Schleswig-Holstein 1864

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Historia A: Historisk novell Jonas Flink

Måndag -- Första februari 1864
GÖTEBORG
Det var en särdeles kylig februarimorgon; fastän klockan var över sju hade ännu inte Grönsakstorgets handlare stämt upp i den dagliga kakafonin. Endast en grå gumma fanns att se på det annars trängda torget. Måhända var det nattens plötsliga och våldsamma frost som tagit handlarnas vagnshjul i sitt järnhårda tjälegrepp. Jag bestred den smärtsamma västanvinden likt en tjurs vrede. Nere i hamnen väntade båten som skulle ta mig till Lyckorna, lite längre upp i Bohuslän. Svartklädda familjer från skärgården släpade på fiskstinkande slädar, biträden skakade färggranna mattor och hästar slant på gatornas hala is. Trots att jag alltid hade älskat Göteborg, var längtan här ifrån större än någonsin - även om alternativet just nu var ett oroligt sydjylland.

Jag hade suttit uppe hela natten och läst artiklar om det tyska upproret i Schleswig och Holstein 1848, i för hoppning om att kunna somna på båten, men också i förebyggande syfte för min kommande uppgift. Jag hade nämligen fått ett telegram från Bohusläns Nya Tidning. De ville ha en korrespondent i Schleswig, där det politiska läget försämrats efter ett danskt avtalsbrott gällande de danska hertigdömena Holstein och Schleswig. Just denna dag, den första februari artonhundrasextiofyra, skulle krigsförklaringen från Preussens ministerpresident Otto von Bismarck-Schönhausen komma. Det var mig, en ung journalist utan internationella meriter, tidningen ville ha där nere. Jag ställde mig naturligtvis tveksam till att en sådan modest tidning skulle ha en korrespondent i ett annat rike, men jag behövde verkligen pengarna.

När jag kom ner till hamnen möttes jag av en blåklädd man med stenhugget ansikte. Han visade mig ner i lastutrymmet, där skepparn hade inrett en provisorisk passagerarhytt bland lårar och tunnor. Båten var lastad med tyskt öl och svenskt stål. Längst bak i lastutrymmet stod en plog, vars like jag aldrig sett förut, och bredvid den delar till något som liknade en vävmaskin. Jag la min ytterrock, som jag hade köpt för 12 riskdaler i Borås i julas, på soffan av lådor och jutesäckar. Sedan sträckte jag ut mig och la upp galoscherna på en tunna av mindre modell. Jag såg på den lilla tunna och tanken for direkt till dynamit. Bäst att inte röka här. Alfred Nobels sprängkraftiga uppfinningar är inte att leka med. Den lilla tunna skulle med rätt blandning av krut och nitroglycerin utan svårigheter kunna spränga skutan från jordens yta. Man ska ha respekt även för nya patent…

Just som jag somnat steg skepparen ner för trappan. Han oroades över att isen skulle bli för tjock innanför Orust. Han meddelade att det fanns en risk att sjöresan endast skulle sträcka sig till trakterna kring Ödsmål. Oron inför att vandra de två-tre milen till Ljungskile där min transport skulle avgå ifrån gjorde det omöjligt att sova. Jag bestämde mig för att läsa en stund istället. Jag hade under de senaste månaderna arbetat som kulturskribent på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, och hade därför fått en mängd ny litteratur att recensera. I min väska låg bland annat en roman på franska: Jule Vernes Fem veckor i en ballong, vilken ännu inte översatts till svenska. Äntligen kunde jag få nytta av mina akademiska ansträngningar. Trots en mängd vetenskapliga fackord lyckades jag läsa ut boken innan vi nådde den lilla hamnen på Lyckorna. Båtens robusta plåtskrov var alltså starkare än februariisen.

