Mina Skolår

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Mina skolår

Jag var inte speciellt nervös den morgonen när jag klev upp och visste att jag hade minst nio års pluggande framför mig. Det skulle bli min första skoldag och jag tyckte att det skulle bli jätteroligt, jag tog mina finaste kläder och kammade håret extra länge den morgonen.
Mamma följde med mig till skolan där jag träffade mina nya klasskompisar, men de flesta kände jag från förskolan.

Jag gick in i klassrummet och vår fröken kom och hälsade, jag tyckte hon var jättesnäll och det kändes ännu roligare att börja i skolan, vilket det var det de två första åren. Men mina kompisar var inte alltid de bästa. Första gången jag märkte det var nog när de tog min favoritdocka, med hennes finaste klänning, utan att jag märkte det. Nästa gång jag såg min docka så hade de målat med bläckpenna över hela dockan, klippt sönder klänningen och kastat henne i soparna där min "kompis" mamma hittade dockan. Min mormor försökte med alla starka rengöringsmedel för att göra dockan fin igen. Men ingenting tog bort färgen från dockan. Men värst av allt var ändå när de skulle säga förlåt, då kom de tillsammans med sina mammor och de stod bara och flinade. Det enda jag tänkte då var hur man kan göra så mot sin kompis. Och som åttaåring blir man ju väldigt ledsen av att vara utanför, av att alltid få en massa elaka kommentarer om ens utseende och det blev bara värre och värre för varje dag som gick.

I tredje klass började det bli jobbigt att gå till skolan, inte på grund av pluggandet utan på grund av kompisarna (som egentligen inte var några kompisar). Det var tur att jag hade mina föräldrar och min lärare till stöd, annars vet jag inte om jag klarat mig igenom det. Min fröken hade sagt till mig att så fort det hände något så skulle jag komma till henne och det gjorde jag. Till slut hade det gått så långt att jag kom till henne flera gånger om dagen. Men det blev ju ändå inte bättre, men när jag fick prata ut om problemen så kändes det ändå bättre för stunden.

I fyran så började det en ny tjej i klassen, hon blev som ett nytt hopp för mig och jag kunde äntligen se allting lite ljusare. Hon var jättesnäll och jättegullig i början. Men efter bara någon vecka, när hon börjat vara lite mer med de andra tjejerna i klassen, så var hon också en av dem. Nu var det faktiskt hon som var värst. Det kändes så konstigt, på bara en dag så hade allting förändrats från att vi var bästa kompisar till värsta fiender, och alla var så klart på hennes sida.
Rektorn försökte få tag på hennes mamma flera gånger men hon var aldrig hemma. Mina lärare, som märkte hur elak hon var mot mig, kallade in hennes mamma till möten men hon dök aldrig upp. Men egentligen så är det ju bara synd om henne, som inte har någon som bryr sig om henne.
Men hon hade ändå inte rätt att behandla mig så som hon gjorde. Hon var alltid elak mot mig men jag hade allt stöd man kunde få från min familj, min släkt och från alla mina lärare. Men vad hade hon för stöd, inget alls varken från sin mamma eller sin släkt utan bara ifrån sina fem kompisar i klassen. Jag undrar hur hon klarade sig i sin nya skola utan sina kompisar, utan stöd från familjen och med den där attityden hon hade..
Jag hatar det hon gjorde mot mig men jag tycker synd om henne och den situation hon levde i.

Mellan fyran och femman så var det rena pinan att gå till skolan, jag gick ofta hem för att jag var "sjuk". När det gått så här långt så kopplade man in rektorn i det hela, men det blev inte ett dugg bättre. Jag fick prata med en kurator som inte förstod någonting när jag beskrev mina känslor.

I mitten av fyran så hade jag jämt ont i magen, på höger sida. Jag missade hur mycket som helst i skolan och kom allt mer efter. Till slut blev jag inlagd på Karolinska sjukhuset. Först trodde läkarna att det var blindtarmen. Jag gjorde många undersökningar och var där nästan varje dag.




Till slut fick jag prata med en kurator på Karolinska sjukhuset, hon förstod mig men vad kunde
hon göra åt min situation? Hur mycket bättre blir det av att bara sitta och prata med någon som säger att jag inte ska bry mig om dem, hur ska man inte kunna bry sig?!
Allt detta var jag tvungen att genomlida bara på grund av mina så kallade kompisar. När jag sedan kom tillbaka efter att ha varit borta i mer än en vecka var alla jätte snälla och jättegulliga men dagen därefter så var allt som förut igen, och så var det varje gång jag varit borta.

Varje dag när jag gick till skolan så funderade jag på vad gör jag för fel egentligen, är det så här det ska vara att gå i skolan? Och vad jag egentligen gjorde där, jag lärde mig ingenting de två sista åren (då det var som värst). Det enda jag fick ut av att gå i skolan var elaka kommentarer, blickar de gav mig och ibland så var det som om jag inte fanns, jag var bara som en skugga som gick bredvid dem.
Varje dag jag gick hem ifrån skolan så gick jag med gråten i halsen när dagens alla elaka kommentarer ekande i huvudet, jag ville bara komma hem så att jag kunde gråta ut.
Jag undrar fortfarande varför de gjorde så här emot mig, jag hade aldrig gjort dem något. Tyckte de att det var värt att se mig lida så mycket bara för att få skratta åt mig?
När jag beskriver min skola som ett helvete så förstår ni nog hur hemskt jag upplevde det.

När jag kom in här i Brandbergen så var jag äntligen fri från det där helvetet till skola, det var så skönt när jag fick kompisar som brydde sig om mig. Inte förrän då fick jag veta hur kompisar egentligen beter sig. J...