Flugornas Herre

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Svar och funderingar kring dessa uppgifter hittar ni i texten nedanför:

• Läs om William Golding och försök att placera boken i den tidsperiod då den skrevs. Vad blev han influerad av och varför väljer han att skriva på det tema han gör?
• Vad tycker du om boken och varför tycker du det du gör. Vad rä det som gör att du tycker om eller inte tycker om boken, motivera ditt svar och använd citat från boken för att visa vad du tycker.
• Välj minst ett ställe ur boken som du skriver lite extra mycket om. Varför väljer du det stället, vad får dig att reagera?


William Golding tilldelades 1983 års nobelpris och skrev Flugornas Herre 1954, precis i slutet av andra världskriget. Förutom Flugornas Herre skrev han bland annat en bok som heter Det nya folket.
Jag tycker att det verkar som att Golding påverkades starkt av andra världskriget och att han ville uttrycka sin ilska på världens befolkning, kanske framförallt på tyskarna, genom sin bok. Han vill visa att människor inte är så civiliserade som man kan tro. Vi tror att vi är så intelligenta och står över alla andra djurarter. Men i den här boken visar Golding att människor inte är bättre än någon annan djurart. Pojkarna i boken väljer en ledare, jagar och fixar en räddningssignal. Men det håller inte precis som i alla andra flocksammanhang i djurlivet. Rivalitet uppstår mellan de starkaste individerna i gruppen och gruppen splittras och en annan del av hjärnan tar över hos pojkarna. De har fått en civiliserad uppfostran hemma i England och i början har de kvar den erfarenheten. Men efter ett tag, som sagt, försvinner detta ”minne” ur hjärnan på vissa av dem. Jag funderade på detta och det är på det här sättet man kan se hur väl föräldrarna har lyckats i uppfostran. Jag vet att denna bok inte är en sann historia men den skulle lika väl kunna vara det. Jag menar, desto bättre ens föräldrar har uppfostrat en och lärt en att leva civiliserat ju bättre klarar man sig ute i verkligheten. Men samtidigt kan man vara hur väluppfostrad som helst men om man inte har en stark personlighet klarar man sig inte i alla fall.
På ön är det Nasse, Ralph och Jack som är de mest väluppfostrade pojkarna, men samtidigt är det inget bevis på att de skulle klara sig bättre som självständiga människor. Ingen av pojkarna är färdigutvecklade och fortfarande är de ganska osäkra i sina personligheter.

Nasse har en väldigt svag personlighet och skulle därför inte klara sig så bra, som vi ser i boken. Han har en väldigt klar hjärna och tänker bra och snabbt, men han har en klen kropp och uppsyn och ingen som helst självsäkerhet. Därför får Nasse ingen respekt. Jag ser att Ralph har en lika bra hjärna som Nasse fast med mera sociala förmågor, plus att han är mer självsäker. Ralph är stark och har ett bra självförtroende.
Han är duktig på saker och imponerar därför på de andra pojkarna, det är därifrån han får sin respekt. Jack är den som har starkast personlighet bland alla pojkarna och han är totalt respektlös.
Han har säkert fått en bra uppfostran i sina föräldrars ögon men jag tror att de har skämt bort honom rejält. Han är van att få som han vill helt enkelt. När han vill någonting, då får han sin vilja fram, oberoende på vad det är som står ivägen.
Eftersom han är så dominant och respektlös ser de andra, svagare pojkarna upp till honom. Han ser ner på deras ledare som de innan hade så mycket respekt för. Då får de dubbelt så mycket respekt för Jack som de hade för Ralph innan. Det är därför Jack för så mycket makt och får pojkarna att göra vad han vill i slutet av boken. Samtidigt har Jack utvecklat sig själv till en vilde, ganska omedvetet skulle jag vilja tro. Jack jagar och är totalt orädd. De pojkarna som följer honom ser honom som en mantel för deras feghet. Jack står framför dom och gömmer deras svaga personligheter.
Golding har velat överdriva människornas törst efter makt i den här boken. Det märks mycket tydligt. Eftersom när man läser den känner man först hur Ralph får mer och mer makt, för att plötsligt förlora den. Golding skildrar helt enkelt ett krig i liten skala, inspirerad av det krig som pågår runt omkring honom.

Jag tyckte det var väldigt vackert språk i boken. Helt otroliga miljöbeskrivningar som man fastnar i och bara njuter. Själva handlingen tycker jag var lite seg. Det tog ett tag innan man kom in i boken, det hände inte alls mycket i början. Men det är en otrolig författarteknik han använder. Just detta att man känner när man läser den att något ligger och lurar.
När Simon springer iväg i mörkret vet man inte riktigt vad som ska hända, fastän man i bakhuvudet vet att det inte kommer hända någonting alls. När han springer på stigen på väg mot det där trädet vill man att han ska vända sig om lite då och då för man vet inte vad som lurar i buskarna. Jag tycker verkligen att han lägger små spår mellan raderna, han förtjänade nobelpriset enligt mig.

