Indiens kvinnosyn - Hinduismens fel?

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning:
På internationella kvinnodagen 2002 läste jag en artikel i Göteborgs-Posten. Den handlade om hur Indiens flickor dödades under en social, ekonomisk och religiös täckmantel. Artikeln skakade mig och nu, två år senare skrev jag ett arbete som Indiens kvinnosyn. Indiens värderingar och kulturella syn på kvinnor är en svår fråga eftersom den indiska regeringen gör allt för att dölja sina problem för omvärlden. De hävdar ideligen att de har situationen under kontroll, men har dem verkligen det?

Mina frågor är:
· Vilka problem finns kring kvinnosyn och kvinnorätt och vad beror dem på? Varför sker det?
· Vad gör staten för att förhindra situationen, och i så fall hur fungerar det?



Faktadel: I Indien fanns år 2001 927 flickor per 1000 pojkar. Flickornas antal har minskat kraftigt sedan 1991. Man skulle kunna tro att detta har biologiska orsaker. men så är inte fallet. I Indien finns det sedan århundraden tillbaka attityder som speglar kvinnors mindre värde gentemot män. Kvinnorna är till exempel ingenting värda om de inte är gifta. För att kvinnan skall kunna gifta sig krävs en hemgift. Hemgiften är en ofantlig summa pengar, gåvor och liknande som flickans familj skall stå för. Hemgiften är i Indien i högsta grad en ekonomisk och social fråga. En flicka anses inte kunna försörja sin familj i samma grad som pojkar. Detta eftersom flickor gifts bort i unga år och sedan lever med sin makes familj. Sonen förväntas däremot ta sig en hustru och få hemgift. Det är också sonen som skall försörja sina föräldrar när dem är för gamla för att klara sig själva. Dessa attityder grundar sig i hinduismens skeva människosyn som anser att kvinnor inte är mycket värda. En kvinna kan t ex inte bli ett med Brahman utan att först bli man. Kvinna är den som inte har haft så bra karma. En följd av detta är bland annat brudbränning. Om brudgummens familj anser flickan för lite värd har de enligt indisk sed rätt att tända eld på henne. Ett annat fenomen är att småflickor dödas för att de inte skall vara en belastning för sina föräldrar. Människorna i det moderna Indien använder samma traditioner fast med nyare metoder. För att slippa föda flickor gör de som väntar barn ett så kallat köns-bestämnings-ultraljud. Där går det enkelt att se vilket kön barnet har. Många väljer om det är en flicka att göra en abort, trots att det enligt Indisk lag är förbjudet att göra abort på grund av kön. Det är tillåtet att göra en abort om det: Räddar moderns liv, bevarar hennes fysiska eller mentala hälsa, om hon blivit gravid efter våldtäkt eller incest eller av ekonomiska eller sociala skäl. Dock räknas inte barnets kön som en social eller ekonomiska anledning, trots att det i Indien är det i högsta grad. Människorna i Indien har inte fri abort. Den som gör en abort olovligt straffas med tre års fängelse och/eller böter. Om kvinnan var ”snabb med att få barn” kan straffet bli upp till sju år plus böter. Samma straff gäller de kvinnor som får missfall. Många människor uppger andra skäl för sina abort. De familjer som inte har råd med de 450 rupier (100 kr) som ett ultraljud kostar väntar tills barnet är fött. Små flickor dränks, svälts, förgiftas, lämnas eller dödas av yrkesmördare för att bli av med dem. De som väljer att föda flickor föder ofta fler barn eftersom de behöver hemgiften från sonen för att kunna gifta bort sina flickor. Antalet pojkar jämfört med flickor varierar stort över hela Indien. Men värst är det i delstaterna Haryana och Punjab som ligger långt under medeltalet med färre än 800 flickor per 1000 pojkar. Men det som överraskar mest med statistiken är att skillnaderna är störst i rika områden. Även de rika och välutbildade väljer att föda söner framför döttrar. Flickorna anses inte kunna ta hand om dem på deras ålders höst även om de inte blir gifta. Rapporter visar också att i takt med att kvinnorna blir färre ökar antalet våldtäkter och sexuella trakasserier lavinartat. Hjälporganisationer runt om i Indien gör allt för att bryta gamla invanda mönster. De försöker förhindra att flickor dödas och skadas och de håller kontakt med blivande mödrar för att de inte skall döda sina eventuella döttrar. Utbildning är också ett stort steg i att minska dödandet av flickor. Om flickorna har utbildning har även de möjlighet att försörja sina familjer. Om flickorna kan delta i försörjningen av familjen bryts gamla och invanda mönster. Utbildningen gör det bättre för kvinnorna, men de flesta högutbildade kvinnor väljer ändå söner eftersom de inte kan ställa