Gendoping eller genterapi?

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Enligt forskare kommer det i framtiden bli möjligt att sätta in konstgjorda gener i muskelceller. Gener, som kodar för vissa proteiner, som vanligtvis tillverkas i en begränsad mängd. Exempel på sådana gener är de som kodar för tillväxthormoner eller EPO, som också är ett hormon. När EPO hormonet bildas i njurarna och släpps ut i blodet, börjar celler i benmärgen tillverka röda blodkroppar, som i sin tur transporterar syre från lungorna till musklerna. Men kroppens hormon tillverkas endast när det verkligen behövs, t.ex. vid träning på hög höjd där luften är syrefattig. Idag kan man genom att injicera detta hormon få flera röda blodkroppar och på det viset få en högre syreupptagningsförmåga. Detta konsthormon kan spåras vid dopingkontroller. I framtiden kommer man att kunna sätta in konstgjorda gener i cellerna som ständigt producerar EPO, som inte kan spåras i dagens dopingkontroller.

Tillväxthormoner, de hormoner som får kroppen att växa, används också som doping, framförallt bland basketspelare som vill bli så långa som möjligt. Tillväxthormonet får också proteinsyntesen att gå snabbare vilket får kroppen att, inte bara växa sig stor, utan också växa snabbt. Möss, i vilka man planterade in gener som kodar för tillväxthormoner, fördubblade sin vikt på en månad.

All doping har bieffekter, vilket är den stora anledningen till att doping är olagligt. Detta gäller även gendoping; t.ex. blir blodet mer trögflytande ju mer röda blodkroppar som finns. Med blodets tröghet följer risken för infarkter eller blodproppar. Det är alltså livsfarligt att dopa sig, men ändå finns det idrottare som riskerar livet för en medalj. Konstigt kan tänkas, men om man tänker ett steg till kan man kanske förstå. Elitidrottare som från barndomen har drömt om att bli världsmästare i en sport, men som ständigt kommer på andra plats i de stora mästerskapen, gör tillslut vad som helst för att förbättra resultatet med en halv minut på t.ex. ett maraton. Det är i denna situation många som dopat sig varit.

Gränsen mellan succé och fiasko är dock hårfin. Blir man påkommen som dopad segrare blir man en skam inom idrotten, men om inte, blir man en hjälte. Men hur känner man sig då som vinnare när man står där på prispallen med en massa EPO hormoner i blodet? Jag skulle då inte kunna känna mig som en segrare om jag hade fuskat på det viset, inte något annat vis heller. Sedan kanske det inte alltid är frågan om prestige. Det kanske är pengarna som fuskaren vill åt och struntar i själva medaljen. Då behöver fuskaren inte längre känna sig som en segrare.
I vilket fall som helst, så vill den som dopat sig inte bli testad positivt vid en kontroll. Det är då den stora fördelen (nackdelen om Ni så vill) med gendoping framträder; de konstgjorda hormonerna går inte att skilja från de som redan naturligt tillverkas i kroppen - de är identiska. Man kan dock mäta hematokritvärdet , andelen röda blodkroppar över 50. Man kan visserligen inte använda sig av hematokritvärdet som bevis för doping, men som ett skäl att göra en test. Man kan inte spåra det i hormonet utan måste hitta genen. Men för att kunna göra testet, måste man ha tillgång till de modifierade cellerna samt veta exakt vilken fiber det rör sig om. Med en tjock nål, tar man sedan ut den aktuella fibern. Detta ingrepp skulle antagligen inte godkännas som dopingtest, med tanke på att det är ett ganska så smärtsamt ingrepp. Jag tycker ändå att, om man har en skälig misstanke och har tillgång till cellen ifråga samt vet vilken fiber det rör sig om, ska man inte tveka. Blir man då påkommen är det illa. Det skulle betyda livstids avstängning. Man kan nämligen inte ta bort de konstgjorda generna.



Varför håller man då på att forska inom detta område? Jo, det finns nämligen en annan sida på det hela. Det område som brukar kallas genterapi. Då är det frågan om att bekämpa sjukdomar. Man kan t.ex. bota muskelförtviningar med tillväxthormoner eller få diabetiker att åter tillverka insulin. Med genterapi kan man i stort sätt bota alla sjukdomar. Man kan t.ex. få kroppen att tillverka flera och bättre vita blodkroppar och på så vis även bota HIV.

Som det ser ut i dag verkar det inte finnas några gränser för hur mycket man kan göra med genterapi. Men är det rätt. Ska människan verkligen modifiera sig själv. Vet vi tillräckligt mycke för att göra ingrepp på generna. Jag tycker att det fortfarande kanske är för tidigt. Det kan hända saker som vi inte alls räknar med. Generna kan har fler funktioner än vad vi anar. Och det kan finnas fler områden där genterapi kan missbrukas än inom idrotten. Man kanske kommer att tillverka ”människomonster” på tre meter som kan lyfta tåg av rälsen och har hud lika hård och tjock som pansar. Tänk vilken arme man skulle kunna göra....