Andra världskriget

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning

Guadalcanal var innan andra världskriget en liten obetydlig del i det brittiska imperiet och styrdes av en man vid namn Martin Clemens. Ön ligger i ögruppen Salomonöarna och är en tropisk vulkanö som till stor del är täckt av svårforcerad regnskog.
Martin Clemens och lokalbefolkningen på ön skulle komma att bli åskådare åt ett av de blodigaste slagen i andra världskriget.

Starten

Stillahavskriget började med att japanerna, december 1941 gick till anfall mot den amerikanska flottbasen Pear Harbor.
Den Japanska amiralen Isoroko Yamamoto insåg i ett tidigt stadium den Amerikanska flottans stridskraft och bad sin premiärminister att på alla vis försöka undvika ett krig. Men istället beordrades han att planera ett anfall som skulle slå ut den Amerikanska flottan och det gjorde han.

Isoroko Yamamoto sa ”om de ber mig att slåss så löper jag amok och vinner jag seger efter seger, men sedan har jag ingen förhoppning om framgång”. Efter Pearl Harbor så löpte amiral Isoroko amok och började med sin plan. Under några korta månader led de allierade i Stillahavet ett par svidande nederlag.
Den brittiska garnisonen i Singapore föll för en styrka knappt hälften så stor, och det var bara början.

Åtta månader efter attacken mot Pear Harbor hade den Japanska flottan ockuperat ett område fem gånger så stort som hela Nazityskland.

Det var också nu som Guadalcanal kom in i bilden. En del av planen var nämligen att strypa alla förbindelser mellan de allierade och Australien och då låg Nya Guinea och Salomonöarna i ett bra läge. Japanerna landsteg 1942 och började med att bygga ett flygfält som skulle komma, när det blev klart, att utgöra ett direkt hot emot Australien och dess förbindelser med USA och de allierade.
I juli samma år kom den Amerikanska underrättelsetjänsten med ett brådskande besked, Japanerna bygger ett flygfält på ön Guadalcanal.

Archer Wondergriff var befälhavare över den Amerikans flotta som skickats ut för att försöka stoppa den japanska framryckningen. De nåddes av underrättelsetjänstens meddelande och begav sig för att försöka stoppa de Japanska trupperna och deras bygge på Guadalcanal.
De kom fram till ön den 7 augusti 1942 och började då bombardera stranden och flygfältet. På förmiddagen landsteg 11000 amerikanska marinsoldater helt utan ansträngning. De Japanska soldaterna hade flytt upp i bergen och kallade efter hjälp.
De amerikanska soldaterna som landstigit började med att ockupera den del av ön som var viktig, delen där det japanska flygfältet låg.
Soldaterna som lämnades på ön hade brist på det mesta, ammunition, vatten men framför allt; medicin. Det finns nämligen myggor på Guadalcanal och de bär på smittan malaria. Soldaterna hade däremot ingen direkt brist på proviant, Japanerna hade nämligen flytt halsöverhuvud när granaterna börjat falla och då hade de lämnat konserver och tonvis med ris. Men det skulle inte räcka, de var faktiskt 11000 man, och de äter en hel del mat.
I landstignings flottan fanns det 22 vanliga fraktfartyg och de hade fortfarande lastutrymmena fulla med proviant och ammunition, det som soldaterna skulle behöva så mycket av.

Slaget vid Savo Island

När Yamamoto nåddes av beskedet att de Amerikanska trupperna tagit flygfältet beordrade motattack och de japanska flygplanen lyfte. Målet var den Amerikanska flottan, om man tog ut den skulle inte soldaterna på Guadalcanal kunna evakueras och de skulle inte kunna få något understöd och förstärkningar. Detta var ett faktum och för att se till att den Amerikanska flotta helt skulle slås ut skickades en japansk attackstyrka iväg för att slå ut de Amerikanska skeppen.
Gunichi Mikawa, amiral i den Japanska flottan planerade hur de japanska skeppen skulle manövrera ut de amerikanska och sedan slå ut dem totalt.
De amerikanska skeppen låg nu i en enda flotta men det ansåg Archer Wondergriff att det var för farligt, han trodde nämligen att de Japanska trupperna bara skulle attackera från luften och då var det säkrare att dela upp flottan och det gjorde han. Han delade upp sina slagskepp i två grupper på två olika sidor om Savo Island, en liten ö i närheten av Guadalcanal.

Denna teknik har visat sig väldigt användbar emot flygplan men inte när man möter en flotta. När man möter en flotta så bör man vara nära varandra för att kunna skydda varandra. Sedan kan jag själv klura ut att om det blir en strid 5 mot 3 så vinner de som är fler.
Det var det här som hände.