Men som sagt tycker jag att det tog ett tag innan man kom in i boken. Handlingen är lite klen, jag tycker att det skulle kunna hända mer i boken.
När man läser sitter man ständigt och väntar, och den där väntan är i vissa böcker spännande men i början på denna blir det lite tråkigt. I slutet däremot när Nasse precis dött och Ralph precis fått reda på att Jack och gänget ska ut på skallgång efter honom blir det otroligt spännande och man kan helt enkelt inte lägga ifrån sig boken. Det som är lite kul och annorlunda med boken är att man aldrig får reda på om det fanns ett riktigt odjur eller om det bara var den döda fallskärmshopparen uppe på berget. Det som också är intressant är att pojkarna som är kvar på ön när de blir räddade vet inte att det var den döda fallskärmshopparen som Ralph, Jack och Roger såg den där kvällen uppe på berget.

När de har festen på stranden och när Ralph och Nasse har gått med på att låta sig mättas av Jacks jagade och dödade sugga det är då genombrottet är tycker jag. Precis där då Simon blir dödad, det är då boken börjar bli intressant och bra. Innan är det mest vackra ord om vackra platser, det är den där kvällen då pojkarna sticker ihjäl Simon som de tror är odjuret, det är då det börjar hända saker. Ett otroligt vackert men ändå hemskt och ganska läskigt stycke i boken är precis innan Simon går upp på berget. När han precis har vaknat upp under snårets grenar och blad i gläntan och Flugornas Herre fortfarande stirrar stint på honom.

”Simon talade högt till gläntan

’Vad ska vi annars ta oss till?’
Ingenting svarade. Simon vände sig bort från gläntan och banade sig väg genom klängväxterna in i skogens skymning. Han vankade trött omkring mellan trädstammarna med uttryckslöst ansikte och intorkat blod kring munnen och hakan. Bara någon gång, när han förde klängväxterna åt sidan för att se åt vilket håll han skulle gå, formade han med läpparna ord som aldrig fick tröst.”

Jag tycker just det stycket är så otroligt bra skrivet. Man känner verkligen hur trött och borta Simon är. Man känner blodsmaken på läpparna där man fuktar dem med tungan. Man känner Simons tankar och hans depression. Det är så otroligt starkt skrivet. Det här är bara ett exempel ur bokens många vackra stycken om ord. Han formar dem så fint, jag kan nästanse hur Golding sitter där och skulpterar sina meningar varsamt. Så otroligt vackert bildspråk.
Ett annat stycke i boken som jag tycker är helt fantastiskt är ett stycke som också handlar om Simon. Det är precis när han har hittat gläntan med snåret mitti och när han har lagt sig tillrätta och mörkret är på ingång.

”Nu hade solskenet helt lämnat den öppna platsen och dragit sig undan från himmelen. Mörkret göts över djungeln, dränkte passagerarna mellan träden tills de blev skumma och sällsamma som havets botten. Ljusknopparna öppnade sina stora vita blommor, och de lyste i ljuset som silade ner från de första stjärnorna. Deras doft spilldes ut i luften och tog ön i besittning. ”

På något sätt tror jag att Golding har skapat Simon för att kunna göra så. För att ha några slags ursäkter för att skära av ibland från det övriga livet på ön.
Simon är blyg men ändå självsäker, pålitlig men ändå inte helt lojal. Man vet aldrig vart man har Simon, det är därför jag tycker så mycket om just den karaktären, ibland känns det som Simon faktiskt är odjuret och att det är han som smyger på de andra när de roar sig. Och när Simon blir dödad känns det inte som ett missförstånd, utan som att det faktiskt var meningen att Simon skulle dö. Simons död blir som sagt en vändpunkt i allt. Jack och hans jägare verkar fortfarande tro att det var odjuret de dödade, jag tror att de intalade sig själva att det var det. Om de skulle ha tänkt på att det faktiskt var Simon skulle ingen av dem klara av allting på det psykiska planet. En efter en skulle falla ihop om de tänkte för mycket på verkligheten. Det är det Jack tar ifrån dem, det är därför de alla går över till Jacks sida. De vill inte tänka på vad som händer om de inte blir räddade, de vill inte tänka på allt där hemma som de saknar. Nasse och Ralph är de enda med en ordentlig verklighetsuppfattning. Simon är mittemellan allt det där. Om jag får säga mitt tror jag att Simon inte skulle ha funnits på den där riktiga ön. Om den h...