Varför?

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hennes ögon speglades i vattenytan, hon hade suttit så och bara stirrat ner i den mörka sjön sedan de första solstrålarna hittat ner till henne där hon satt djupt försjunken i tankar på bryggan.
En ilning for genom henne när den svaga morgonbrisen smekte hennes hud, sakta drog hon bort blicken från vattnet och såg upp mot björkarna på stranden, nyss hade hon hört dem sjunga i vinden nu var allt tyst. Ensamheten slog henne hårt, smärtan av den sanning som visade sig var outhärdlig. Hon vände sina mörka ögon mot himlen, molnen jäktade fram och gav henne varken ro eller tröst, blicken vandrade runt sjön men fann bara fientlighet, tills hon åter vilade blicken på vattenytan, hennes tankar gick åter tillbaka till det förflutna, till den ljuva tiden då bara lycka speglades i de sorgsna ögon som såg upp mot henne från vattnet. De vänner hon haft, de som hon varit tvungen att lämna för att aldrig få se igen. Hur mycket hade hon inte förändrats? Hur mycket hade hon inte förlorat? En tår rann sakta nerför hennes kind och krusade vattnet, varför var gudarna tvungna att ta hennes barndom ifrån henne, redan? Kunde hon inte få leka som aspens löv med vinden? Kunde hon inte få sjunga av lycka som björken när vinden vajar dess grenar? Var de tvungna att låta henne leva som granen ensam och tyst, oberoende väder och vind stå där lika dyster och mörk, tvingad att bära sin skrud även när andra får vila. Ändå talade hennes ögon om hopp, hoppet om att hitta det hon förlorat, hitta det som skall ersätta det hon aldrig kan få tillbaka.
Hon stred mot sig själv, mjukt och stilla på ytan men under det skal av lugn som skyddade hennes själ slogs hoppet mot förtvivlan. Brisen ökade i styrka och drog nu försiktigt i hennes långa bruna hår, som för att blåsa bort den förtvivlan som drabbade samman med hoppet. Men även efter denna strid fanns det svarta molnet i hennes bröst kvar, omärkligt men lika fullt kvar. Hon frös. Men ändå satt hon kvar längs ut på bryggan lutad mot en påle, vad var det som höll henne kvar? Var det samma kraft som hon kände när hon ville ge sig av från denna värld? Den kraft som kallade henne tillbaka från sorgens fällor? Var det den kraften som hon litat på och blivit ledd av? Var det hit hon skulle för att finna svaret på sina frågor? Skulle hon söka svaren lika djupt inom sig som sjön?
Hon kände mer och mer hur hon tänkte annorlunda, samlade kraft för att inte falla en gång till. Hon kände solen som reflekterades i vattnet, hon letade efter sin spegelbild men hittade bara krusningarna, de små vågornas retsamma rörelse lockade henne att än en gång vandra i tiden. Denna gång stannade hon vid de sorgsna minnena, skammen över vad hon och hennes förfäder och hela den ras hon tillhör har orsakat, modern och hennes syskon kom upp lik brinnande piskor, konsekvensen av dåraktigt handlande smärtade henne. Hon blev förvånad när hon la vreden på sig själv, med ett ryck insåg hon hur mycket skada en ända tanke kunde göra.
Vattnet lekte med hennes tankar, sången från träden ökade i styrka i takt med brisen, solen steg till sent på eftermiddagen men ännu satt hon där omedveten om omvärlden, omedveten om den hunger hon borde känna, förhäxad av de element hon alltid sökt sitt stöd hos. Vinden höll henne borta från de röster som sökte henne, isolerade henne från omgivningen, vattnet sörjde för att få henne att falla i sömn medan modern gav henne drömmar, vackra drömmar för att hålla henne borta från träsket av sorg och självömkan hon blivit ledd in i. Sakta började hon förstå, sakta började drömmar ho...