Matspjälkningsapparaten

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Människor och djur behöver näringsämnen som ger energi och byggnadsmaterial för att kunna leva, så: ”äta bör man annars dör man.”
När maten först nuddar munnen delar framtänderna den i lämliga portioner, efter det mal och tuggar kindtänderna ner maten - mekanisk sönderdelning. Medan man tuggar tillförs saliv från de tre stora spottkörtelparen; öron, tung,-& underkäksspottkörtlarna. Saliv innehåller dels slem för att göra maten mjukare och lättare att äta men också ett enzym (amylas), som kan bryta ner kolhydrater (stärkelse) till maltos - kemisk sönderdelning. Både kemisk och mekanisk sönderdelning sker för att maten lätt skall kunna passera genom tarmen till blodbanan och vidare till kroppens alla celler. Saliven håller också munnens slemhinna ren och fuktig.

Tungan/Lingua
Tungan hjälper till att blanda maten, som då är ordentligt krossad med saliv och den ser sedan till att blandningen kommer ner i svalget. För att sen tungan skall lyckas med detta måste den veta exakt hur stor mängd, form och konsistens maten har. På tungan finns olika papiller (slemhinneutskott) som känns som en sträv yta. En del papiller innehåller smaklökar och gör att människor känner beskt, surt, salt och sött.

Svalget/Farynx
Svalget är en fortsättning på munnen och näshålan. I svalget finns det gombågar som bildar gräns mellan svalg och mun. Mellan bakre och främre gombågarna sitter halsmandlarna, en på vardera sida. När maten kommer långt bak vill man svälja, sväljningsmekanismen gör så att maten inte åker ner i luftstrupen. Det går inte att andas när man sväljer för att tungan och struplocket täcker luftstrupen.

Matstrupen/Esofagus
Längden på matstrupen är ca, 25-30 cm och går framför ryggraden ner i en öppning i mellangärdet (diafragman). Transporten sker genom att musklerna i matstrupen drar ihop sig, peristaltiska rörelser. Denna rörelsetyp är karaktäristisk för glatta muskelaturen i hela mag- tarmkanalen.

Magsäcken/Ventriculus
Magsäcken är som en behållare med en öppning i varje ände, övre och undre magmunnen, (kardia) och (pylorus). Hos en vuxen person kan magsäcken rymma upp till en liter. Dess syfte är att vara behållare för födan, spjälka och transportera den vidare. Magsäckens slemhinna bildar magsaft som är en klar vätska. Den består av slem, saltsyra och pepsin. Slemmet skyddar slemhinnan från saltsyran och gör så att maten blir till en välling konsistens. Saltsyran gör maginnehållet lagom surt så att pepsinet kan bryta ner äggvite ämnena, proteiner, till peptin. När magen drar ihop sig skjuter den fram maten till den nedre magmunnen som övergår i tolvfingertarmen.

Tolvfingertarmen/Duodenum
När maten kommit in i tolvfingertarmen i lagom små portioner får den nedre magmunnen en signal via nerver och hormoner som säger att den ska stänga sig. Ca; 4 h efter att maten stoppades i munnen har den hamnat just i tolvfingertarmen som är ungefär 30 cm lång och sitter fast mot bakre bukväggen i en båge runt bukspottskörtelns högra del. I mitten av tovfingertarmen finns leverns och bukspottskörtelns utgång. Galla blandas med magsäckens innehåll och fettet finfördelas. Det tillförs enzymer och en del andra ämnen som höjer pH-värdet från bukspottskörteln.

Bukspottskörteln/Pancreas
Detta organ har två uppgifter, att insöndra (endokrin uppgift) insulin (ett hormon) till blodbanan. De andra är att utsöndra (exokrin uppgift) bukspott till tarmen vilket innehåller enzymer som sönderdelar kolhydrater, proteiner och fett.
Levern/Hepar
Detta är kroppens största körtel, väger ca. 1,5 kg och ligger mest till höger i bukhålan precis under diafragman. I levern pågår en ständig produktion av galla och när den inte behövs för att bryta ner fett i maten lagras den i gallblåsan. Gallan mynnar i tolvfingertarmen via den gemensamma gallgången, ductus choledocus.
Levern är ett livsviktigt organ. Här lagras vitaminer, järn och glykos och det bildas även ämnen som är viktiga för blodets levringsförmåga. Levern fungerar även som ett reningsverk. Här bryts ämnen som alkohol, läkemedel m.fl. ner eller byggs om så att de blir mindre giftiga och dels så att de lättare kan utsöndras via njurarna.

