår. Läkarna hade till och med lämnat honom i början för att de trodde han skulle dö. Ingen orkade bry sig. Ibland önskar jag att han hade dött. Det var han som hade förpestat livet för både mig och min mamma och gjort oss båda helt galna tillslut.
Han fick sjukskriva sig och kom in i någon slags depression och blev så småningom alkoholist. Förlorade både vänner och familj på vägen och hade tillslut ingen att vända sig till. Han var fast i en stor, ond cirkel.
Om det gick någon dag utan att han drack, kunde han vara världens gulligaste. Så gjorde han oftast för att man skulle förlåta honom. Låtsades som ingenting hänt. Detta gjorde att man själv glömde och förlät. Det hade jag gjort hundra gånger, men gick absolut inte att stoppa. Det var som att man glömde bort allt han någonsin sagt och gjort, bara för att han var så snäll just då.
När han sedan kände att han kunde dricka lite igen började grälen som förvandlades till stora bråk som sedan ledde till att han drack mängder flera veckor i streck igen. Han hittade ingen annan utväg än alkohol. Hade ingen att vända sig till, ingen att prata med…
På grund av det hade många år av mitt liv varit ett rent helvete. Jag kunde inte komma på någon annan lösning än att försvinna för gott, bara sluta kämpa. Men samtidigt hade jag alltid hindrat mig själv. Det fanns ändå så många saker i mitt liv som jag verkligen älskade och var villig att kämpa för.
Flera kompisar till mig hade alltid försökt trösta mig. Det hjälpte inte. De försökte också med att säga att det fanns så många andra som hade det mycket värre. Det visste jag mycket väl om. Men hur kan man egentligen ha det mycket värre och orka?
Ingenting hade gått bra det här senaste året. Bråk och slag, alkohol, vänner som svek och pojkvännen som gjorde slut. Den första och den enda som jag någonsin hade älskat. Älskat på ett sätt som ingen annan.
Min mamma har nog faktiskt varit den personen som hade förstått mig och mina tankar bäst egentligen. Även om hon blivit manipulerad av min pappa. Hon hade haft det lika jobbigt som jag och visste varför jag ibland blev så ledsen eller arg som jag blev. Däremot lyssnade hon inte särskilt mycket. Saker man sa gick in i ena örat och ut genom det andra. Egentligen så trodde hon nog att mitt liv var bra. Jag fick alltid det jag ville ha, sa hon. Bortskämd, det var vad jag var! Måste ha varit det årets skämt.
Det var allt oftare hon blev den personen. Lika ondskefull som pappa och kunde inte kontrollera sig själv. Nästan som djävulen själv. Precis som den kvällen jag gick hemifrån. Det gick inte att stanna kvar om man inte ville bli galen. Ännu galnare än vad man redan var…


Kap 4

Seb hade varit så otroligt gullig. Han fixade middag som vi satt och vräkte i oss. Han sa att jag kunde stanna hur länge jag ville. Det var riktigt skönt att han sa det, eftersom det värmde otroligt mycket, men samtidigt kändes det konstigt. Jag kunde inte stanna hemma hos honom hur länge som helst. Leva på hans pengar som han sparar ihop. Själv hade jag inte så mycket att spendera.
Hem ville jag inte gå. Det kunde jag inte. Däremot skulle jag snart bli tvungen eftersom jag inte hade med mig särskilt mycket saker. Behövde lite mer kläder, pengar osv.
Jag stannade två nätter till och jag o Seb hade det jätte mysigt. Vi pratade, kollade på filmer, åt godis…
Nästa dag bestämde jag mig för att gå hem. Seb avrådde mig och sa att det kanske inte var det bästa att göra om han kände mina föräldrar rätt, men jag lyssnade inte. Däremot visste jag att han hade rätt. Han erbjöd sig att följa med, men jag tyckte inte det behövdes, sa jag. Det var nog ganska dumt gjort.
Mina händer darrade då jag satte nycklarna i dörren. Jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig nu. När jag gick in i lägenheten såg jag min pappa sitta i soffan full med ett glas i handen. Det var ingen ovanlig syn så jag gick bara förbi utan att säga något. Han tittade inte ens på mig så jag vet inte om han märkte att jag var där.
Klockan vara bara elva så mamma låg förhoppningsvis och sov. Hon brukade gå upp runt ett som senast. Mamma pluggade just under den perioden. Oftast hemma. Idag var hon hemma, för det var onsdag.
Jag öppnade skåp och lådor för att ta ut det jag behövde för några dagar och började packa ner det i en väska. Då hörde jag tunga, snabba steg komma allt närmare och plötsligt fick jag ett hårt slag i huvudet. Jag satt just då på huk och trillade ner på golvet. När jag tittade upp såg jag mamma stå där med något i handen. Jag fattade inte vad det var, men hårt var det i alla fall. Jag såg att hon stod och skrek, men jag hörde knappt något. Allting snurrade bara runt och plötsligt kände jag ett ytterligare hårt slag mot ansiktet. Efter det har jag inte kvar några minnen. Det måste ha varit då jag slocknade.
Egentligen visste jag att det här skulle hända. Seb också. När han kom in i mitt rum på sjukhuset hade jag redan varit medvetslös i några timmar. Jag vaknade efter nästan fyra sa de. Seb hade redan meddelat socialen när jag vaknat. Det sa han.
Han tittade på mig med sina stora, sorgsna ögon. Jag visste att han kände medlidande, vilket var något jag avskydde. Jag var otroligt dum som ens gick tillbaka hem. Det sa jag till Seb. Men sånt ville han inte ens höra, sa han.
Fast egentligen ville jag nog att det skulle hända. Det var nog faktiskt det bästa som kunde hända.
Den dagen fick jag prata med två konstiga personer från socialen som lovade att allt skulle ordna sig. Trångsynta människor det där. Vad visste de? Skrattretande.
Jag fick berätta olika privata saker och mannen och kvinnan från socialen satt och lyssnade och antecknade. Det var verkligen jobbigt. Egentligen ville jag inte berätta. De frågade också om namn och telefonnummer till mina närmaste släktingar.
Under alla dessa år som jag mått dåligt har bara Seb vetat om det hela. Jag hade andra kompisar också som jag delade bekymmer med, men inte på samma sätt som med Seb. Han visste allt. Och han var den enda. Nu visste plötsligt hela världen om det på bara fem minuter. Det var kändes riktigt jobbigt.


