Ett arbete om sjuskrivningar och den svenska folkhälsan

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning
I Sverige är vi drygt 5,2 miljoner människor i arbetsför ålder – vilket är människor mellan 20 och 64 år. Men under en vanlig dag går bara knappt tre miljoner av dessa till arbetet. Det finns många orsaker till varför 44 % av Sveriges arbetskraft är någon annanstans. Några orsaker är studier, semester och barnaledighet, andra är sjukskrivningar, arbetslöshet och förtidspensioner. Sjukdomstillståndet i landet blir alltjämt sämre och sämre. Politiker, socialstyrelsen, arbetstagarna, arbetsgivarorganisationerna, landstinget och kommunerna diskuterar hela tiden hur resurserna ska fördelas och vilka insatser som ska göra oss friska. Vår välfärd hotas och något måste göras snabbt för att konsekvenserna inte ska bli förödande. Men vad beror alla sjukskrivningar på? Är vi i Sverige generellt sett ohälsosamma än andra länder? Och vad gör politiker och andra beslutfattare för att stoppa denna negativa trend?
Det här arbetet innehåller lite historik om hur folkhälsan har förändrats de senaste årtiondena, en kort jämförelse mellan våra europeiska grannländer och deras olika sätt att tackla sjukfrånvaroproblemet, våra politikers syn på problemet, ett framtidsscenario med lösningar och konsekvenser samt en avslutande analys av det jag fått fram under arbetets gång. Jag hoppas ni kommer att få en intressant läsning.

Den svenska folkhälsans historia och dagsläge samt betydelsen av att hålla sig frisk
Att använda kroppen till det den är skapad för har minskat under en lång följd av år. Arbetsuppgifter som utförs i statiska ställningar har ökat successivt, först genom industrialismen och sedan med den ökade teknikutvecklingen. Förr gick man eller cyklade till jobbet och till sina fritidsaktiviteter. Nu använder vi bilen. Också på vägen till mataffären tar vi hjälp av våra fordon då det blir för jobbigt att släpa de tunga matkassarna. Kort sagt, vi anstränger oss verkligen för att göra det så enkelt och så lite ansträngande som möjligt för oss när vi skall förflytta oss själva och det vi har med oss.
Bengt Saltin, professor vid Rigshospitalet i Köpenhamn, har studerat den svenska folkhälsan i många år och har efter en omfattande undersökning bland svenska 40 åriga män kommit fram till en rad skrämmande resultat. På 60-talet var det bara en procent av dessa som hamnade under miniminivån för kondition. På 70-talet hade siffran stigit till 17 %. Nu ligger andelen män med ”för dålig” kondition på 35 % och fortsätter drastiskt att försämras. Och förhållandet för våra kvinnor är ännu sämre där mer än 50 % har en icke godkänd fysisk arbetsförmåga för att klara sina arbeten. Förutom det faktum att detta gör oss tröttare och att vi orkar mindre är den dåliga konditionen också en bidragande orsak till andra vällevnadssjukdomar såsom cancer, diabetes, benskörhet; sjukdomar som ökar drastiskt och som är stora bidragande orsaker till vår ökande sjukfrånvaro. Professor Saltin påpekar vidare att ”fysisk inaktivitet är den största enskilda riskfaktorn för hjärt- och kärlsjukdomar/…/Det är till och med viktigare att börja motionera än att sluta röka”.
Bara 5 procent av den vuxna befolkningen motionerar, om man definierar motion som regelbunden aktivitet där man bli varm och svettig, minst 2 helst 3 gånger i veckan och minst 20-30 minuter per gång. Utgår vi från basbehovet, 1 timmes vardagsaktivitet som promenad eller cykelåkning per dag som upplevs som ganska lätt och angenämt, är siffran högre. Då rör det sig om nästan fjärdedelen av de vuxna, företrädesvis personer över 45 år. Vår alltmer stillsittande livsstil håller på att fördärva hela vår folkhälsa. 10 % av vår befolkning lider av sjuklig övervikt och även om vi kanske inte kan jämföras med USA; där 30 % av befolkningen bär på sjuklig fetma och där var tredje amerikan, kvinna som man, vägde minst 100 kg år 2000, så är den drastiska ökningen oroväckande.
Men om man ser på orsakerna till den ökande delen sjuskrivningar i landet så är inte folkhälsan det storsta problemet. Faktum är att studier visat att det generellt sett inte skett någon större försämring av befolkningens hälsa i Sverige under de senaste decennierna. Det har inte heller skett någon radikal försämring under de senaste åren. I själva verket pekar alla indikatorer på en trendmässig förbättring av befolkningen i arbetsför ålder utom för lågutbildade kvinnor. Tydligast är utvecklingen mot en allt högre medellivslängd, som beror på bättre uppväxtvillkor, minskade rökvanor, förbättrade matvanor i den vuxna befolkningen och förbättringar i medicinsk teknologi. Från slutet av 1990-talet ökar emellertid andelen kvinnor som bedömer sitt hälsotillstånd som dåligt.
Även om de vanligaste sjukskrivningarna i Sverige beror på fysiska hinder av olika slag är detta inte det som gjort att andelen sjukskrivna stegrat så oerhört de senaste åren. De nya orsakerna är istället de psykiska problem som människor nuförtiden alltmer drabbas av. Överansträngning, press och långa arbetsdagar leder till utbrändhet och depression.



