Finns det liv finns det hopp

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

– Men ser man på, har du blivit halt nu också? slank det ur mig när jag mötte en haltande Elin i korridoren.
Jag ångrade direkt mina ord, men jag var tvungen; jag hade ju min image att tänka på. Pille och Robban flinade rått, men Elin såg inte ut att bry sig. Hon bara fortsatte att gå.

Allt började för två år sedan, när jag var 13 år. Morsan dog i en trafikolycka och jag var tvungen att flytta till farsan, som bodde 40 mil bort. Morsans död tog mig hårt och situationen förbättrades inte av att min alkoholiserade farsa misshandlade mig, precis som han misshandlade morsan när jag var liten. Att dessutom börja i en ny klass blev för mycket för mig och jag hamnade snett. Jag blev bråkig och störig, så jag fick aldrig några kompisar. Ingen ville ha med mig att göra. Hatet bubblade inom mig och jag var tvungen att ta ut mina aggressioner mot någon. Denna någon hade alltså blivit Elin, en helt vanlig tjej som gick i en parallellklass till mig. Egentligen var det inget personligt mot henne, men det kunde ju ingen veta. Varje gång jag mötte Elin i korridoren fällde jag någon taskig kommentar som fick mina kompisar att skratta. Eller, kompisar är väl synd att säga. De jag var med passar bättre, för jag hade inga kompisar. Vänskapen mellan mig, Pille och Robban var bara mycket ytlig; Tre osäkra killar som hängde ihop i plugget, inget mer.

Hur som helst så hade jag under de senaste veckorna börjat tänka efter. Länge, länge låg jag vaken om kvällarna och funderade över vänskap, farsan och mitt beteende mot Elin. Mer och mer insåg jag hur fel det var, hur fel det hade blivit. Jag måste sluta, tänkte jag varje kväll där jag låg i min säng mitt i natten och hörde farsan komma hem, full som ett svin. Jag måste sluta hacka på Elin.
När jag kom till plugget var det inte så lätt. Alla förväntade sig att jag skulle ha en kommentar om Elin. Då kunde jag ju inte bara avstå. Därför fortsatte allt som vanligt.
– Det kanske skulle hjälpa att amputera benet? Sådär kan du ju inte gå!
Elin haltade iväg längs korridoren utan att till synes bry sig om min elaka kommentar, som jag hade fällt för att revanschera mig. Rasten innan hade jag inte ens tittat åt henne när vi möttes och då hade Pille och Robban utväxlat frågande blickar.
Den kvällen kunde jag verkligen inte sova. Tänk om Elin tog hårdare åt sig än vad det verkade? Tänk om hon grät på kvällarna? Jag bestämde mig för att sluta hacka på henne, hur mycket det än skulle kosta mig.

Nästa dag i skolan mötte jag inte Elin på tio-rasten. Det gav mig en olustig känsla i magen. När jag sedan inte såg henne på lunchrasten heller blev jag riktigt orolig. Var det på grund av mig som hon inte var i plugget idag? Hade hon fått nog?
Den eftermiddagen, på väg hem från plugget kunde jag inte tänka på annat än Elin; hon kanske låg hemma och grät nu? Jag var så djupt försjunken i tankar att jag gick rakt ut i gatan. Jag såg inte moppen förrän det var för sent. Nästa minne jag har är från ambulansen. Mitt huvud värkte och jag kunde höra sirenerna tjuta.
På sjukhuset luktade det skumt, man kunde nästan känna lukten av sjukdom. En läkare körde mig till ett undersökningsrum där han konstaterade att jag hade kommit undan med en hjärnskakning plus en del blåmärken och skrubbsår. En sjuksköterska lade om såren och körde mig sedan till ett rum. Hon berättade för mig att jag skulle dela rum med en annan patient, som var inne på operation nu. Hon skulle komma om några timmar. Sjuksköterskan förklarade att om jag behövde något var det bara att trycka på en liten röd knapp som satt bredvid min säng. Jag nickade och slöt ögonen. De kändes tunga och det dröjde inte länge innan jag somnade.

