Folkhemmsbygget

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Bakgrund

I början av 1900-talet var Sverige ett land där det skett stor urbanisering under de senaste decennierna. I städerna dit folk flyttat var det trångbott. Det var t.ex. inte ovanligt att två eller tre familjer delade på vad vi idag kallar en tvåa. Arbetarna var rättslösa på arbetsmarknaden, och dom fick finna sig i den lön som arbetsgivaren gav. Detta hade man märkt tydligt storstrejken 1909 som slutat med nederlag för arbetarna. Allt detta ledde till social otrygghet och orättvisa. Det är därför inte svårt att förstå att folkhemstalet som Per Alvin Hansson höll 1928 blev en sådan succé. I sitt folkhemstal sa han bl.a. ”Det goda hemmet känner icke till några priviligierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ena ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på den andres bekostnad, den starke tryck icke ner och plundrar den svage…Tillämpat på det Stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nerbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i priviligirade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttna och utarmade, plundrare och plundrade.” Men vem var då denna folkhemstalare?

Per Albin Hansson

Per Albin, som han kort och gottkallades av folket, växte upp i arbetarkvarteren i Malmö tillsammans med sin pappa som var murare och sin mamma som var piga. När han var tolv år och han hade gått ut den fyraåriga folkskolan började han arbeta som springpojke. Han var redan som ung engagerad, och medlem i ett flertal politiska organisationer.
I den första socialdemokratiska regeringen, som leddes av Branting, utsågs Per Albin till krigsminister. Detta förskräckte många eftersom han var en uttalad antimilitarist. Han genomförde också några militära nedrustningar i syfte att få pengar till sociala reformer.
Efter Brantings död tog Per Albin över som socialdemokraternas ordförande. Detta var ingen lätt uppgift. Man hade några år tidigare fått igenom kravet på allmän rösträtt, och efter det hade luften gått ur partiet. Per Albins första val gick inte så bra. Men efter att han använde begreppet ”folkhem” i talet 1928 samlade han partiet mot nya mål. Vid valet därefter fick socialdemokraterna stort väljarstöd, och socialdemokraterna inledde sina 44 år som regeringsinnehavare. Per Albin var så älskad av folket för att han var så folklig. Han slutade inte med at åka spårvagn, spela kort och ta en grogg bara för att han var statsminister.


Det stora folkhemsbygget

När Per Albin och socialdemokraterna bildade regering 1932 kunde man börja med folkhemsbygget och kampen mot dom sociala orättvisorna. Under 30-talet genomfördes en rad förbättringar för såväl arbetare som föräldrar och barn. T.ex. genomfördes 1934 den fösta lagen om arbetslöshetsförsäkring och 1938 fick alla löntagare rätt till två veckors betald semester. Statligt anställda kvinnor fick rätt att vara hemma med sjuklön dom första veckorna efter att dom fått och det byggdes mödravårdscentraler där mammor och barn kunde få gå på hälsokontroller.

Mödravårdscentraler, barnavårdscentaler och skolhälsovård
Skapades för attkontrollerar att alla barn var friska och starka

1939 förbjöds företag med fler än tre anställda att avskeda kvinnor för att de gift sig eller var gravida. I slutet av 30-talet legaliserades preventivmedel och i vissa fall även aborter. 1937 infördes en möjlighet att få låna pengar till bostad, och ensamstående föräldrar kunde få mer hjälp av samhället. Arbetarfamiljer med minst tre barn kunde billigt få bo i s.k. barnrikehus, där lägenheterna var två rum och kök, och som kommunen stod för.
När andra världskriget började år 193 stannad folkhemsbygget av. Regeringen var tvungen att koncentrera sig på att hålla Sverige utanför kriget, som slutade år 1945. Då kunde man åter bygga på folkhemmet. Redan 1945 utökades den tidigare lagen som förbjöd statliga arbetsgivare att avskeda gravida kvinnor, till att omfatta samliga arbetsgivare.


Stockholms första ”barnrikehus” från 1936

1946 avled Per Albin Hansson oväntat i en hjärtinfarkt. Tage Erlander tog över som stadsminister och han fortsatte att genomföra reformer för att minska dom sociala orättvisorna. 1946 infördes en allmän sjukförsäkring för att lindra inkomstbortfallet vid sjukdom, och folkpensionen höjdes. En stor och viktig reform var allmänt barnbidrag som infördes 1947.I början av 50-talet fick alla rätt till tre veckors betald semester istället för två, och 1955 fick alla mammor rätt att vara hemma90 agar med föräldrapenning. Arbetstiden förkortades stegvis till 45 och sedan 42 timmar för att 1970 bli 40-timmarsvecka.

Under 50- och 60- talen var det inte så svårt att genomföra sådan här reformer. Sverige befann sig nämligen i högkonjunktur. Sveriges BNP ökade varje år med 4-5 % under 50- och 60-talen. Man behövde inte ta pengar från något annat när reformer skulle genomföras eftersom Sverige hela tiden fortsatte att tjäna mer pengar. Under 50- och 60-talen genomfördes ett enormt bostadsprojekt där Fattigsverige skulle byggas bort. Man byggde 100 000 nya lägenheter om året. Det blev lättare att leva eftersom man inte behövde jobba lika mycket som förr för att få samma pengar. Det genomfördes fler och fler reformer.