Ett tvåspann stod och trampade i snön vid ångbåtsbryggan. Vackra trähus smyckade glest berget utmed kusten. Jag hade på omvägar hört att det fanns intressenter i att investera på Lyckorna och göra idyllen till en attraktiv badort. En dräng tog tag i min väska och slängde upp den på släden. I den öppna släden fanns filtar och pälsar att värma sig med. Vägen mellan Ljungskile och Uddevalla var känd för sin svårframkomlighet, men också för sin skönhet. Med snöns hjälp skulle det bli lättare att färdas än vid andra årstider. Färden gick förbi Aröds kvarn, Kolbengtseröd och nedanför den väldiga och vackra Knipen. Dalen och dess sjöar tillsammans md bergets höga siluett fick vinterdagen att framstå som en enorm och tyst stillhet; en närmast andlig upplevelse. Men även naturens skönhet kan vara grym. Vid Funneshults gård rämnade den snöbeklädda vägen på vänster sida, en av hästarna tappade fästet och föll ner några famnar på en istäckt bäck. Hästen drog naturligtvis med sig hela ekipaget ner mot stenarna och isen. Fuxen bröt båda benen, men den andra hästen klarade dig bra. Efter mycket slit och muskelvärk fick vi upp släden med hjälp av den friska hästen. Drängen gick in åt skogen för att hämta en lämplig sten att avsluta den skadade hästens lidande. Dubbelbössan ville han inte använda. Ammunitionen ville han spara om vi träffade på vilt. Resten av resan gick långsamt framåt. Vid midnatt var vi framme i Uddevalla.
Tisdag -- Andra februari 1864
UDDEVALLA
Morgonen därpå begav jag mig till Hallmans Bokhandel för att införskaffa reselektyr. Jag ville ha något i stil med Dickens eller Balzac, fast vassare. Jag var trött på Poe, Shelley och Goethe. Deras romantiska syn på tillvaron fick mig att spy. Jag ville ha något verkligt, något som berörde på ett verkligt sätt och på samma gång var viktigt för samhället. Jag hade läst om en rysk författare som hade blivit offer för skenavrättningar och blivit fängslad efter en demonstration mot tsaren. Jag började bläddra i hans nyutkomna debutroman Döda huset. Jag fastnade direkt för miljön - tukthuset. Jag betalde tre riksdaler för boken av Fjodor Dostojevski. Med boken inslagen i brunt papper skyndade jag sedan mot världshuset på andra sidan gatan. Klockan var halv tio. Kylan var bitande. Jag skulle inte möta tidningens redaktör förrän klockan tolv, då vi skulle gå igenom detaljerna kring min resa.

Inne på världshuset var det avrmt och skönt. I ena hörnet av lokalen tittade en mörkklädd man över en tidning. Jag satte mig vid ett bord ut mot gatan och plockade upp söndagens Illustreradt Nyaste Söndagsmagasin. Jag har alltid tyckt om att läsa om den nya vetenskapen och om nya uppfinningar. Detta numret var särskilt ägnat åt geologi, om jordlager och planetens åldrar. Denna mycket intressenta läsning avbröts ideligen av den mörkklädda mannens grymtningar och utspel av vad som fanns att läsa i hans tidning: Anarkisten.
Jag ignorerade hans uttryck för uppmärksamhet och läste vidare. Där fanns en artikel om det amerikanska inbördeskrigets nymodigheter. Sydstatarna hade trängt undan nordstatarna till Washington. Nu i år hade En man vid namn Grant utnämnts till ny befälhavare för nordstatarna och de hoppades på framgång. Artikeln beskrev mest det nya vapnet, Gatlingkanonen, och dess egenskaper. Det var ett tiopipigt vapen med en kalibber på 11,4 som sprutade ut 120 skott per minut då den vevades manuellt. Detta vapen tillsammans med nya bakladdade kanoner trodde man skulle bidra till en mer effektiv krigsföring. När jag satt där i värmen och smådrack på mitt te, hoppades jag nästan på att jag skulle få höra Gatlingkanonens smatter ljuda över de Slesvigska slätterna. Jag var inte säker på att varken danskarna eller preussarna hade detta vapen.