När jag vaknade var det halvmörkt. Först tänkte jag att det måste vara kväll, men klockan på väggen visade kvart i fem. Det var alltså ny dag. Då upptäckte jag sängen som stod vid fönstret i andra änden av rummet. I den låg en flicka och sov. Jag kunde inte se hur hon såg ut, för hon låg med ryggen mot mig. Undrar om hon är söt? kom jag på mig själv med att tänka. Jag hade aldrig tittat åt någon tjej på det sättet förut, det hade inte varit min grej. Även om jag skulle ha varit intresserad av någon hade nog ingen velat ha mig, så som jag betedde mig. Nu kände jag att jag hade min chans. Jag hade börjat förändras och den här tjejen kände ju inte mig.
Jag fortsatte att dagdrömma. Efter att bra tag märkte jag att tjejen började röra på sig. När hon slutligen blev stilla låg hon på sidan med huvudet mot mig. Eftersom det hade blivit ljust kunde jag se henne ganska tydligt. Ansiktet var välbekant: smal näsa, liten mun och ljusa ögonbryn. Det var inget snack om saken, tjejen var Elin! Först fick jag en chock, sen greps jag av panik. Vad skulle jag göra? Jag fick ingen lång betänketid, för just som jag upptäckt att det var Elin slog hon upp ögonen. Hon stirrade på mig med ett förvånat ansiktsuttryck och vände sig sedan hastigt på den andra sidan. Hon ville inte se mig. Något annat kunde jag inte förvänta mig heller.
Jag ville prata med henne, fråga varför hon var på sjukhuset, be om ursäkt för allt, men det var inte det lättaste. Hur skulle jag börja? Tystnaden kändes för min del pinsam, jag kände att snart måste jag säga något. Det fanns inte tid till att tänka ut vilka ord som var rätt. Jag fattade mod och viskade:
– Elin.
Hon svarade inte, så jag försökte igen. Den här gången vände hon sig om, med undran i blicken. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Till slut tvingade jag i alla fall fram ett tyst förlåt. Hon höjde på ögonbrynen, som om hon inte riktigt förstått vad jag sagt.
– Förlåt för allt, viskade jag och svalde för att få bort klumpen i halsen.
– Linus, jag förstår mig inte på dig, svarade hon och drog sig upp så att hon stödde sig på armbågen.
Då brast allt. Gråten gick inte att hålla tillbaka och tårarna strömmade nedför mina kinder. Innan jag visste ordet av hade jag mellan snyftningarna berättat om hela mitt liv. Hur farsan slog morsan när jag var liten, om morsans död och att farsan nu misshandlade mig. Att jag hade tagit ut mina aggressioner mot henne, utan att egentligen mena något. Elin lyssnade. Trots allt jag gjort henne lyssnade hon. När jag var färdig tittade hon på mig och sa:
– Du har inte haft det lätt.
Jag torkade tårarna och tittade mot henne. Hon var söt. Det var första gången jag såg på henne på det sättet. Hon låg där i sängen och hennes blonda hår var lite rufsigt, men hon var riktigt söt. Jag sa förlåt ytterligare en gång och jag var nära att falla i gråt en gång till, men jag lyckades behärska mig. Det blev tyst en stund, sen frågade Elin varför jag var där. Jag sa som det var; att jag hade varit orolig för henne och blivit påkörd av en mopedist. Då skrattade hon lite och berättade att visst hade hon allt blivit lite ledsen för mina dumma kommentarer, men att anledningen till att hon var där var att hon hade skadat knäet under en gympalektion i skolan tre dagar tidigare och att det hade behövt opereras.
Jag tittade på hennes gipsade ben och kände mig lite lättad. Sen reste jag mig upp. Allt snurrade och jag vacklade till, men sen gick jag sakta mot Elin. Jag stannade vid hennes säng och tittade in i hennes blå ögon.
– Du är riktigt söt, fick jag fram och jag kände hur jag rodnade lite.
Hon vred sig lite besvärat, sen sa hon med ironi i rösten:
– Oj vad fort man kan ändra uppfattning.
Jag förklarade återigen hur ledsen jag var och jag tror att hon kunde se på mig att jag talade sanning. Våra blickar låstes i varandra ett ögonblick. Då öppnades dörren och en sjuksköterska kom in med frukost åt oss. Vi fick te och frallor med ost och skinka. Ingen av oss åt så mycket, vi var båda fortfarande ganska tagna av gårdagen och morgonen.

Efter frukosten föreslog jag att vi skulle gå ut. Jag hjälpte Elin ur sängen och hon satte sig i en rullstol. Vi tog hissen ner och jag körde henne ut på g...