Barrabas

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Per Lagerkvist har valt att skriva om en person som visserligen är mycket viktig i bibeln, men som man inte får veta så mycket om. Detta ger P.L. stor konstnärlig frihet vad gäller karaktärens personlighet, utseende mm. Det enda som faktiskt måste finnas med är ju att Barabbas blir frikänd istället för Jesus.
Språket i boken är, minst sagt, bedrövligt. Grammatiska fel som en sjätteklassare skulle få bannor för förekommer frekvent i boken. Det kan vara saker som uteblivna radbyten, underligt sammansatta dialoger som saknar situationstecken eller talsträck osvosvosv.
Detta var för mig en stor irritationsfaktor när jag läste boken, och förstörde mycket av vad boken hade att säga.
Kändes som om författaren verkligen reflekterat djupt över någon storslagen tanke, men saknade de grundläggande kunskaper i svenska språket som behövdes för att föra fram den.
Men jag måste medge att jag, trots allt, grät en skvätt i slutet (ja, hela fyra äkta tårar), och jag var ängslig till tusen genom hela boken för hur det skulle gå med Barabbas.
Ergo = boken kan inte ha vart så pjåkig när allt kommer omkring.


”Från första stund han såg honom inne på borggården hade han känt att det var något besynnerligt med honom. Vad det var kunde han inte säga, det var bara någonting han kände. Han tyckte han aldrig hade sett en sådan människa förr. Fast det berodde väl på att han kom direkt inifrån fängelsehålan och att ögonen ännu inte var vana vid ljuset. Därför såg han honom först omgiven av ett bländande sken. Strax efteråt försvann förståss skenet och hans syn blev som vanligt och uppfattade allting, inte bara honom som stod ensam ute på borggården. Men han tyckte fortfarande att det var någonting mycket underligt med mannen och att han inte liknade någon annan. Och det verkade alldeles obegripligt för honom att han var en fånge och att han hade dömts till döden, precis som han själv. Det kunde han inte fatta. Inte för att det angick honom – men hur kunde de döma på det viset? Det var ju klart att han var oskyldig.” – Sid.10
Detta är bland det första man läser när handlingen i boken sätter in. Barabbas släpps ut ur fängelset, och får då syn på mannen som ska dö i hans ställe. Utan att ha hört något om vem det är, som valts i hans ställe, så förstår Barabbas att det inte är någon vanlig man.
Han följer mannen genom Golgata och ser på när mannen korsfästs. Fylld av undran och intryck går han sin väg, i vad som kommer bli en vandring som varar hela livet.

”I detsamma gick några män förbi ute i gatan. När de fick syn på den store rödhårige och såg vem det var han satt och talte med och höll i handen, hajade de till och tycktes inte vilja tro sina ögon. De skyndade fram, och fast de närmade sig den tarvligt klädde på ett underligt vördnadsfullt sätt utbröt de häftigt: -vet du inte vem den mannen är!
- Nej, svarade han sanningsenligt, det vet jag inte. Men det är en barmhärtig människa och vi har talt gott samman.
- vet du då inte att det var i hans ställe som Mästaren blev korsfäst!
Den storväxte släppte Barabbas’ hand och såg från den ene till den andre utan att kunna dölja hur bestört han blev. De andra visade ändå tydligare sina känslor och man kunde höra hur de andades häftigt av upphetsning.
Barabbas hade stigit upp och stod med ryggen till, så att ingen längre kunde se hans ansikte.
- vik hädan, du förtappade! Sade de hätskt till honom.
Och han drog åt sig manteln och gick ensam sin väg neråt gatan utan att vända sig om.” sid.37-38
Detta är det första stället där Barabbas själv söker kontakt med en kristen. Men de kristna kan inte hantera situationen, utan anklagar Barabbas för att vara skyldig till Jesu död, trots att han själv inte kunnat råda över hur folket valt. Detta intalar han sig själv också om och om igen, men tvekar ändå. För i sitt hjärta känner han sig på något sätt skyldig i alla fall.

