Radioteatern har utgjort en stor del av Ingmar Bergmans skapande under hela hans mer än 60-åriga karriär. Han har sedan tidigt arbetat parallellt med teater, film och radioteater och hans plan var även att avsluta hela sin verksamhet i detta medium.
Bergmans radioteaterarbete har utgjort ett alldels eget skapande med egna regler, förutsättningar och möjligheter. Det täcks inte in av film- eller teaterforskningen utan står på egna ben. Om detta vittnar bland annat det faktum att Bergman i radio arbetar med helt andra dramer och dramatiker än han gör på teaterscenen. Det som lämpar sig för det ena mediet lämpar sig kanske inte alls för det andra och när han arbetar med dramer av t.ex. Strindberg närmar han sig dem på olika sätt beroende på var han ska sätta upp dem. Han utgår alltid från mediets förutsättningar och även om han i allt han gör arbetar mot samma mål, eller med samma estetiska ideal, finner han olika sätt att nå målet på.
Denna uppsats vill undersöka hur Bergmans estetik och framför allt hans användande av teater i teatern, det vill säga hur han visar upp och utnyttjar teaterns verkningsmedel för att upphäva gränsen mellan scen och salong, återkommer i hans radioteaterverksamhet. Jag vill studera om, och i så fall hur, det typiskt Bergmanska visar sig i hans uppsättningar för radioteatern.
Själva grundtanken hos Bergman: att upphäva gränsen mellan scen och salong och låta åskådarna uppleva skådespelarens magi så nära som möjligt, är densamma i alla de olika medier Bergman arbetar i. Den avskalade estetiken som på teatern ger föreställningar utan onödig scenografi och stora scenbilder, har i radioteatern sin motsvarighet i Bergmans sparsmakade användning av ljudeffekter och ljudkulisser. På samma sätt använder han utdragna spelöppningar både på radioteatern, scenen och filmen. Han tar i alla medier publiken vid handen, leder henne in i spelet och regisserar hennes seende.
Andra grepp förändras mer i sitt möte med radioteatermediet. Bergmans användande av närbilder, som kan sägas underlätta identifikationen mellan åhöraren och skådespelaren, är ett tekniskt grepp i film och scenteater: karaktärer hamnar rent visuellt i närbild. I radioteatern blir det ett tematiskt grepp eftersom radion är ett medium som redan visar allt mer eller mindre i närbild. Närbilden blir i stället en resa i karaktärens huvud och återfinns kanske främst i pjäsen som sådan. På samma vis blir mask- och demaskeringstemat ett mer tematiskt sådant i radioteatern; den fysiska demaskeringen är svår att åskådliggöra utan att arbeta visuellt.
Bergmans teatrala estetik är ett ämne som kan tyckas outtömligt. Hans blick (eller öra) för teater och hur man bäst når publiken är magisk, liksom hans livslånga fascination för konstformen. Genom att använda alla teaterns verkningsmedel på de mest effektiva sätt söker Bergman nå teaterns kärna: kontakten mellan scen och salong som gör publiken medskapande med skådespelarna. Där det enda som är viktigt är teaterns grundelement: skådespelare, text och publik. I...
