Den vidunderliga kärlekens historia

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Carl Johan Vallgren har fått mycket välförtjänt uppmärksamhet för sin roman. Den är ovanlig och spännande skriven, och jag blev helt betagen av den från första början. Det är en fantasifull historia vars beskrivningar är bland de mest fantasifulla jag läst. Vallgren använder sig av oändligt många träffande metaforer.

Romanen handlar om Hercule Barfuss som föds av en prostituerad en kall vinternatt i Königsberg 1813. Han är så missbildad och ful att prästen vägrar döpa honom och läkaren överväger om han inte skulle göra en välgärning om han tog livet av barnet. Men Hercule har en gåva som gör att han kan påverka människors tankar, läsa deras inre och få dem att upptäcka inre dolda sanningar hos sig själva, både glömda drömmar och förträngda minnen. Hercule påverkar doktorn genom sin förmåga och får leva. Han växer upp på det horhus där hans mamma. Och han blir bästa vän med den flicka som föddes samma natt som han själv, Henriette.
Hercule och Henriette skiljs åt redan som barn och Hercule ägnar sitt liv åt att finna henne igen. Men han har förutsättningarna emot sig - han är döv, stum, missbildad, ful och dvärg. Han styr aldrig helt över sitt öde utan hamnar i händerna på hjälpsamma eller grymma människor som släpar honom än hit och än dit. Genom Europa går resan då han får se insidan av ett fängelse, ett kloster och även hinner bli medlem i ett varietésällskap som visar upp människor med "speciella gåvor".
Henriette är ledstjärnan i Hercules liv och bokens titel syftar nog både på hans vidunderliga kärlek men kanske mest på ett viddunders kärlek.

I denna återkomst som bred berättare kombinerar Carl-Johan Vallgren på sitt speciella sätt det fantastiska med det historiska. Hercule får uppleva kloster och dårhus, Vatikanen och varietésällskap och får inblick i framväxten av de dövas språk. Men först och främst är detta en förunderlig kärleksroman; Hercule Barfuss glömmer aldrig den flicka som föddes på bordellen samma natt som han, och samhörigheten med henne blir ledstjärnan för hela hans liv.

Jag tycker att boken är lättläst, det är en fascinerande historia som inte många skulle kunna komma på. Jag anser detta vara en av Sveriges bästa romaner under 2002-2003. Vallgren har i stort sett fått med berikande detaljer som ger illusion åt att man själv är där och närvarar i tiden som det hela utspelar sig i. En gigantisk mänsklig, stundtals grym verklighet, men som i sagor och även i verkliga livet kan stunder av godhet plötsligt uppenbaras i sin självklara kraft och förändra ödets gång.

Det är en stark vacker roman om nyckfullhet och mänsklig svaghet. Och jag blev väldigt förtjust i denna bok, jag har aldrig i hela mitt liv läst någon bok som ens kommer i närheten av denna fantastiska berättelse. Gång på gång blev jag fascinerad av Carl-Johan Vallgrens makalösa beskrivningar och otroliga fantasi. Man kan tycka att han använder sig för mycket at detaljerade beskrivningar och överdriver, men det tycker inte jag. Ju mer han tog i desto mer intresserad blev jag.

Den del i boken som påverkade mig mest var den beskrivning av Hercule Barfuss födsel. Jag stod upp i tunnelbanan, mitt i rusningstrafiken, och läste den delen. Det borde jag inte ha gjort, aldrig har jag läst något som påverkade mig så starkt. Den extremt detaljerade och utdragna beskrivningen av Hercule svåra förlossning gjorde så att jag blev alldeles kallsvettig. Jag minns att jag var tvungen att sätta mig ner för att klara att läsa vidare. Visst kan det ha varit miljön som gjorde att jag reagerade så starkt, men den var så mäktig att ...