Kap 5

Jag fick vara kvar på sjukhuset en dag till. Seb skulle stanna med mig sa han. De hade sagt att det var bäst så. Att stanna en dag till. Varför visste jag inte. Jag visste inte heller var jag skulle ta vägen efter det här. Skulle jag hem igen? Eller skulle allt verkligen ordna sig som de trångsynta människorna sa? Förvirrad var jag. Ingen idé att tänka. Jobbigt.
Dagen därpå kom den pinnsmala, skalliga gubben från socialen igen. Han va faktiskt riktigt ful. Det var en ganska roande tanke just då. Lång var han också.
- Jag har pratat med din bror. Sa han med en låg röst.
Jag kände hur hjärtat började banka.
- Det var ju inte meningen att du skulle ringa honom! Skrek jag.
Han blev riktigt förvånad och kollade konstigt på mig. Det var kanske inte bästa tillfälle att tänka högt. Jag bad om ursäkt. Fast det ville jag egentligen inte.
Nu visste Adde allt. Jag hade undrat vad de skulle med numrena till. Bara ”i nödfall” hade den skalliga gubben sagt. Men de bara ljuger. De trångsynta. Jag kände inte att jag kunde lita på någon nu. Jag ville bara att Seb skulle komma in i rummet och bad den skallige att hämta honom. Han var den ende man kunde lita på.

Seb berättade att han hade tyckt att jag varit borta länge. I nästan 40 minuter var det. Jag skulle ju bara hämta kläder. Inte bli nedslagen. När jag inte svarade på mobilen hade Seb ringt hem. Mamma hade svarat i telefon, men hon sa inte något speciellt. Man hörde att hon grät, berättade han. Han förstod att något verkligen var fel och sprang hem till mig fortast han kunde. När han öppnat ytterdörren hade han hittat mig liggandes på golvet med mamma bredvid. Hon är i ”chocktillstånd” sa de på sjukhuset. Hon hade inte ens ringt efter ambulans. Det gjorde Seb. Tydligen hade han tagit med henne i ambulansen fast hon inte hade velat. Pappa hade suttit och sovit hela tiden i soffan. Han visste väl inte ens att vi var borta. Mamma fick också prata med folk från socialen.

Jag fick veta att Adde var på väg till sjukhuset nu. Det var inte kul. Så länge som jag försökt dölja det för honom. Så många gånger som jag har sagt att jag mått bra. Så länge. Jag ville inte att han skulle veta.
Jag ville att han skulle fortsätta tro att han hade en perfekt syrra. En bra familj. Han visste att pappa drack, men varken jag eller mamma hade berättat något mer om det. Dessutom var ingen av dem våldsamma när Adde och hans tjej var och hälsade på. De visade aldrig några sådana sidor. Bara smågräl då och då.
Jag undrade hur han hade tagit allt det här. Det med att socialen plötsligt ringer och berättar att något har hänt mig. Att mina föräldrar slagit mig… Att jag varit medvetslös. Det måste verkligen ha kommit som en chock för honom. Kanske hade han anat. Jag hade ingen aning. Däremot visste jag att han antagligen var ganska arg på mig nu. Det kände jag. Det visade sig att jag inte var den han trodde. Att jag ljög. Han skulle säkert tycka att mycket av det var mitt fel och det var det också, men det skulle bara kännas jobbigt att få höra det. Speciellt av honom som jag älskade så mycket.
Seb hade alltid sagt åt mig att tala om allt för Adde. Men jag hade aldrig vågat. Jag hade dessutom fått Seb att lova att inte berätta för någon. Jag antar däremot att personalen på sjukhuset knappast behövde tvinga honom att tala om vad som hade hänt mig.
Seb hade i stort sett räknat med att den här dagen skulle komma. Han hade ju inte direkt blivit förvånad. Bara rädd. Sedan lättad då jag vaknade.


