Shintoism

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Avhandling

Shinto är Japans ”egna” religion och en del av Japans kultur. Ordet ”Shinto” härstammar från två kinesiska ord: ”Shen” som betyder gudar och ”Tao” som betyder väg.
Den traditionella shintoismen är till skillnad från stadsreligionen 2000 år gammal, men kom till Japan först efter det att buddhismen spridit sig. Den var fram till 1946 Japans statsreligionen , innan buddhismen trängde undan den allt mer och tog över.
Ser man på statistiken över Japans religiösa förhållanden kommer man att upptäcka att de olika religionerna tillsammans har långt fler anhängare än det finns människor. Det betyder att varje människa i genomsnitt bekänner sig till ca. två och en halv religion, så det kan därför vara svårt att beräkna hur många ”riktiga” shintoister det finns.
Men både Shinto och buddismen har omkring fyra femtedelar av den japanska befolkningen som medlemmar.

Eftersom religionen är så pass gammal, och dessutom är fattig på nedskrivna dokument och skrifter, är det svårt för oss att veta hur den äldsta formen av shintoism började och innehöll. Vad de flesta forskare är ense om är att den troligtvis startade och utvecklades i både små och stora samhällen i Japan, som på ett eller annat sätt var influerade av Kina.


Trosuppfattning

Shinto är en livsbejakande religion som sysselsätter sig med människornas liv på jorden. De menar att det finns en eftervärld där andarna lever vidare i ro, men denna ägnas få spekulationer. Livet är ett, och döden den största orenheten av alla. Godlynt lotsas människorna via livets olika steg mot det oundvikliga slutet.
I väst har man sedan gammalt satt människan i ett motsatsförhållande till naturen. Naturen skulle utforskas i syfte att tämja den och att utnyttja den i människans tjänst. I Shinto är emellertid människa och natur en och samma sak. Människans uppgift är därför att förverkliga denna enhet genom att leva i överensstämmelse och harmoni med naturen, inte i motsatsförhållande till den.


Gruppen är viktigare än den enskilda individen.

En naturlig följd av att människa och natur upplevs som ett är att människorna inbördes känner sig som delar av en helhet snarare än självständiga individer.
Denna samhörighetskänsla har under århundradena förstärkts av livsvillkoren. Ända från förr i tiden till nyare tid har största delen av Japans befolkning varit risbönder, och risodling ställde stora krav på samarbete och harmoni på det lokala planet.
Shintoreligionen går fint ihop med en ideologi, som prioriterar biologi och ekologi framför moral och sätter gruppens välfärd högre än den enskildes. I Shinto finns det inte några klara regler på vad som är gott eller dåligt uppförande. Det som gagnar gruppen är bra, medan det som skadar gruppen är dåligt.

Kami

Shintoister fokuserar sitt dyrkande till ”kami” som ofta översätts med gudar, men i själva verket betyder det mycket mer. Kami är igentligen ett koncept istället för ett ord och pekar på andar, elementen, djur, som har något utmärkande, ex ett träd med två kronor eller ett berg med egendomlig formation. Man räknar med att det finns runt åttamiljoner olika saker som kan kallas ”kami”.
Inom shintoismen tror de också att en människa blir en kami när hon dör. Inte alla kamis är lika starka. En kami blir starkare ju fler människor som tillbeder den.
Ytterst är kamis existens beroende av människornas tillbedjan. Om Japan sjönk i havet och alla japaner drunknade skulle kami gå under med dem. För det skulle inte längre finnas några människor som dyrkade dem. Kami existerar alltså inte oberoende av människorna.
Inom Shinto finns det inget som säger att kami har skapat världen, därför kan den inte förstöra den.
De högst rankade av alla kami är Amateasu Omigami, ”den himmelskt skinande augustiguden”, som beskyddar japanerna. Enligt japansk mytologi är det hennes barnbarn Ninigi som nedstiger till jorden, och hans barnbarnsbarn Jimmu som blir den första kejsaren över ett enat Japan. Härmed har Japans kejsare under årens lopp erhållit gudomliga krafter.