Tunntarmen/Intestinum
Längden på denna tarm är ungefär 3 m, den är rörlig och upphängd i tarmkäxet. I denna tarm blandas födan med bukspottet och gallan som spjälkar kolhydrater till maltos, proteiner till peptider och fett till mindre delar. Tunntarmen har en slemhinna som är veckad, det är därför den blir så stor och kan suga upp så mycket vätska på en gång.

Tjocktarmen/Colon
Den är 1,5 m och inte alls veckad som tunntarmen. När födan kommer till tjocktarmen kastas den direkt in i återvändsgränden, blindtarmen, i den sitter det maskformade bihanget, (appendix) som hos människan inte har någon funktion alls. Maten som nu har blivit en rinnande sörja förs långsamt framåt samtidigt som vatten resorberas av tarmen och mineraler tas upp av blodet. Det finns mycket bakterier i tarmen som medverkar i nedbrytnings-processen och framställer bl.a. K-vitamin som är viktigt för att blodet skall kunna levra sig.

Ändtarmen/Rectum
Ändtarmen är den sista anhalten i proceduren, födan är nu i fast form och består utav slem, matrester och massor av bakterier. En signal skickas från hjärnan till den inre ringmuskeln om att öppna sig och ut kommer avföringen.


Andningsapparaten/Respirationsapparaten
Utav de mest primära behoven är luften vi andas primus motor.
Andningen består utav lungorna och luftvägarna. Luftvägarna utgörs av näsan, munhålan, svalget, struphuvudet, luftstrupen och luftrören. Struphuvet innehåller stämband och tjänstgör som talorgan. I lungornas alveoler sker utbytet syre - koldioxid med blodet.
Andningens uppgift är att dels tillföra kroppens celler syre och dels föra bort koldioxid och därigenom medverka till att reglera blodets surhetsgrad (pH).

Luftvägarna börjar med näshålan (cavum nasi) och munhålan. Här sker uppvärmning, fuktning och rening, (de största smuts- och dammpartiklarna) av inandningsluften. Detta sker med hjälp av flimmerhåren, cilier, som sitter på slemhinnan. Svalget (farynx) är transport väg både för föda och luft. Här finns lymfvävnad som försvar mot smittämnen bl.a. tonsiller och polyper. Fortsättningen på svalget delas i två skilda rör, struphuvudet (larynx) och matstrupen (esofagus). Struphuvudets öppning täcks delvis av struplocket. Luftstrupen (trakea) består av ett 10-12 cm långt rör, som hålls utspänt av hästskoformade broskskoringar. Luftstrupen ligger framför matstrupen och delars sig i de båda luftrören/huvudbronkerna, vilka leder in i varsin lunga. Luftrören (bronki) består av runda broskringar som har till uppgift att spänna ut luftrören. Dessa förgrenas till allt finare gångar och efter ca 30 förgreningar övergår luftrörsgångarna i lungblåsor/alveoler. Alveolernas väggar består endast av ett lager epitelceller vilket möjliggör gasutbyte mellan alveoler och de tunnväggiga blodkapillärerna. Varje lunga består av ca 400 miljoner alveoler och den sammanlagda ytan uppgår till ca 100 km2.
Lungorna/Pulmones
Mellan lungorna finns ett hålrum, mediastinum, och här ligger hjärta, luftstrupe, matstrupe och de stora blodkärlen. Lungorna är smalare upptill vid lungspetsen och bredare nedtill vid lungbasen. Höger lunga består av tre skilda delar, lober, och vänster lunga som är något mindre (beroende på att hjärtat ska få plats) av två lober. Runt lungan finns en lungsäck (pleura) som består av ett yttre och ett inre blad med vätska mellan. Lufttrycket i lungsäckens hålrum är lägre än trycket i lungan vilket gör att den kan hållas utspänd.

Så här andas vi
Andningsarbetet ombesörjs av andningsmuskulaturen som består av mellangärdet (diafragma) och revbensmusklerna. Vid inandning, inspiration, dras revbensmusklerna ihop vilket gör att revbenen höjs och mellangärdet sänks. Brösthålans utrymme ökas lungorna vidgar sig och luft rusar in i de utspända lungorna. Vid utandning, exspiration, slappnar andningsmusklerna av, mellangärdet höjs, revbenen sänks, brösthålans utrymme minskar och luften rusar ur lungorna. Höjning och sänkning av revben kallas brösta...