Några minuter efter tolv steg en man fram till mitt bord och presenterade sig som Karl Lidberg, redaktör för Bohusläns Nya Tidning. Efter artighetsgester och småprat, började vi diskutera mitt uppdrag i Schleswig. Jag skulle ta mig ner till Göteborg redan i morgon, där jag skulle ta ett tåg ner till Malmö. Från Malmö skulle jag åka med ett fartyg som seglade till Rostock, men de skulle lämna av mig vid Jyllands sydöstra kust, i utbyte med 130 riksdaler. Jag hade räknat med att färdas till Schleswig på ett mer sofistikerat sätt, men det här fick duga. Redaktör Lidberg var väl insatt i konflikten, varpå jag bad honom berätta om bakgrunden till den ökande spänningen i Schleswig-Holstein:
- ”Efter napoleonkriget 1814 stod danskarna på förlorarnas sida och svenskarna på vinnarnas. Vi visste att vi skulle bli av med provinserna nere i nordtysklnad, och bytte därför dessa provinser mot Norge med danskarna… som ett krigsbyte”, började Lidberg.
- ” Befolkningen i dessa provinser utgörs huvudsakligen av tyskar. Tyska språket och tysk kultur dominerar. 1848 blev tyskarna i Schleswig-Holstein medvetna om sin tyskhet. De gjorde uppror mot den danska kronan. Som du vet avled den danske kungen Fredrik VII nu i november. Endast två dagar innan han dog undertecknade han en grundlag som innefattar att Danmark knyter Schleswig närmare till sitt kungarike. Den nye danske kungen, Christian IX, bekräftade samma månad författningen som i klartext betyder att Schlewig ansluts till det danska riket. Detta gjordes för att man tror att Preussen nu är sårbart, ser du, sa han och svepte innehållet i glaset.
- ”Varför tror de att Preussen är svag just nu?”, frågade jag.
- ”Jo, det polska upproret mot Ryssland… och den preussiska arméreformen tar mycket av uppmärksamheten. Dessutom hoppas danskarna på vårat stöd, och i bästa fall Englands eller Frankrikes… det finns många händer att hålla i… frågan är vem som kommer att hålla i Danmarks! En sak är säker: gamle Bismarck lär inte låta detta erbjudandet till krigsföring och landvinning gå till spilla! Jag antar att det är en del i hans stora framtidsplan för det Tyska Förbundet. Äh! Denna förbannade ”sturm und drang”!”
- ”Så du tror att preussarna fortfarande kan vara en värdig motståndare?
- ”Naturligtvis! De kan det här med strategi! Dessutom har Preussen de rätta förutsättningarna för krig: för de första har de goda kommunikationer, både järnväg och väl utbyggd landsväg vilket ger en snabb och effektiv krigsmaskin. För det andra har de god ekonomi, grundad på den den nya industrin, vilket möjliggör inköpen av de nya effektiva vapnen!
Karl Lidberg fortsatte med att berätta att Preussen och Österrike skickade ett ultimatum nu i januari, och att de har krävt att Österrike skulle ha Schleswig i pant medan underhandlingarna fortgingo. Detta tillbakavisades och kriget utbröt idag, den första februari. Danmark har nu stått allena mot tvenne stormakter i två dagar.

Lidberg började berätta om den gången han nästan blev sänd som korrespondent till Krimkriget för tio år sedan. Jag tyckte mig känna igen hans berättelse från de engelska journalisterna Russell, Chenery och Godkin. Det gjorde inget att han överdrev lite, det var ju under Krimkriget krigsjournalistiken uppkom, och det var ju mitt nya arbete. Vi samtalade några timmar om den nya journalistiken, Florence Nighingale och tidningarnas ökande makt i samhället för att sedan bege oss till hans bostad för att äta middag. Efter middagen skulle vi gå igenom telegrafapparaten.