Kojiki- Shintoismens ”heliga” skrift

Det viltigaste dokumentet över shintoismens myter och legender är Kojiki, Förteckningen över gamla ting, som avslutades 712 e.kr. Den består av tre böcker, den första handlar om livet med gudarna, den andra om människan och gudarna och den tredje om människans liv utan gudarna. Den berättar också om den kejserliga klanans och de ledande familjernas ursprung. Kojiki har tills helt nyligen betraktats som en helig skrift. Många av berättelserna i den behandlar de två nyckelbegreppen i shintoismen, nämligen renhet och orenlighet.
Den populäraste hjälten i Kojiki är Yamato Takeru. Han återfinns i bok två , när människan står i begrepp att skiljas från gudarnas värld. Här följer ett utdrag ur Kojiki:

”Bland kejsare Keikos många barn fanns bröderna Öusu och Ousu, varav den senare kom att heta Yamato Takeru. En dag skickade kejsaren Öusu att hämta två unga flickor som var berömda för sin skönhet. Men iställetför att ta hand om dem gjorde Öusu dem till sina hustrur och skickade andra i deras ställe. När kejsaren fick höra talas om sonens svek befallde han Ousu att övertala brodern att komma på middag hos fadern. Det gick fem dagar innan Öusu syntes till. När kejsaren frågade Ousu varför brodern inte hade kommit förklarade Ousu:” Jag tog honom till fånga, grep honom och krossade honom, slet loss hans lemmar, svepte in dem i en halmmatta och kastade bort dem”

Detta exempel på brutalitet utan en tillstymmelse till moral förklarar varför Yamato Takeru ses som förkroppsligandet av en naturkraft som övergår människans förstånd. Naturen får gräset att växa och vädret att rasa, därför både beundrar och fruktar man den.
Stilen i Kojiki är genomgående realistisk och ofta grymt blodig. Våldet är närvarande i alla äventyr som Yamato upplever när han skickas av sin fader kejsaren för att kuva både verkliga politiska fiender och ”oregerliga” gudar.
I Kojiki anges ingenting som skulle motsvara kristendomens syndafall. Istället menar man att
det finns väsen som kan skada en människa om hon inte tar sig i akt, men det har aldrig funnits någon idé om ett syndafall eller om köttets och drifternas onda natur.
Människorna kan handla fel, de kan begå ovärdiga och skamliga handlingar. Dessa ses snarare som orenhet och vanheder.


Shintos gudstjänstbruk

Gudstjänstlivet är i stor utsträckning en individuell angelägenhet, som när någon besöker ett tempel för att framställa en bön före en resa, före en tentamen, innan man börjar en ny verksamhet eller kanske bara för att man råkade gå förbi. För att framställa en bön till den lokala guden drar man i en klocka .När man bett sin bön lägger man ett mynt i ett skrin, som en slags kollekt till behövande, varefter man går vidare i gudstjänsten.
Om familjen utövar Shinto brukar det finnas ett mindre altare i huset. Vid t.ex. tillagning av ris brukar modern sätta fram den första skeden av riset till gudarna.
Det finns tre olika typer av tempel. För det första sådana som har lokal betydelse som boning av platsens Kami (ujigami). För det andra, tempel av en speciell återkommande typ, till exempel Inari-templet, som japanerna besöker för att be om framgång i affärerna. Sådana påträffas i hela landet.
För det tredje finns det tempel som spelar en stor nationell och halv-politisk roll, ex templen i Ide och Izumo. Ett annat nationellt betydelsefullt tempel är Meiji-templet i Tokyo, byggt till kejsar Meijies ära. Det besöks enbart vid nyår av omkring 3 miljoner människor.
Shinto lägger vikt vid att alla helgedomar är nya och fräscha, t.ex. har shintos huvudhelgedom i Ise genom århundradena byggts ny vart tjugonde år.
En av shintoismens mest utmärkande drag är just tonvikten vid renhet i yttre och inre bemärkelse. Många av ceremonierna vid Shinto helgedomarna är reningsriter. Innan man går in i ett tempel, renar man sig genom att skölja sin mun och sina händer. Symbolerna för renhet är många. Salt är en sådan, som de små högar av salt man kan se utanför traditionella restauranger. De vita pappersremsor man ser i varje helgedom är en annan, liksom klart och rent vatten.
För japanerna tar sig den yttre renheten framför allt uttryck i de dagliga och omsorgsfulla baden. Den som sett japaner skrubba och gnida sig, förstår nu att detta inte bara har med avlägsnande av smuts att göra. Inom estetik och arkitektur tycker man sig också kunna spåra denna betoning av renhet.
Den inre renheten uttrycks i enkla och barnafromma ritualer.