Jämförelse av sjukfrånvaron bland våra europeiska grannar och deras olika sätt att tackla problemet
Det är dock inte bara Sverige som har problem med sjukfrånvaron. I en undersökning som Riksförsäkringsverket har gjort jämförs Sverige med tre andra europeiska länder, Nederländerna, Tyskland och Finland; alla med en relativt hög sjukfrånvaro. De tre jämförelseländerna har till skillnad från Sverige ingen karensdag. Den som är sjuk får också en större del av lönen, ofta 100 %, jämfört med Sverige där sjukpenningen och avtalsförsäkringen tillsammans aldrig ger mer än 88 %. Nederländerna har precis som Sverige bekämpat sjukfrånvaron genom att lägga över ett allt större ansvar på arbetsgivarna. Idag betalar arbetsgivarna sjuklön i minst ett år och nästa år förlängs sjuklönen till två år.
Men trots att det påverkar deras kostnader är slutsatserna av utvecklingen i Nederländerna att arbetsgivarna inte blir mer benägna att vidta åtgärder för att minska sjukfrånvaron.
”Ekonomiska drivkrafter måste därför kombineras med granskning av sjukfallen och förebyggande arbete” säger Sisko Bergendorff som är projektledare i undersökningen.
Finland och Tyskland lyfts fram som goda exempel. I Finland krävs det läkarintyg redan första sjukdagen och i Tyskland från tredje dagen. I Sverige behövs intyget först den åttonde dagen. En annan skillnad är att de två jämförelseländerna har klara anvisningar för hur lång sjukskrivningstid olika sjukdomstillstånd kräver. I Tyskland bestämmer Riksförsäkringsverket tiden och i Finland finns det en sjukhandbok med riktlinjer. Dessutom granskas alla sjukintyg som skiljer sig från riktlinjerna av försäkringsläkarna.
Riksförsäkringsverkets förhoppning är att politikerna så småningom ska renodla sjukförsäkringen så att bara de som är helt arbetsoförmögna pga. sjukdom använder den. Om dessa planer skulle gå igenom betyder det att de sjukskrivna som egentligen är sjukskrivna för att de vill byta jobb skulle istället bli arbetslösa. Och frågan är vilken anledning man helst undviker att visa när det gäller att stå utanför arbetsmarknaden; pga. sjukdom eller pga. att man helt enkelt är arbetslös?