Den telegrafen jag hade använt mig av innan bestod av tre delar. en telegrafnyckel och en elektromagnet. Dessa var ihop kopplade med en kabel så att när man tryckte ner nyckeln fick elektromagneten ström och drog en bit järn till sig så att ett klickande ljud uppstod. Det fanns också en strömkälla som försörjde kopplingen med elektricitet. Lidberg visade nu stolt upp sin nyköpta Morse-telegraf. Den kunde få en penna att rita långa eller korta streck, berodde på hur länge nyckeln hölls nertryckt, på ett papper. Det var denna typ av telegraf jag skulle använda mig av i Danmark. Jag fick med en instruktionsbok och morsealfabetet som kvällslektyr. Jag kände på mig att den spännande ryska författarens verk fick vänta tills jag kom hem; jag hade nog med läsning för resan nu.

På väg till mitt hyrda rum på Kungsgatan gick jag förbi en ekipering och införskaffade tre par kalsonger, en stickad ylleväst och en svart filthatt. Det kostade åtta riksdaler, vilket säkert var två riksdaler billigare än i Göteborg. Jag kunde kosta på mig detta, då Lidberg givit mig 300 av 800 riksdaler i förskott för mitt arbete.

Jag gick till mitt rum för att hämta väskorna, och begav mig sedan ner till diligensen som skulle ta mig till Göteborg. Det skulle bli en lång och obekväm resa. Förhoppningsvis skulle jag hinna med tåget till Malmö klockan sju nästa morgon.
Jag kröp in i den täckta släden och kurrade ihop mig under plädar i ena hörnet. En fotogenlampa vajade i taket. Jag tog upp min tågbiljett och läste: ”Nathan Forss. Göteborg-Malmö. Tredje klass. 10 riksdaler 32 schilling.” Slädens framfart gungade mig till en orolig sömn. Jag var på väg mot kriget. I drömmen var jag en segerrusad dansk soldat i Otto Baches romantiska målning av soldaternas återkomst till Köpenhamn. Sedan gled färgerna av och allt blev till en grå lervälling. En Gatlingkanon skrek och perforerade mig. Danskarna skrek ”Svennesvin!”, Karl XV tomma löften blev orden på min gravsten…

Onsdag -- Tredje februari 1864
GÖTEBORG-MALMÖ
Jag vaknade upp just när släden saktade in vid Göteborgs järnvägsstation. Tåget stod inne på spåret, så jag tog min väska och letade upp min sittplats. Jag tog upp några tidsskrifter jag införskaffat inför resan. Jag fascinerades av tidsskriftens artikel om fotografen Mathew Brady och hans bilder från det amerikanska inbördeskriget. Jag skulle så gärna vilja ha haft en sådan apparat med mig på denna resa! Men jag antar att den väger en hel del. När jag satt där, förundrades jag över hur människan egentligen är beskaffad. Å ena sidan är vi fantastiska varelser som använder våra hjärnor, uppfinner och förbättrar, å andra sidan är vi en krigisk art som lever i en brutal och orättvis värld. All den fattigdom och misär som råder, inte bara i vårat rike, utan i hela världen, tär på arbetare och bönder. Kulturen är fortfarande, trots nya djärva författare, nästan helt menad för borgerligheten. Snart förmår inte arbetaren, bonden, negern eller kvinna stå ut längre. Jag kände då, att världen står inför någon sorts avgörande förändring. Fastän jag själv tillhörde den akademiska världen och stod på god ekonomisk fot, avskydde jag orättvisan och fick dåligt samvete att bruka varor från koloniserade stater. Ändå gjorde jag det. Jag satt där och drömde och hoppades. Jag hoppades på en nordstatsseger, en mer rättvis värld utan fattigdom… framför allt hoppades på en värld utan krigs-korrespondenter. Det där Gatling-geväret verkade inte så spännande när allt kom omkring.

