Syftet med uppsatsen är att försöka få förståelse och beskriva hur
omsorgspersonal i två boendeformer för människor med demenssjukdom
upplever, tolkar och möter aggressivt beteende vid omsorg om människor med
demenssjukdom. Uppsatsen är uppdelad i olika sektioner och efter
inledningen följer bakgrunden. Bakgrunden handlar om aggressivt beteende
och att som personal möta detta beteende i särskilt boende, demenssjukdomar
och dess följder, olika benämningar på specifika beteenden samt om särskilt
boende som omsorgsform. Personliga intervjuer har skett med personal från
två olika boendemiljöer.
Det empiriska materialet har jag redovisat utifrån tre huvudkategorier som
framkom vid analysen: personalens uppfattning om aggressivitetens former
och dess mening, personalens uppfattning om god omsorg och personalens
upplevelser av etiska dilemman. Personalens uppfattning om god omsorg är
uppdelat i underkategorierna: bekräftelse, hemmastaddhet, kommunikation och
den enskildes livshistoria.
Uppsatsen avslutas med en reflekterande diskussion. I min studie har jag
kommit fram till vissa slutsatser. Det aggressiva beteendet är alltid
meningsfullt för den enskilde, ansåg sju av åtta informanter. En informant
ansåg att aggressivt beteende uteslutande kan förklaras som en följd av
demenssjukdomen. Med tanke på att de människor som är drabbade av olika
demenssjukdomar har svårigheter att kommunicera är det viktigt att det
aggressiva beteendet tas emot, tolkas och förstås av personalen. Nästa steg
är att möta aggressionen på ett sätt som dess utlösande orsak kräver.
Informanterna menar, att god omsorg innebär att man så långt som möjligt
hjälper till med det den demensdrabbade inte klarar av. Det handlar också
om rätt förhållningssätt och goda handlingar. Resultatet har också visat,
att mycket av omsorgens kvalitet dock beror på om personalen har mod att
vara sig själva, att vara medmänniska, när hon hamnar i situationer där hon
kan tas emot av den demensdrabbade eller avvisas. Alla informanter menar
att bekräftelse är betydelsefullt. Däremot har de olika tolkningar och
förklaringar om bekräftelsens innebörd. Det handlar om det äkta mötet, i en
djup gemenskap, där ingen ska behöva kämpa för att bli bekräftad. Det
handlar också om att ställa sig till förfogande och möta människan med
aggressivt beteende utifrån hennes eller hans värld, att för ett ögonblick
dela den demensdrabbades värld, upplevelser och känslor. För att de
demensdrabbade ska känna hemmastaddhet gäller det för personalen att skapa
en hemlik, kärleksfull atmosfär där man gör saker tillsammans. Resultat har
visat att det krävs mycket av etisk känslighet för att kunna ge optimal
omsorg. Har de demensdrabbade personlig frihet?
En utmaning för framtiden består i att ge personalen förutsättningar för
att kunna skapa optimala förutsättningar för kvalitet inom omsorgen om
människor som drabbats av demenssjukdom. Yttersta målet är att skapa
förutsättningar för...