Våra politikers syn på problemet
Jag valde att jämföra Socialdemokraterna och Moderna för att jag trodde att dessa partier skulle ge en bra bild av skillnaderna om sjukfrånvaroproblemet rent generellt i svensk politik. Inledningsvis vill jag bara säga att innehållet på hemsidorna skilde mycket åt, inte bara innehållsmässigt utan också i kvantitet då socialdemokraterna ägnat mer än en sida på det Moderaterna skrev ned på sex rader.
Sammanfattningsvis kan man säga att socialdemokraterna utgår främst ifrån arbetstagaren och dennes rättigheter på arbetet. Man pratar om att det allt hårdare klimatet på arbetsplatserna ökar stressen bland de anställda och att detta är något de ska bekämpa hårt, dels genom att anställa mer personal på arbetsplatser inom offentliga sektorn. Andra saker de tar upp är att öka tryggheten på jobbet genom att öka arbetsrätten på en rad olika sätt, de vill öka inflytandet bland de anställda på jobbet, de vill ha kortare arbetstid, slutligen att man ska utveckla en förbättrad rehabilitering.
Deras mål kan sammanfattas i tre punkter :
halvera sjukskrivningarna till år 2008
genomföra ett program för ett mänskligare arbetsliv
anställa fler i skolan, vården och omsorgen
Moderaterna har samma mål som socialdemokraterna om attt halvera sjukskrivningarna under en fyraårsperiod. Metoderna är också väldigt lika men det finns de saker som skiljer dem åt. En är synen på den offentliga sektorn där Moderaterna vill avskaffa monopolen inom skola och omsorg för att ge större möjlighet för arbetsgivare att själva finansiera och sköta om sin personal. En annan skiljelsepunkt är synen på arbetstagare och arbetsgivare där Moderaterna går in lite på samma spår som Tyskland och Finland har gjort i sina försök att misnka sjukfrånvaron. Ökad kontroll över sjukfrånvaron för att misnka fusket och även förtydliga de regler som finns för sjukskrivningar.

Problematik, lösningar och konsekvenser
Att alltfler människor hamnar utanför den svenska arbetsmarknaden har vuxit till ett jätteproblem för Sverige, vare sig det gäller förtidspensioneringar, sjukskrivningar eller arbetslöshet. År 2001 var antalet sysselsatta i Sverige 4,23 miljoner, det är 39 000 personer färre än för 15 år sedan. Däremot har antalet individer i arbetsför ålder under motsvarande period ökat med 347 000 personer.
Varje år kostar våra sjukskrivna invånare oss drygt 120 miljarder kronor. Även om utgifterna för sjukpenningen som delats ut minskade förra året är kostnaderna fortfarande oacceptabla. Fortsätter inte antalet sjukskrivna att sjunka kommer det slå mycket hårt mot den svenska ekonomin och vårat så kultförklarade välfärdssystem. Statsfinansiellt sett är det problem eftersom det kostar oss en oerhörd summa pengar att försörja de människor som inte arbetar och dessutom ett problem eftersom vi behöver ett större utbud av arbetskraft i Sverige för att hålla uppe produktiviteten och välståndet. Därutöver är det ju ett problem rent personligt för de drabbade människorna som inte säger sig kunna gå till arbetet.