Jag satt i mina tankar och timmarna flög iväg. Tåget stannade i Helsingborg. Jag tänkte på att det bara sju år sedan man upphävde förbudet mot dansk litteratur här i Skåne. Jag hade läst i någon sydsvensk tidning att en minnessten med texten ”MS D 28 feb 1710-1860” ska resas här i Helsinborg om tre veckor. Detta för att markera att Magnus Stenbock räddat Skåne åt svenskarna för 150 år sedan. Jag undrade vem som räddar Danmark åt danskarna. Eller nöjer sig kanske Preussens övermäktighet med Holstein och Schleswig? Preussen har växt sig starkt de senaste decennierna. Både militärt och befolkningsmässigt. Sverige-Norge och Danmark har tillsammans ungefär 6,5 miljoner invånare, medan Preussen nästan har 18 miljoner. Till detta kommer rikets tillgångar och dess militära organisation. Jag är glad att det inte är Sverige Bismarck är förgrymmad på. Dessutom är industrins frammarch i området enormt. Preussens områden vid Rhen och Westfalen har jag hört liknas vid industrialismens högborgar: Lancashire och Yorkshire. Det sägs också att det finns upp mot 9000 ångmaskiner i riket!

Torsdag -- Fjärde februari 1864
SCHLESWIG
Båtfärden från Malmö var snabb och bekväm. Jag kom hit till Schleswig igår natt. Jag blev rodd i land några kilometer norr om byn. Idag har jag tänkt att gå ut och se hur staden har påverkats av händelserna de senaste dagarna. Jag har redan träffat en del svenskar och finländare som ämnar strida på danskarnas sida. Jag ska träffa finlands-svensken Oskar Carlsson från Uleåborg på världshuset madame Esselbach senare idag. Jag mötte honom bara för några minuter sedan. Han tjänstgör som sekundlöjtnant vid 22. Infanteriregementet. Det ska bli intressant att höra vad han har att berätta.

En promenad igenom Schleswig fordrar sin tid. Staden är långsträckt och består i huvudsak av en enda lång, näst intill oändlig gata. Under den tyska revolten 1848 besökte kung Fredrik staden. Då var alla fönster stängda och gardinerna fördragna i protest. Mycket muntrare är det inte idag. Handelsbodarna erbjuder inget extravagant; dyrbarheter och lyxartiklar finns inte att se. De flesta handelsmän är tyskar, och det är på tyska man hälsas välkommen när man träder in i boden. Det finns en tydlig fientlighet i deras ”empfehlen sich” och ”wilkommen”. Jag hör ideligen namnet ”Jens” när jag går längs gatan. Nu vet jag vem det är! Jensarna är ett smeknamn på de danska soldaterna. Jens tvingas stå och frysa, bryta is för vatten, hämta hö från gårdarna för att värma andra uttröttade Jensar. Men idag finns inga Jenser att möta i Schleswig; den första februari hade de tyska förbundna staterna marcherat in i Schleswig.

Jag styrde mina steg mot den redaktion Karl Lidberg hade förevisat, i syfte att lägga en kort rapport och meddela att resan gått bra. Jag hade inga problem att behärska apparaten. I min lilla artikel skrev jag om stämningen i staden och om de förbunda staternas inmarsch. Nästa telegram skulle bli bättre…

Väl in på madame Esselbach´s möttes jag av en underlig atmosfär. Jag hade hört talas om världshuset som drevs av den raska och korpulenta gamla tyskan Esselbach. Denna tillflyktsort hade spelat en viss roll under förra kriget 1848-52. Hon benämner alla med "mein lieber Junge", men de unga danskarna är henne inte längre förtrolig. Då, för femton år sedan, var rummen fyllda av officerare och tobaksrök. Det var de även idag. En dansk springpojk stod vid ytterdörren och frågade om jag kände journalist Nathan Forss. Jag meddelade honom att Nathan var jag i egen hög person, varpå han sträckte fram ett brev. Det som fanns att läsa i brevet informerade mig om att Sekundlöjtnant Carlsson ej längre har möjlighet till intervju, då 22. infanteriregemente omgående är beordrade till något som kallas Dannevirke.