Japanerna började med att, i samlad trupp, torpedera de Amerikanska fartygen. Detta skedde kl. 01. 38, alltså var det mitt i natten och bäck svart. De Amerikanska fartygen visste inte var Japanerna var, och då kan man gissa att Amerikanerna drabbades av panik.
På 4 minuter fick den Australiensiska kryssaren Canberra en mängd direkta träffar och på ett ögonblick stod hela skeppet i lågor.

Efter 7 minuter av strid låg de 3 skeppen i lågor och var helt förstörda. Tänk, efter 7 minuter av strid… helt otroligt.

Nu rörde sig den Japanska flottan emot de andra två skeppen, som otroligt nog inte visste om vad som hänt med de tre skeppen som Japanerna gav sig på först. Besättningen låg nämligen och sov.
Plötsligt så väcks besättningen av larmet, nu kommer de!
”De kom som en virvelvind emot oss”, och det var precis vad de gjorde. Trots att de Amerikanska skeppen blev helt tagna på sängen så besvarade skeppet USS Quinsi elden tappert men Japanerna var helt överlägsna. Trots att USS Quinsi kunde besvara elden var hon det första skeppet som sjönk, kanske var det för att alla de japanska skeppen sköt på henne samtidigt.

Slaget vid Savo Island var en av de absolut mest förnedrande i den Amerikanska flottans historia. På en natt sänktes 4 slagskepp och ett skadades svårt. Dessutom dödades över tusen besättningsmän och många fler skadades. Då måste man tänka på att det kunde ha varit många fler om inte alla marinsoldater blivit landsatta innan. Då hade förlusterna blivit enorma och då skulle inte Amerika kunna stoppa Japanerna och deras bygge och då skulle förbindelsen mellan USA och Australien varit stängda.

Nu var alla de tjugotvå fraktfartygen helt utan beskydd och det var också ett skräckscenarium, i alla fall för marinsoldaterna på Guadalcanal, de behövde verkligen maten och ammunitionen som fanns på skeppen och nu fanns risken att de inte skulle få något alls.
Men här kan man säga att japanerna begick sin allra största blunder. Övertygade om sin fullständiga seger återvände de hem och lät de Amerikanska skeppen vara.

Men kriget vid Guadalcanal var inte slut. Det gick bara in i en ny fas. Nu var det strider på land som gällde och nu var Japanerna fast beslutna om att ta Guadalcanal.

Slaget vid Tenarofloden

Innan Amerikanarna landstigit så hade inte Amerikanerna någon användning av Guadalcanal, men när Japanerna börjat med sitt flygfält så fanns det inget val. Amerikanarna måste ta ön flygfältet, och de gjorde de.
Japanerna landsatte niohundra elitsoldater, ”dödens experter” som de kallas av Amerikanerna nu i efterhand. De satte iland dem öster om flygfältet och där byggde de upp en av många baser.
Amerikanerna gick för att möta hotet, och vid stranden av Tenarofloden grävde de ner sig. Trots att de var trötta, hungriga och sjuka var de fast beslutna om att de inte kunde låta Japanerna ta flygfältet. Amerikanerna väntade på Japanerna, och det skulle de inte behöva göra länge.
Befälhavare Kiano Ichiki gav årder om ett nattligt anfall rakt emot Amerikanarna, dock visste han inte vad som skulle hända och han kunde inte gissa vilken kämparglöd det fanns i Amerikanarna.

Japanerna gick till anfall på natten och under vilda skrik försökte de korsa floden och bryta sig igenom de Amerikanska linjerna. Taktiken som Japanerna använde var bajonett mot maskingevär, lite som i första världskriget. Den här tekniken har alltid fungerat innan för Japanerna men inte denna gång. De niohundra soldaterna fick bokstavligt talat deng.
Dagen efter så kunde Amerikanerna gå runt bland de döda fienderna och betrakta sitt verk. Många av Amerikanerna hade aldrig sett döda fiender förut och det måste ha varit ett väldigt gripande ögonblick. Trots att det fanns överlevande togs väldigt få fångar, de flesta av japanerna tog självmord för att skydda sin heder. I Japan är något av det mest förnedrande att bli tagen till fånga av fienden.