sig utanför systemet med hemgift och Indiens attityder.När FN: s konferens mot rasism hölls i Sydafrika 2001 sade Indiens regering att kastsystemet inte är samma sak som rasism och frågan togs inte upp. Indien har många gånger hävdat att de har allt under kontroll, trots att de inte verkar kunna lösa problemet. En person med hög kast behandla någon med lägre kast hur som helst utan någon som helst rättslig påföljd. Vem skulle man börja med? Indiens regering gör tillsynes mycket för att bryta mönstren, men de för en kamp i motvind eftersom traditionerna och Hinduismen fortfarande styr människornas livssyn. Kastsystemet bekämpas bland annat med kvotering av den lägsta kasten, daliter. Indiens president från 1997 – 2001 K R Narayanan är dalit. Många hinduer har i protest mot detta konverterat till andra religioner, bland annat Islam.Diskussion: Kvinnans mindre värde grundar sig i ett förmyndarskap under mannen. Detta förmyndarskap som uppträder över hela jorden tros ha startat på Stenåldern när privatekonomin infördes. Då tillhörde all mark olika klaner eller familjer. Mest mark betydde störst chans att överleva. På grund av detta låg många släkter i fejd med varandra och ett sätt att sluta fred var att gifta sig över gränserna. I början överfördes makens tillgångar till hustrun om maken dog. Ofta återvände hustrun då till sitt eget folk och marken blev den andra klanens. Det äventyrade marken som klanen hade slitigt så hårt för och det var oacceptabelt. Då blev kvinnorna under förmyndarskap hos männen. Förmyndarskapet innebär att kvinnorna inte är myndiga eller får bestämma över sina liv, de behöver sin faders eller makes tillåtelse till allt. Kvinnan definieras efter sin man och har hans ställning, och eftersom kastsystemet är starkt rotat tillåts inte giftermål över kastgränserna.När hinduismen skapades var världen mer patriarkal än vi kan förstå. Kvinnan var lägsta klassens varelse och hinduismen blev en religion av män för män. När indiens regering sa att kastsystemet inte är samma sak som rasism inte är samma sak tror jag att det gjorde de för att slippa ultimatum från FN och WHO. Det är utmärkt bevis för hur Indien absolut inte vill att omvärlden skall få reda på det indiska folkets situation. En uppmärksamhet som kostar mycket för regeringen men är bra för folket. Den indiska regeringen behöver se över sina prioriteringar.Det finns samhällen där religion och liv är samma sak, sen finns det också sekulariserade samhällen. Indien är som en påse Gott och Blandat. Där finns verkligen både och. Den som man egentligen borde skylla det faktum att det fortfarande existerar är den indiska regeringen. Trots lagstiftning efterfölj inte lagarna. Det beror på att en stor del av Indiens befolkning lever i slummen, Indien har allt för många som lever under existensminimum. Kastsamhället tvingar människorna att leva med samma standard och rang som de föddes med. Vissa människor är inte värda någonting. Trots att det idag är förbjudet att trakassera någon på grund av kast. så kan fortfarande någon med hög kast behandla en med lägre kast hur som helst utan någon som helst rättslig påföljd. Vem skulle man börja med? Man kan inte helt skylla på regeringen heller, regeringen har trots allt lagstiftat för att eliminera all form av särbehandling. Trots det är kastsystemet mest använt av män. En kvinna behöver aldrig berätta om sin kast, hon är ändå den lägsta klassens varelse efter kon, geten och diverse andra djur. En kvinna i Indien har ett helt samhälle och en religion emot sig. Ingen kan ställa sig utanför systemet utan att bli isolerade och trakasserade. Eftersom de flesta kvinnor inte har några pengar kan dem inte lämna sina hemländer. Dessutom så blir de kvinnor som föds oftast bortgifta i unga år. Majoriteten av dessa kvinnor kan inte läsa eller skriva. De är beroende av andra människors välvilja eftersom de inte kan läsa avtal eller skyltar. Hela Indien bygger sina traditioner på Hinduismen. Det är inte lätt att bryta mot den troendes regler eftersom dessa regler ses som viktigare än regeringens. Majoriteten av befolkningen bor i slummen där finns ingen polis eller myndighet som uppehåller lagar och regler.

Slutsats:
Det är uppenbart att Indien behöver omvärldens hjälp för att lösa sina problem. Men de skulle också behöva press på sig för att tvinga fram lösningar till problemet. De har ”försökt” lösa sina problem länge nog utan andras inblandning. För att lösa problemet tror jag att man måste ge sig djupt in i Indiens normer och historia. Kvinnoförtrycket är bara toppen av ett isberg och det bästa vore om man a...