Jag satte mig vid ett bord där två välklädda herrar, en med monokel och en med yvig mustasch, diskuterade på engelska. Jag hoppades att få tillfälle för språkliga övningar på den här resan. De visade sig vara krigskorrespondenter från Illustrated London News. Den monokelprydde presenterade sig som Mr Smith, journalist, och den mustaschburne var Mr Baker, illustratör. Vi satt och samtalade om Preussens överlägsenhet. Det fanns en preussisk här på 35.000 man under prins Friedrich Karl och en österrikisk på 21.000 under generalen, friherre Ludwig Karl Wilhelm von Gablenz i området just nu. Frågan var när de tänkt anfalla. I Dannevirke beräknades det finns 41.000 danskar i försvarsposition, vilket ger ett danskt underskott på 15.000 man. Men det var inte bara i manskap Danmark var underlägsna. Jag kände mig generad över att vara svensk, då de båda engelsmännen skrockade över Karl XV:s rävspel. Det stod nu klart att Danmark var ensamma i kriget. Vi stod där med moraliskt stöd och sympati, medans den nationalistiska skandinavismens sista glöd släcktes. De båda engelsmännen ämnade att under morgondagen bege sig till Dannevirke, varpå de erbjöd sitt sällskap. Naturligtvis tackade jag ja. Här fanns mycket att lära.



Fredag -- Femte februari 1864
DANNEVIRKE
Nästa morgon träffades vi utanför Esselbach´s. Morgonens kyla krasade i våra näsborrar och vindens bett pinade våra ansikten. Vi fick tag på en hästkarl som hyrde ut ett spann med släde till oss. På väg mot dannevirke mötte vi en nedstämd kolonn. Jag stannade dem och presenterade mig som svensk journalist:
-”God dag, Jensar!”, utbrister jag.
Deras bistra ansikten tittar tomt mot mig, men de stannar. ”Svenskesvin!”, mumlar någon i bakre ledet. Jag ignorerade utfallet och tog fram papper och reservoarpenna.
- ”Mitt namn är Korpral Elenius, och det här är manskap ur 22. Infanteriregementet”, säger en man på svenska.. Han träder fram ur ledet och sträcker fram sin hand.
- ”Ah!, då måste ju ni känna till Oskar Carlsson”, sa jag
Elenius svarade att visst kände han sekundlöjtnant Carlsson. Han berättade att deras grupp var på väg mot Dannevirke för att bygga på skansarna. Dannevirke var Danmarks södra befästninglinje och mest trolig för ett preussiskt eller österrikiskt anfall. Jag frågade honom hur det hade varit när österrikarna och preussarna marcherade in i Schleswig:
- ”Vi visste att de var på väg. Mot midnatten fanns inte en enda Jens kvar i Schleswig. Klockan 5 på morgonen den första april ryckte österrikarna in. Jag, som svensk, var kvar då de infanteristerna och tyroler-jägarne blev blomprydda av de tyska schleswigborna. De satte upp plakat om att tyskarne nu är allas befriare och vänner, ; hundratals Schleswig-Holsteinska och Tyska flaggor svajade från fönstrena…”, sa Elenius bittert.
Innan jag hann fråga om hur livet som soldat var, ursäktade sig korpralen och befallde sina mannar till marsch. Ingen rast eller vila för de tappra Jensarna!

Under resans gång visade Mr Baker mig sina illustrationer. Av de många vackra bilderna fastnade jag genast för en: det var en kol- och blyertsteckning föreställande ett preussiskt kavalleri på marsch. Ryttarna var alla mustaschprydda och hade högburna ansikten. Mr Baker berättade att han målat skissen i Holstein, och att kavalleriet leds av adelsmän. Hela bilden utstrålade auktoritet och disciplin. Vackra schabrakliknande plädar och välputsade stövlar i det kyliga landskapet. Fastän bilden var i svart och vitt, kunde jag lätt föreställa mig hur bländande och färgsprakande en preussisk kavalleriattack skulle kunna se ut.