Efter segern vid Tenarofloden fick inte amerikanarna mer att äta. Snarare blev bristen på mat allt mer akut och malarian och andra sjukdomar spred sig snabbt. Nu var det bara att vänta, vänta på att Japanerna skulle komma eller att de skulle bli evakuerade. När sommaren blev till höst så började Japanerna att landsätta allt mer soldater och förråd. Men Marinsoldaterna hade fortfarande ett hopp, ett hopp om att bli evakuerade eller att få förstärkningar. Men så en dag kom det ett meddelande från de allra högsta inom militären till Wondergriff. I meddelandet stod att flottan inte längre kunde understöda marinsoldaterna då de inte kunde riskera att mista fler fartyg. I en skriftlig bekräftelse stod det sedan
”om det värsta tänkbara skulle inträffa, så har ni tillstånd att kapitulera”.

Slaget om Hendersonfältet

I slutet av September början av oktober 1942 gav Yamamoto order om att det var dags att ta tillbaka Henderson fältet – det osänkbara slagskeppet. Han skickade iväg en väldig trupp transporter emot det som han trodde skulle bli det slutliga slaget. Med i konvojen med trupptransport skepp fanns också stora kryssare för att dels försvara truppskeppen men också för att bombardera stranden och Henderson fältet.

Natten mellan den 12 och 13 oktober började så attacken med en massiv granat eld från kryssarna. De träffade Amerikanska flygplan som stod på marken och proviant förråd. De träffade allt och morgonen därpå kunde de Amerikanska soldaterna se förödelsen. Japanerna hade avfyrat 973 stycken 36 centimeters granater mot Henderson fältet.
Men attacken var inte slut, inte på långa vägar.

På morgonen den 14 landsatte Japanerna en enorm attackstyrka mitt framför ögonen på Amerikanarna. ”På morgonen kunde vi se hur Japanerna kom men vi kunde inte göra någonting.”
De Amerikanska soldaterna fick säckar med den sista provianten, sista ammunitionen och ett stort lycka till. Nu var det nämligen dags att slåss på riktigt.
Den Japanska planen var att marschera runt Amerikanarna och anfalla i, det som de kallade ryggen. Japanerna började marshen den 16 oktober och skulle då ta sig igenom 5 mil av träsk och regnskog. Några av enheterna som skulle ta sig igenom regnskogen förlorades helt redan under marshen genom skogen och resten av männen tröttades helt ut. I skogen fanns det nämligen inga stigar så japanerna fick lov att slå sina egna stigar och detta kan inte ha varit det allra lättaste. Japanerna hade dock en fördel, de hade mat när de marscherade genom skogen, om man nu kan se det som en fördel då de var tvungna att bära på det hela vägen.

Den 24 samma månad nådde de i alla fall fram till Hendersonfältet och gick då till anfall mot den södra bergsryggen. Trots att Japanerna var tre gånger så många som Amerikanarna så kunde de inte bryta igenom fiendens linjer. Varför? Jo, de attackerade rakt emot befästa positioner, bajonett emot maskingevär. Samma taktik som de använde vid Tenarofloden då de niohundra Japanska soldaterna slaktats.

Trots att Japanerna led enorma förluster lyckades de efter tre dagar med häftiga strider bryta igenom de Amerikanska linjerna väster om Hendersonfältet. De Japanska trupperna hade lyckats, trodde de. Men så var inte fallet. Amerikanarna hade ett trumfkort kvar i bakfickan, de hade sitt artilleri. Artilleriet sprängde bort japanerna och de Amerikanska marinsoldaterna välde fram som myror. Japanerna hade förlorat tvåtusentvåhundra man och kunde inte hålla stånd utan blev tvungna att retirera tillbaka samma väg som de kommit. Fem mil med träsk och skog, och nu helt utan mat. Många svalt och de Japanska trupperna fick dagligen lämna kvar män som inte hade krafter nog att gå. Nu började de kalla Guadalcanal för ”dödens ö”. De som hade krafter kvar levde på insekter och löv. Vissa gick till och med så långt att de sökte sig till de Amerikanska trupperna för att bli tagna som fångar, då skulle de få mat. Nu blir det lite konstigt för Amerikanerna hade redan innan denna attack dåligt med mat, och nu skulle de ge bort mat till Japanska fångar. Men visst, de räddade livet på många Japaner som annars kanske skulle ha svultit ihjäl.

Amerikanerna förlorade under slaget åttifyra man.

De japanska soldaterna som blev tillfångatagna hade kapitulerat, det är självklart. Men de Japanska officerarna trodde inte att deras soldater skulle kapitulera och de hade inte sagt åt dom att inte prata så det var lätt att få information av dem.





