Druidparken

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

DRUIDPARKEN
”Tonight, I‘m bringing home the bacon”

“Jag tror inte längre att jag bor öster om Eden. Detta är lidersernas hamn. Revolvern är osäkrad. Panik i orkestern. Bakom stängda fönster: den åtrådda. Eviga äventyr. Nattliga ingångar. Fröjdernas gator. Och alla dessa skeppsbrutna i paradiset. Jag tror att Eden är där jag är.
Nu är jag en trasig ängel. Jag livnär mig på Kärlek, Bröd och Fantasi. Jag bekymrar mig inte om de ‘principella frågorna’. Det fins ingen ‘klassisk bildning’ i mig. Jag förmår inte dissikera svåra texter.
Och ändå... så lockar det mig”

Ur Torbjörn Säfves “Druidparken”; Joe Gans om sitt liv och sin kommande död


Joe Gans blir den förste svarte världsmästaren och en av de mest hyllade inom boxningshistorien. Han myntade bl.a uttrycket ”Tonight, I´m bringing home the bacon” (am. ordstäv: att skaffa mat på bordet), och till den rasistiskt inställda pressen (få gillade att en svart boxare skulle få möjligheten att bli världsmästare) sa han ”- I don´t draw the colorline. I‘ll fight anyone near one hundred and sixty pounds, white or black.”

Druidparken är en bok om en boxare, men inte först och främst en bok om boxning. Torbjörn Säfve har använt den legendariske boxaren Joe Gans liv för att skildra sekelskiftets USA. Med karaktär av whisky, ostron och erotik berättas historien om hur en svart boxare som slår sig fram i ett samhälle hårt ansatt av rasism och fattigdom. Svarta i USA hade ännu inte på den tiden samma rättigheter som vita amerikanare. Tack vare sitt yrke får Gans smaka lite på friheten, men han hamnar på samma gång i en position där friheten skapar vanmakt och förtvivlan. Samtidigt får man som läsare känslan av att blott är en gladiator bland bilhandlarliknande managers fegspel, korrumperade boxninsarrangörers profithunger och vita medelklassamerikanares krav på blod och brutalitet.

Historien som berättas pendlar från en sorts ”enkel mans funderingar om det svåra livet” till en grym och detaljerad beskrivning av två pugilisters batalj i ringen, för att i nästa kapitel föra in läsaren i en fuktig älskogsbeskrivning. Filosofi, boxning och kvinnor. Joe Gans är en perfektionistisk boxare. Det han lär sig om boxning, lär han sig också om livet. Livet är boxning, boxning är livet. Hans person blir därför på ytan väldigt strukturerad, men inunder bubblar tvivel och en outtalad ångest. Det är de tingen Torbjörn Säfve, på ett kanske för ensidigt vis, utgår ifrån och bygger upp hela Joe Gans person på. Även i de filosofiska resonemangen tycker jag mig se mer av en modern författares värdebas, än de moraliska och intellektuella resurser en svart boxare skulle kunna ha blivit begåvad med för snart etthundra år sedan. Trots detta anser jag att Säfve lyckas både i berättelsens holistik och i det detaljerat intrikata; han tar boxarens enkelhet och gör om varje grundställning, varje slag på päronbollen och varje laddning inför kommande matcher till en rik och omfångsrik livsåskådning.

1910 erövra tuberkolesen helt Joe Gans fysiska kropp. Han blev 36 år gammal. Under sin korta men intensiva levnadsperiod fick han aldrig uppleva den frihet han under hela sitt liv strävade efter. Men sett från den ljusa sidan kunde Joe Gans skatta sig lycklig; han blev världsmästare i både lättvikt och mellanvikt, han var mer fri än andra i hans situation (svart, boxare) och den heta romansen med sin älskade ebbade aldrig ut. Kärleken spelade en större roll i hans liv än både boxningen och orättvisorna tillsammans.

Samtalen med kamraten ”Banana”, lovsångerna till kärleken, tvisterna med managern Herford, sammanslutningar och händelser kring boxningsringen,porträtten av karsimatiska boxare... Allt detta bidrar till att Druidparken är ett väl vävt hantverk. Boken väcker beundran och placerar läsaren på ett bokstavstroget sät...