1958 infördes allmän tilläggspension, ATP. Semestrarna förlängdes till fyra veckor/år. Det infördes subventioner för mediciner och gratis hjälpmedel för handikappade. Det infördes bostadsbidrag, där familjer med låg inkomst och hög boendekonstand kunde få bidrag för att slippa vara trångbodda.
1974 fick man rätt till 90 % av lönen vid sjukdom, och ökad rätt till ersättning vid barnafödsel. Föräldrar fick möjlighet att dela på ledighet när de fick barn. 1978 blev det möjligt att vara ledig för vård av sjukt barn, en reform som var nödvändig när allt fler familjer hade båda förändrarna arbetandes, och 1979 kunde småbarnsföräldrar välja att jobbar 6 timmar om dagen.

Svårigheter och motgångar

Under 70- och 80-talen började det att knaka i fogarna på folkhemsbygget. Omvärlden började komma ikapp det försprång som Sverige fått efter andra världskriget. Sveriges BNP ökade inte längre lika mycket och det fanns inte några nya pengar som man kunde genomföra reformer för. Det var till och med tvärtom, en del av de gamla reformerna blev mycket dyrare än man från början tänkt. Ett exempel på detta är pensionerna. På 40-talet var medellivslängden i Sverige ca 69 år. Det betydde att man bara levde på pensionen några få år, om ens några år eftersom man gick i pension sent. Nu i början på 2000-talet däremot är medellivslängden 80 år, och vanligast är man går i pension mellan 61 och 65 års ålder. Det betyder att man nu ska leva på pensionen i ca 15 år, och det är ju rätt stor skillnad. Samtidigt går man i skolan allt längre, och i dag är det ovanligt att man betalar skatt före man är 20 år, d.v.s. både i början och i slutet av livet lever vi längre utan att arbeta och betala skatt. Och det finns inte utrymme att höja skatterna ännu mer.
Under 70-talet förekom två stora oljekriser, år 1973 som orsakades av konflikter i mellanöstern, och 1978-1980 efter revolutionen i Iran. Detta ledde till att oljepriserna ökade kraftigt i hela världen och det blev lågkonjunktur. I Sverige, med sin energikrävande industri och med de stora och dåligt isolerade bostadshus som byggts under 60-ralet blev detta betungande.
I slutet på 70-talet och på 80-talet började samhället att bi mer individualiserat. Det blev allt svårare att fortsätta med den solidariska lönepolitiken man tidigare haft, och som inneburit att man år efter år försökt minska löneklyftan d.v.s. skillnaden mellan låg- och höginkomsttagare. Sverige var inte lika isolerat och man påverkades av utlandet. Man var rädd att om man fortsatte att tvinga dom högutbildade att avstå från löneökningar skulle dom kanske flytta utomland där lönerna fortfarande var höga för välutbildade.

Kostnaderna för folkhemmet hade slagit i taket. För att klara ekonomin måste man individualisera dom sociala förmånerna. Välfärdens allmänna nivå har sänkts t.ex. med karensdag för sjukdom. Nu bör man komplettera samhällets skyddsnät efter plånbokens förmåga och individens prioritering. Vi arbetar inte längre för att det ska bli lika för alla, som på Per Albins tid. Förut fick alla som tjänat lika mycket också samma pension. I framtiden kommer arbetskamrater med samma lön få olika pension beroende på hur dom har placerat sina pensionspengar och om dom pensionssparat.

Tankar och reflektioner

Under samlandet av fakta till denna fördjupning har jag lärt mig mycket om folkhemmet, men också fått en del funderingar. Det verkar som att själva ordet folkhem är positivt laddat. När Göran Persson vill prata miljöpolitik och miljövänliga bilar använder han ordet ”grönt folkhem”. När jag sökte på ordet folkhem på Internet hamnade jag mer än en gång på nynazistiska hemsidor, där dom längtar tillbaka till den gamla goda ”folkhemstiden” när det inte fanns några svarta skyltdockor i varuhus fönstren.
När Per Albin Hansson använde begreppet ”folkhem” i sitt tal 1928 samlade ha partiet mot gemensamma mål. Kanske är de detta Göran Persson försöker göra med sitt begrepp ”grönt folkhem”.
Kanske är ordet positivt laddat för att det är förknippat med en tid i svensk historia då allting blev väldigt mycket bättre på kort tid, och det fanns en stark framtidstro och utvecklingsoptimism. På 50- och 60-talen trodde man verkligen att högkonjunkturen skulle vara för evigt. I min mammas skolbok från början av 70-talet stod det att på 2000-talet kunde mycket väl alla familjer ha en egen helikopter och egen swimmingpool.

Även om högkonjunkturen inte varade för evigt måste man ändå säga att den här tiden i svensk hist...