Ådalen -31

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Ådalen –31

Sammanfattning

Sedan sommaren 1930 hade konflikter om lönesänkningar pågått. Vid Långrörs sulfatfabrik anställdes strejkbrytare vilket gjorde att sympatistrejker utbröt på olika ställen, bl.a. vid Graninge-koncernens sulfat och sulfitfabriker i Sandviken och Utansjö i Ådalen. För att lastning- och lossningsarbeten skulle kunna fortgå så anställde koncernens ägare, löjtnant G. Versteegh, genom Ångermansälvens stuveribolag ett 60-tal strejkbrytare. Den 12 maj 1931 anlände strejkbrytarna till arbetarförläggningen i Lunde vid Ångermanälven, och dagen efter började dom arbeta i Sandviken. Arbetarna som var rasande över att strejkbrytare hade anställts skapade ett demonstrationståg som marscherade till industriområdet och misshandlade några av strejkbrytarna.

Dagen efter samlades de upprörda arbetarna i folkparken i Frånö. Arbetarnas fackliga ledare hade möte i Folkets hus om vad man skulle ta till för åtgärder för att få bort strejkbrytarna. Ett beslut där omedelbar och allmän arbetsnedläggelse vid alla sågverk och massafabriker i Ådalen fattades. När mötet av slut, formades ett demonstrationståg som satte fart mot Lunde. I Lunde hade redan militären anlänt under kapten Nils Mestertons befäl. Deras uppgift var att skydda strejkbrytarna från de arga arbetarna. Ansvarig för hur arbetarna skulle stoppas var landsfogde Sune Påhlman. Han la fram planen att leda arbetarna in på ett fält i Lunde. Man trodde att demonstranterna skulle ta den mindre vägen genom Lunde som leder ner mot ingången till området där strejkbrytarna bodde. Men demonstrationståget valde den större vägen och därmed överrumplades militärerna. En bit ner på vägen blev tåget hejdat av en mindre ryttarpatrull som hade order att hejda demonstranterna. Men arbetarna ville inte godta en avspärrning av en allmän landsväg. Det blev en irriterade stämning mellan dom första i tåget och ryttarpatrullen. Dom sköt några varningsskott, som kapten Mesterton uppfattade. Han sprang upp till landsvägen och såg att demonstrationståget hade tagit sig så långt ner på vägen att de närmade sig de utposterade skyttarna. Eftersom det var viktigt att hålla avståndet mellan demonstranter och militär, fattade Mesterton beslutet att beordra eld. Landsfogde Påhlman var under tiden upptagen med ett telefonsamtal. Fyra demonstranter och en åskådare avled, samt fem sårades i skottlossningen.
Händelsen väckte mycket stor uppståndelse i pressen. De socialistiska tidningarna fördömde militären och kallade Mesterton för mördare, medan de borgerliga uppfattade de demonstrerande arbetarna som barbariska och våldsamma och var tacksamma att de stoppades.

En kommission med uppgift att utreda händelseförloppet tillsattes. Kommissionen kom fram till att demonstrationens syfte var fredligt, men att den var ledd av några mer hetsiga och aggressiva personer. Landsfogden Påhlman blev skarpt kritiserad, eftersom han varit otydlig i sin ordergivning, särskilt när det gällde att meddela dom demonstrerande arbetarna vart de fick ta vägen. Kapten Mesterton kritiserades för att han inte tänkt igenom sitt beslut att ge eld. Kommissionen betonade också olämpligheten att använda militär som ordningsmakt. Om man istället hade begärt ytterligare polisförstärkningar kunde man ha sparat liv. Efter Ådalskravallerna upphörde i det närmaste användandet av strejkbrytare i Sverige.

Landshövding Stens...