Kap 6

Vi hade väntat i säkert en halvtimme, jag och Seb. Då kom Adde in på rummet. Han tittade lite konstigt på Seb som han först fick syn på, men sedan såg han mig. Han verkade ganska vilsen och kom snabbt fram och kramade mig. Jag kände hur tårarna började rinna nedför kinderna. Det var då Seb smög ut ur rummet.
Adde hade tydligen inte haft någon aning vid det tillfället, om vad som egentligen hade hänt mig. Mannen från socialen hade bara sagt att han skulle komma hit för att det hade hänt mig ”något”. Att jag mådde bättre nu, men att han skulle behövas där.
När jag sedan skulle börja berätta, ville han inte ens lyssna. Det enda han behövde höra var mamma och pappa, sedan visste han. Han hade anat att något liknande skulle hända. Det värmde att han förstod. Vi var så lika, jag och Adde. Vi tänkte på precis samma sätt. Egentligen var det ganska komiskt. Så lika på insidan, men så olika på utsidan. Jag log när jag tänkte på det, och vi stod fortfarande och kramades.

Den dagen såg jag inte Seb något mer. Antagligen hade han väl gått hem. Inte hade han ringt heller. Han visste antagligen att jag skulle spendera dagen med Adde.
Vi gick in på ett café – jag och Adde och beställde en var sin skummig café au lait och satte oss vid ett bord. Jag berättade allt. Allt som hänt de senaste åren, allt som hänt de senaste dagarna. Det kändes otroligt skönt. Jag såg på honom att han inte var särskilt chockad. Arg var han inte heller, men däremot ledsen. Ledsen att jag inte sagt något tidigare.
Besviken var han. Han hade tydligen trott att jag inte litade på honom. Jag sa att det inte alls var så. Bara det att jag skämdes… skälet till att Seb vetat allt från början var för att han flera gånger hade sett det. Flera år sen när han brukade vara hemma hos mig. Han visste hur jag hade det, alltså kunde jag inte ljuga. Det var ingen idé att säga att jag mådde bra, han visste att det var tvärt om.
Han undrade vem Seb egentligen var. Jag hade nämnt honom flera gånger. Hur involverad han var i mitt liv. Jag berättade att det var min bästa vän. Hur mycket han hjälpt mig. Någon man verkligen kunde lita på, hade jag sagt.
Han hade trott att Seb betydde mer för mig än han själv. Så var det verkligen inte. Det sa jag till honom. Han hade också trott att Seb var mer än en kompis. Det fick jag också förklara. Vet inte om han trodde mig eller inte, fast egentligen spelade det ingen roll. Ganska oviktigt vid just det tillfället.
Jag och Adde pratade också om hur det nu skulle bli i framtiden med boende och sånt. Eftersom socialen nu var inblandad skulle det inte dröja länge innan jag skulle bli förflyttad till någon fosterfamilj. Fast jag hade ju Adde. Honom skulle jag nog få bo hos i såna fall. Han var min närmaste släkting. Det kändes som att jag skulle bli en otrolig börda om jag flyttade in till honom. Hur skulle vi göra med rummen? Jag kunde ju inte få plats i hans lilla tvåa nu när han bodde med sin tjej och allt. Han såg det på ett annat sett. Det skulle fixa sig, sa han. Det skulle bara bli kul.

Det kändes som slutet nu. Slutet på plågan som jag släpat med i mitt bagage hela livet. Jag såg verkligen fram emot en ljusare framtid.


Kap 7

Det tog inte lång tid innan jag blev förflyttad hem till Adde. Tydligen hade de trångsynta människorna fixat så att han snart kunde få en större lägenhet om han ville.
Detta var nog det bästa som kunde hända mig och mamma och pappa blev såklart riktigt arga. Varför vet jag inte, men skulden för allt fick i alla fall Adde. Jag vet inte riktigt vad socialen gjorde med mamma och pappa. Jag valde att inte anmäla, kanske gjorde de det åt mig. Jag ville i alla fall inte delta i någon rättegång och dra upp alla hemska minnen. Jag valde istället att leva ett lyckligt liv.

Några dagar senare åkte jag hem och Adde fö...