När vi kom fram till Dannevirke visade det sig att engelsmännen i förväg hade ordnat ett tält i utkanten av förläggningen. De hade till och med ett bord, fyra stolar och en morse-telegraf! De erbjöd mig att bo med dem och använda telegrafen när jag ville! Vissa har det bra förspänt. Runt hela Dannevirke arbetades det med förskansningen. Överallt var det liv och rörelse; en myrstack av Jensar. Jag hörde på håll flera svenska och norska röster. Jag ägnade en kort tanke åt Oscar Carlsson, som jag ännu ej lyckats återse.
Resten av dagen spenderades längs skansarna. Jag intervjuade en och annan soldat och fick tillfälle att inspektera danskarnas arsenal. Jag blev minst sagt förbluffad! De hade glattlöpande kanoner och förladdare! Vad är det som händer? Förstår de inte att preussarnas artelleri och moderna handeldvapen kommer att krossa dem? Nu är det inte fråga om mantal, adliga ryttare eller disciplin - den här överlägsenheten kommer att betyda slakt! Jag vädrade mina upptäckter med soldater jag träffade. Men de påvisade en så stark moral och nationalitet att till och med jag började återfå hoppet! När nu danskarna blivit övergivna och den heta skandinavismen släckts av Karl XV - han var ju den, som i högre grad än någon annan personifierat enhetssträvandena i Norden - verkar de ta kraften därifrån för att bygga upp en nationell seghet… Jag stod åter igen förbluffad!

Eftermiddagen gick långsamt. Det var som lugnet före stormen. Arbetet på skansarna hade avbrutits. Jag tog tillfället i akt att avlägga rapport till Lidberg.

I under den extremt kalla kvällshimlen satt vi och talade om huruvida den danske befälhavaren de Meza var senil eller inte. Rykten gick om att han var hypokondrisk. Det kan inte vara lätt att vara 72 år, krigsherre och hypokondrisk. Just som vi satt där fick vi beskedet: Dannevirke skulle överges! Situationen hade skärpts och förskansknigarna samt det strategiska läget hade bedömts som allt för bräckliga. Allt arbete hade varit förgäves. Nu gällde det bara att packa ihop så fort som möjligt!

Lördag -- Sjätte februari 1864
Vi skulle inte bara överge Dannevirke, utan hela Schleswig-Holstein och även Nordschleswig! Ställningar skulle istället tas vid Dybböl kvarn och dess skansar. Där låg ön Als i ryggen som försvar.

Marchen från Dannevirke var det värsta jag hade upplevt! Den enorma köld som rådde den natten var obeskrivlig och näst intill outhärdlig. Vi gick på en flera mils l´ång kolonn. Hästarna i täten snubblade, de tunga kanonerna puttades, släpades i snön… När en vagn stjälpte spärrade den vägen för alla andra. Marchen tycktes oändlig. I natten strävade skuggfigurer med snön piskandes i ansiktet. Vi slet och drog tills musklerna låste sig eller tills vi föll ner av utmattning.

Det var en egendomliga känslan att uppleva extrem köld och svettas till sista droppen på samma gång. I sakta men ansträngande gemak gick det framåt, steg för steg. Ingen sång hördes, inget skämtande livade upp. Missmod och sorg över något som hos mannarna likandes vid nederlagd föll över oss alla. Jag tänkte på min gemytliga lilla våning i Göteborg. Vad hade jag gett mig in på? Jag förmodes inte tycka synd om mig själv under dessa för danskarnas bittra timmar. Jag bet ihop, högg tag, och drog. Som vilken mening Jens som helst.

Vi passerade så småning om Schleswig, där det var tyst som i graven. Endast madam Esselbach ropade lyckönskningar från sitt världshus. Inte förrän klockan fyra på eftermiddagen nådde vi Flensburg. Där var situationen annorlunda! Kvinnorna stod med stora korgar fulla med smörgåsar, kaffe och varmt öl för de utmattade Jensarna!

Vår helvetesmarsch var över. Vi sjönk ner bredvid kanonen vi släpat på alla dessa mil och gladdes åt kvinnornas framrusande kjolar. Nu återstod bara min hittils längsta rapport till Lidberg.

Söndag -- Sjunde februari 1864
FLENSBURG
Nästa dag fortsatte kolonnen mot Dybböl. Jag hade under natten fått ett telegram om att infinna mig i Malmö innan onsdag, allt av personlig karaktär. Jag hade fått klartecken av Karl Lidberg att för tillfället avvika från min tjänst. Min tid här var över… för den här gången.