Riter och festivaler

Shinto har ceremonier för födelse, dop, barnens uppväxt, manbarhet och giftermål, för plantering och skörd, för husbyggnad och de flesta av livets stora och små begivenheter. Däremot blir det märkbart tyst när människorna kommer till livets slut. Detta har istället kommit att tas hand om buddismen.
Inom shintoismen är, som jag tidigare nämnt, renligheten mycket central och har en stor del i de många ceremonier som utförs. En viktig ceremoni är den man gör till jordbrukets ära. Denna härstammar från den tid då människan var helt beroende av sitt jordbruk.
En av de viktigaste och kanske mest kända är Kanname-sai i oktober, den innefattar offrandet av det första risfältet till kejsaren, som smakar av det under Niiname-sai ceremonin.


Shintoismens betydelse i dagens Japan

Shintoismen är idag tillsammans med buddhismen den ledande religionen i Japan.
De flesta japaner är dock sekulariserade och ser religionen bara som en del av det kulturella och traditionella arvet.
Tills helt nyligen var ris Japans förnämsta industri, och därmed fanns det , och finns fortfarande många bönder i Japan. Shinto utövas i stor utsträckning bland dessa. Fram till andra världskriget var 70% av Japans befolkning bönder, och man utövar än idag rituella böner för en god skörd, en ritual som är viktig för att stärka bygemenskapen.
Det är inte bara bland bönderna den existerar. På japanska företag byggs det ofta små shintohelgedomar ovanpå kontorsbyggnaderna.
Japans inhemska idrott ”sumo”, karakteriseras av sin demonstration av ren styrka. Brottare är ofta mycket stillsamma personer, och det förväntas av dem att de ska leva enkelt. I sumo möter vi samma slags beundran som kommer Yamato till del. Sumo innehåller många drag av shintoritual. Brottare slänger ut salt före varje match för att rena ringen. Bredvid ringen har de vatten stående för att rena munnen och som symboliserar kroppens reningsbad. Golvet i ringen består av hoppressad jord som innehåller olika föremål till gudarnas ära.

Jag tycker shintoismen verkar vara en vettig religion. Vad som verkar så specifikt är att den mer är som ett levnadssätt för japanerna. Det som jag tycker verkar bra är att det inte är en massa regler hit och dit om hur man skall leva sitt liv. Religionen ser att människan inte är mer än mänsklig, har sina brister och gör fel ibland. Kanske är det på detta vis eftersom den inte står nedskriven på så många ställen, jag tror därför att den har fått utvecklats i takt med människorna och anpassats något efter människans levnadssätt och förhållandena i samhället hon lever i. Jag tror den främsta anledningen till att den stått mot buddhismen så bra är att man inom shintoismen ges möjlighet att känna en gemenskap. Här kan man dra paraleller med marxismen som även den menar att man skall hålla ihop. I andra människors närvaro är man starkare.


Inledning

Jag har skrivit ett arbete om shintoismen, som är och har varit under flera tusen år, en central del i Japanernas kultur.
Innan jag skrev detta arbete visste jag ingenting om shinto. Jag hade hört talas om den i förbifarten vid något tillfälle, men visste inte vad den stod för, var den utövades eller var den kom från. Japan är ett intressant land, med många olika ritualer och högtider som är just specifika för just detta land. Eftersom min pappa bor i Japan har även jag kommit i kontakt med dess traditioner men aldrig riktigt förstått dess ursprung och betydelse, men efter att ha lärt mig om shinto har mycket klarnat.
Det är en religion som har sina rötter i Kina långt bak i tiden och som sedan har vidareutvec...