”Vad var det för ena besynnerliga människor?
De märkte ju att han inte alls trodde som de och var på sin vakt mot honom. Somliga var riktigt misstänksamma och nästan alla visade att de inte tyckte något vidare om honom. Barabbas var van vid sådant, men underligt nog brydde han sig denna gången om det – det hade han aldrig gjort förr.” Sid.52
Detta avsnitt visar om igen att någonting har hänt med Barabbas. Han är inte samme gamle känslokalla rövare, som ingen kunde komma åt. Han tar illa vid sig när han möter förakt och misstänksamhet hos de nyblivna kristna.

”Och så började hon vittna. Hon snörvlade fram sin tro på sin Herre och Frälsare, och ingen människa kunde tycka att det var något gripande med det, som det väl skulle vara. Tvärtom, hon talade ändå löjligare och sluddrigare än vanligt för att hon stod inför så många människor och var nervös för det förstås. Och de visade tydligt att de var illa berörda, att de tyckte det var pinsamt, somliga vände sig skamsna bort. Och så slutade hon med att snufsa fram något om att ”Herre, nu har jag vittnat om dig, så som du sa att jag skulle göra”. Och sen sjönk hon ner igen på jordgolvet och försökte bara göra sig så osynlig som möjligt.” Sid.73-74
När Barabbas ser hur illa den enda person som talat så starkt om kärlekens makt och budordet ”älsken varandra” av de s.k. ”kristna”, vänder han sig om i äckel. Det verkar som att varje gång han försöker närma sig den tro han så gärna vill ha så händer något som skickar honom in i tvivel igen. Varje gång han söker sig till människor, så blir han besviken.

”En tid efteråt anförtrodde han Sahak att han också hade bevittnat Mästarens uppståndelse. Nej, inte så att han hade sett honom uppstå, det hade ingen gjort. Men han hade sett en ängel störta ned från himlen med armen framsträckt som en spjutspets och manteln flammande som en låga efter sig. Och spjutspetsen hade vältrat bort stenen från graven, den hade skjutit in mellan stenen och klippan och skiljt dem åt. Och då hade han sett att graven var tom...” Sid.102
Här verkar det för ett tag som om Barabbas själv tror på ”miraklet”. Men det visar sig senare att han bara sagt så dels för att glädja Sahak, dels för att han så gärna ville tro.

”-Jag har ingen Gud, svarade Barabbas äntligen så lågt att det knappast kunde höras. Men både Sahak och romaren hörde det. Och Sahak såg på honom med en blick så full av förtvivlan, smärta och häpnad över hans obegripliga ord att Barabbas kände den rakt igenom sig, ända in i sitt allra innersta, fastän han inte alls mötte den.” Sid.130
Barabbas är en bruten man. Han har svikit sin vän och förlorat hoppet om att någonsin kunna tro på Jesus som Guds son. Han drar sig inom sitt skal och lever vidare utan glädje eller hopp som favoritslav till en romersk ståthållare.
Men så en dag upptäcker han Jona-tecknet i källaren till huset där han bor, och får snart reda på att det inom samma hushåll som hans finns kristna, trots förföljelsen. Barabbas får reda på tid och plats för ett möte, och hoppets väcks inom honom igen. Nu har han chansen att komma till tro igen och finna meningen!
Men det blir inte riktigt som han tänkt sig. I tron att eldsvådan som bryter ut i rom är de kristnas verk och Guds vilja, hänger sig Barabbas triumfatoriskt åt att sprida elden. När han sedan fångas in bekänner han sig till den kristna tron och slängs i fängelse i väntan på sin dödsdom.
I fängelset träffar han återigen samme gamle Petrus, som förklarar hur fel Barabbas haft och att Gud aldrig skulle vilja göra något sådant som att bränna ner rom – det var ju fiender till de kristna som smutskastade dem!
Förtvivlan och en sorts själslig död för Barabbas verkas sätta in.

”När skymningen föll hade åskådarna redan gått sin väg, trötta på att stå där längre. Och förresten var då alla döda.
Bara Barabbas hängde ensam kvar, ännu vid liv. När han kände döden komma, den som han alltid hade varit så rädd för, sade han ut i mörkret, som om han talade till det:
- Till dig överlämnar jag min själ.
Och sedan gav han upp andan.” Sid. Sista
Jag tolkar detta ställe såhär: på ett ställe i boken beskrivs det hur Barabbas ser på när Sahak ber till Gud. Det står något som: ”han talade som till mörkret självt”.
Detta koppla...