Onsdag -- Första April 1864
MALMÖ
Jag har nu vistats i Malmö i snart två månader. De tyska förbundsstaterna har inneslutit de danska trupperna vid Dybböl. Artrilleripjäser finns överallt. Staden mitt emot Als sund, Sönderborg, ligger inom artilleriets räckvidd. Jag känner att jag inte kan sitta overksam längre. Jag har fått klartecken från Karl Lidberg. Jag avseglar mot Sönderborg redan imorgon.

Torsdag -- Första April 1864
SÖNDERBORG
Jag inkvarterar på ett gästgiveri på huvudgatan i Sönderborg.

Fredag -- Tredje April 1864
RAPPORT TILL KARL LIDBERG
Nu är jag här. Mitt i explosionernas inferno. Beskjutningen har tidigare varit riktad mot de danska militära ställningarna i Dybböl. Klockan i sex igår afton bytte de mål: den försvarslösa staden Sönderborg, vars innevånare i huvudsak består av kvinnor och barn. Första projektilen slog ner i ett hus bredvid där jag är inkvarterad. Ytterligare några föll med korta mellanrum, denna gången i direkt ansluten i huset i vilket jag befann mig i. För min egen säkerhets skull gick jag ut på gatan, där ett ännu värre larm och kaos mötte mig. Överallt rusade människor ur sina hus. Jag hörde ett skrik och tittade neråt gatan. En kvinna ligger på marken med ett bylte framför sig. Jag närmar mig henne för att se efter om assistans är behövlig. Vid närmare granskning av byltet upptäcker jag att det är kroppen av ett barn, med av en granatskärva uppsliten mage. Modern, förmodar jag, försöker med sina händer lägga inälvorna på plats. Innan jag hinner handla, stannar en halmlastad kärra till, varpå kvinnan placerar barnet. Hon springer gråtande ifrån platsen. Artilleiets explosioner fortskred. I den hårda och regnpiskande vinden sprang vi ut från stan. Bakom oss låg en ridå av rök och eld, människors skrik och granaternas vinande ljöd i våra ögon. I detta inferno gick gråtande kvinnor stilla och planlöst. Deras sorg gjorde dem blinda för paniken. Detta är den sanna bilden av ett oskyldigt och fredligt folk som utsätts för angriparnas terror och omotiverade våldshandlingar.
Nathan Forss, Krigskorrespondent.

Lördag -- Fjärde April 1864
DYBBÖL
Efter bombningarna i Sönderborg i torsdags begav jag mig via fiskebåt till de danska ställningarna vid Dybböl. Där återsåg jag Mr Smith och Mr Baker. De förundrades över min vittnesskildring och bad att få ta del av den. I gengäld lånade jag deras telegraf och rapporterade till Lidberg. Under gårdagen förmådde jag mig inte skriva. Det kändes oerhört tomt i min själ efter händelsen, och i synnerhet efter min återberättelse av händelsen. Jag antar att jag fortfaranade var i chock då jag skrev den. Nu är jag vid danskarnas sista befästning. Jag ämnar stanna här till kriget är över. Manskapet jag talat med hoppas fortfarande på ett utomstatligt ingripande till dansk fördel. Kriget har gjort dem naiva. Ingen vill få sina händer smutsiga för Danmarks skull.

Överbefälhavare de Meza har nu avsatts. Istället är det en ny, mer defensivt tänkande man vid namn Gerorg Gerlach som bestämmer över Jensarna. Dybböl är försvarsmässigt en mycket väl vald strategisk punkt. För det första är skansarna blägna på en kulle, med ryggen mot havet. Havet är i sin tur skyddat av en ö. För att nå fram till skansarna måste anfallarna blotta sig då de tvingas att korsa dels en väg, dels öppet fält. Med de defensiva fördelarna skulle kanske danskarna kunna hålla stånd - om det inte vore för artilleriet! Att ligga bakom skansarna, nere i löpgravarna, medan granaterna haglar omkring en utan att kunna göra något, är inget jag önskar den värste av fiender! Ljudvolymen, röken och splittret… Skadade kamrater, blodiga ansikten och bortsprängda l...