Frågan är bara hur man ska ta sig an problemet. Eftersom utbrändhet och för långa arbetsdagar verkar vara det största problemet skulle en minskning till 6timmars arbetsdagar verka vara en rimlig lösning. Men faktum är att om man kollar på statistiken på sjukfrånvaron och arbetstider ser man att sjukfrånvaron är lägst i områden med flest arbetstimmar och högst i de delar av landet där arbetstiderna är kortast och utrymmet för fritid är störst.
I en artikel ur Svd för ca ett år fanns en artikel om hur försäkringsläkaren Bo Hallqvist ville ändra på svenskarnas attityder för att sänka ohälsotalen. Detta menade han, hade haft en positiv effekt i Pajala och Haparanda som tillhör Norrbotten området - det överlägset mest ”ohälsosamma” området i Sverige. Efter erfarenhet från sina hemtrakter menade Hellqvist att väldigt många sjuskriver sig av försörjningsskäl: ”Många av dem som representerar vårt ohälsotal är inte sjuka i den bemärkelsen att man kan rehabilitera dem med åtgärder som kostar miljarder, utan är friska men sjukskrivna av försörjningsskäl/…/Istället borde man försöka ge människorna det de flesta vill ha – en förändrad arbetslivssituation.” De flesta människor vill ha, menar Hellqvist, är vidareutbildning eller arbetsbyte.
Förbättrad arbetsmiljö är nog det som främst tagits upp i frågan om att lösa sjukfrånvaron. Det är den som skapar attityden till arbetet och det är den man inte klarar av om man sjukskriver sig. Arbetsplatsundersökningar från Liv&Lust AB visar att mer än hälften av alla arbetstagare efter en vanlig dag på arbetet känner sig otillräckliga, har besvär med ryggen, nacken, ryggen, magen etc. och är trötta och saknar krafter över till något annat när de åter vänder hem. Man brukar skilja mellan den fysiska och den psykiska arbetsmiljön. Den fysiska arbetsmiljön har genomsnittligt förbättrats under de senaste decennierna, men då främst på mansdominerade arbetsplatser inom den privata sektorn. Kvinnor inom den offentliga sektorn är dock den vanligaste gruppen.[9] Mycket tyder på att sambandet mellan försämrad psykosocial arbetsmiljö och sjukskrivning har blivit starkare och att brister i den psykosociala arbetsmiljön är viktigare för kvinnors sjukskrivning än för mäns. Utvecklingen under senare år tyder på att det finns betydande organisationsproblem på många arbetsplatser som ökat sjukfrånvaron, särskilt inom den offentliga sektorn. Kort sagt: egeninflytande stöd och personutveckling har minskat och saknas kanske helt.
Skattetrycket i Sverige är också oerhört högt vilket bidrar till att befolkningen kan leva under en större trygghet med ett skyddsnät som täcker det mesta. Men det finns också en annan trygghet; tryggheten och friheten att ha pengar som man kan göra vad man själv vill med. Och det är till priset av de höga skatterna som denna trygghet försvinner. Jag tror en utav anledningarna till den höga sjukfrånvaron är att folk känner att de inte riktigt räcker till, bland jobb, familj, vänner; både ekonomiskt och socialt. Men det är just den ekonomiska biten jag tror många oroar sig för, och som i och för sig också står till grund för många andra kringliggande problem. Ångesten över att inte kunna försörja familjen tillräckligt hemma, oron över att inte kunna åka någonstans på semestern och slutligen förtvivlan över vetskapen att hur mycket man än jobbar så kommer det inte att bli bättre.
Stora förhoppningar finns idag på att företagshälsovården ska rädda Sverige ur den höga sjukfrånvaron. Problemet är bara att om man driver ett företag som har ekonomiska problem tar man inte itu med ohälsan som första prioritering. Det blir en slags ond spiral kan man säga. Företag som går sämre har en mer stressad arbetsmiljö vilket leder till sämre förhållanden och en ökad sjukfrånvaro. Detta kostar företagen än mer pengar och minskar därmed chanserna för en förbättring. Företagshälsovården är en marknadsvara, det kostar pengar att hålla folk friska. Jag tror på en lösning där man istället skulle forma företagshälsovården till en samhällsservice. Detta får visserligen en del konsekvenser för skattebetalarna, som tvingas täcka ännu en stor utgift, men å andra sidan skulle man antagligen få ner sjukfrånvaron som också har sina ekonomiska nackdelar för den svenska ekonomin. På detta sätt skulle den arbetsföra befolkningens hälsa inte vara våra företags ensak utan en rättighet till var och en som faktiskt arbetar. Det skulle förhoppningsvis inte bara kunna påverka vår ekonomi positivt utan också ge oss bättre livskvalitet; få oss att må bättre helt enkelt.

Sammanfattning
Budskapet i samhället måste förändras.
1. Det måste löna sig att arbeta och dessutom att hålla sig frisk – att klara sig på egen kraft, såväl som arbetstagare eller när man senare bli äldre.
2. Var och en i arbetsför ålder måste äga en känsla och medvetenhet om att ta större ansvar för sin egen hälsa och välbefinnande. Var och en måste förstå att de har en skyldighet att hålla sig frisk snarare än en rättighet att vara sjuka. Först då kan vi ge alla som idag bär på sjukdomar som inte är av livsstilskaraktär (MS, reumatism, demens etc.) en fullvärdig vård till skillnad mot nu. Det är med andra ord en fråga om lojalitet och solidaritet.
3. Samhället borde ta lärdom av länder som Finland och Tyskland när det gäller riktlinjer som att sänka arbetsgivaravgiften drastiskt för de företag som vidtar stora förändringar i sin arbetsmiljö tillgodo för sin personal. Och även kanske öka kontrollen av de ”sjuka” genom att man t.ex. måste ha sjukintyg redan första sjukdagen istället för som i Sverige efter hela 8 dagar och slutligen granska de sjukskrivningar som skiljer sig från de övriga i mängden.
4. Bygga upp frisksystem som kompletterar dagens sjuksystem som stimulerar den e...