Ett Liv för Olof av Karin Ahnve

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hur skulle du uppleva om du fick ett barn som var ”efterblivet”, ”mentalt stört” eller på något annat sätt avvikande från gängse normen?
Det är lite av detta som behandlas i Karin Ahnves bok: Ett vuxet liv för Olof.
Hon beskriver detta utifrån sin egen situation hur det är att vara förälder till barn som är; just det, avviskande på alla möjliga sätt. Svår autism mixad med en utvecklingsstörning som gör att livet inte alltid är så lätt, varken för Olof eller för hans mamma; Karin.

Karin Anvhe beskriver sitt ”lilla helvete” i början av boken:
”En fjortonåring som aldrig ler. En fjortonåring vars ögon ständigt uttrycker ångest. En fjortonåring som skriker med full kraft. En fjortonåring som ständigt slår sig själv i huvudet och på kinderna. En stark fjortonåring som i de mest traumatiska situationerna drar en i håret, sliter i ens kläder, stångas och bits. Lägg dessutom till att denne fjortonåring är människan man älskar mest, ens son, ens eget kött blod” [citerat: Ett vuxet liv för Olof –

Karin Ahnve .[bokförlaget libris sid11]
Sådan såg Karin Ahnves liv ut hela sommaren 1993 och del av hösten. Hon skriver senare:
” Att Olof i grunden är en godlynt och livsbejakande person som är begåvad för glädje, kärlek och en innehållsrik tillvaro”
Hon ger också förklaringar på Olofs problem
”Och eftersom han (Olof) är kraftfull och saknar verbalt språk, är skrik och destruktivitet hans sätt berätta om sin förtvivlan.

Boken beskriver i början Olofs liv, som ett ”rent helvete” och detta var innan Lasslagen ( en lag som gav funktionshindrade rätt till personliga assistenter) hade trätt i kraft i Sverige 1994. Vi lotsas igenom boken från tidigt 1990-tal till sent på samma årtionde. Man får följa Olofs uppväxt, från en skör liten gosse som inte älskad av någon till en fungerande lycklig människa med alla sina brister och fel.

Men vägen till detta lugna harmoniska liv som Olof så väl behöver, även hans mamma tror jag; är ganska lång och jobbig. Men på vägen dit är lång och fylld av hinder, främst av den statliga byråkratin, förhoppningar och förväntningar som snabbt slås sönder av antingen av vanliga praktiska problem eller byråkratiska återvändsgränder. Känslomässigt för både Karin och Olof är detta ingen dans på Rosor. Olof mår ofta ganska dåligt eftersom hans liv saknar struktur och ordning, och Karin, hans mamma får jobba dubbelt dels på sitt vanliga jobb och dels när hon kommer hem. Det blir dubbla bördor som gör att hon känslomässigt mår ungefär dåligt, sämre och sämst. Men hon ger aldrig upp sitt hopp på att hjälp sin djupt älskade son. De går tillsammans genom eld och vatten, de delar glädje, sorg och besvikelse tillsammans.

Vad som slog mig mest när jag läste boken var mamma Karins orubbliga kärlek till sin son trots att hon fick skit och trakasserier för det. Det visar på en osjälvisk anda hos henne som jag faktiskt i ärlighetens namn beundrar. Boken är inte skriven i skönlitterär form som jag först trodde, utan den är mera utformad som en personlig förklaring och reflektion över hennes eget liv. Bokens genomgående tema, om du fanns något (?) det var ju en självbiografi, var människovärdet – hon framhöll hela tiden Olof ( alltså handikappade) lika värde gentemot oss ”normala” människor.
Min uppmaning läs boken.
Varför?
Boken berör enligt min mening viktiga sociala frågor som tyvärr alltför ofta är anpassade i till andrahandsfrågor i bästa fall eller kanske rent av ännu längre ner. De be...