Novembersjöslaget
”detta är det vägskäl som leder till seger för Amerikanarna eller för oss”
Japans Kejsare Hirohito

I november 1942 skickade Yamamoto iväg ännu en flotta för att ta tillbaka Guadalcanal. Han förstod att Guadalcanal inte skulle bli så lätt att ta så han skickade iväg en enorm flotta på sextien fartyg, däribland 11 trupptransport skepp med sjutusen man ombord.
Planen var att slagskeppen skulle bombardera Hendersonfältet, och sedan skulle soldaterna landsättas och de skulle slå ut de Amerikanska trupperna.

Amerikanarna hade vid den här tiden tagit mod till sig och seglat iväg med en ny flotta då den Amerikanska underrättelse tjänsten meddelat att Japanerna var på väg emot Guadalcanal.
De Amerikanska skeppen hade dock ett nytt trumfkort i bakfickan, de hade något som kallades radar. Detta gav de Amerikanska kryssarna fördelen att de kunde överraska fienden mer precist. Men den Amerikanska befälhavaren litade inte på Radarn. I praktiken visste han var fienden fanns men han gav inte order om eld på åtta långa minuter. Det kan låta lite men det gjorde att de båda sidornas skepp kom väldigt nära varandra. De Amerikanska kryssarna som kunde träffa mål på mer än två mils avstånd kom istället närmare än en kilometer. Allt detta skedde på natten och då förstår man att de inte kunde se varandra med blotta ögat men när de kommit så pass nära som de kom så kunde man se fienden, ”vi kunde se de Allierade kryssarna i siluett mot natthimlen”.
De Japanska skeppen slog på sina sökarljus och det första skeppet de fick syn på var kryssaren Atlanta. ”Jag kunde se de Japanska sökarljuset mot skeppets för och kanontornen där, se dem vända mycket snabbt och ge eld!”.
Striden var igång, tretton Amerikanska och fjorton Japanska skepp sköt nästan på måfå mot varandra, ”Vi sköt på allt som rörde sig, jag är säker på att vi till och med träffade våra egna”.
Skeppen kom så pass nära varandra att matroserna sköt på varandra med maskingevär.
Atlanta träffades av två granatsalvor från sina egna fartyg, alla på däcket blev träffade.

Förlusterna var fruktansvärda. Amerikanarna förlorade; två kryssare, sju jagare och ettusen sjuhundra man. Japanerna förlorade; två slagskepp, en kryssare och över ettusenniohundra man, i en oavgjord strid.

Dagen efter flöt sju brinnande skepp omkring och flera hundra man låg och flöt i vattnet. Men nu ändrades statistiken i förluster. Amerikanska bombare sänkte nämligen sju Japanska trupp skepp och då drunknade väldigt många soldater.
Nu hade Japanerna lidigt så pass stora nederlag att de inte under några som helst omständigheter skulle kunna hålla Guadalcanal. På Guadalcanal hade nu marinsoldaterna blivit utbytta emot armen som tog saken i egna händer och tog ett strypgrepp på ön där lite mer än elvatusen Japanska soldater var fast. Dessa soldater blev i augusti räddade då en japansk flottenhet smög sig igenom de Amerikanska linjerna. Om inte detta skett skulle det troligen ha blivit ett sista stort slag på Guadalcanal då de elvatusen Japanska soldaterna troligen skulle ha blivit dödade.

Japanerna skulle inte längre kunna hålla varken Guadalcanal eller södra Stilla havet. Japanerna som alltid innan Novembersjöslaget avancerat fick nu retirera och lämna plats åt Amerikanerna.




Vägen hem

Nu när de Amerikanska marinsoldaterna blivit avlösta av armen så var det dags för dem att åka hem. Flottans skepp behövde också komma in i hamn för reparation och då var det lika bra att ta med sig soldaterna.
De tog vägen förbi Australien och blev där tackade för sin insats, de hade trots allt förhindrat möjligheterna för Japan att invadera Australien.
Det var först nu som de Amerikanska soldaterna förstod vad de hade åstadkommit. De hade förhindrat att de Japanska trupperna skulle nå Australien och då fått ett grepp om Stilla havet som inte skulle gå att lösgöra, eller i alla fall bli svårt att lösgöra. Nu förstod de att allt det som de offrat, alla de som dött inte hade dött för ingenting. De hade dött för att skydda miljoner med civila människor.

Lokalbefolkningen

I alla krig så drabbas oskyldiga och Guadalcanal var inget undantag. Här pratar man inte om civiliserade människor utan här är det människor som såg sitt första hjul under ett Amerikanskt flygplan.

Dock har de länge vetat om den vite mannen. Guadalcanal har länge varit en Brittisk koloni och som alla kolonier så finns det en man eller kvinna från kolonial landet som bestämmer över ön och på Guadalcanal var det Martin Clemens som var högsta hönset under andra vä...