Kulturmiljövården är en viktig del av den fysiska samhällsplaneringen. Även om
planeringen i första hand handlar om utveckling och framtidsperspektiv, så är
de befintliga strukturerna och deras historia ett aldrig försumbart inslag i
den planerade verkligheten. Hur dagens planering förhåller sig till den
historiska miljön är till stor del en produkt av de rådande planeringsidealen
och samhällsklimatet i övrigt. Kulturmiljöbegreppet har under de senaste
decennierna vidgats, dels genom att fler typer av miljöer klassas som
kulturhistoriskt intressanta, dels genom att det s.k. brukarperspektivet,
d.v.s. användarnas uppfattning av kulturmiljövärden, har getts en större
betydelse i bedömningen av områden och objekt. Genom diverse lagändringar och
nya skyddsinstrument har skyddandet av kulturvärden också fått en större
juridisk tyngd, inte minst som en del av den kommunala planeringens
ställningstaganden.
I takt med att kulturmiljövårdens tidshorisont flyttas framåt har det moderna
kulturarvet, d.v.s. miljöer från efterkrigstiden och framåt, hamnat i fokus för
kulturhistorisk bedömning. Framför allt har miljonprogrammets bostadsområden
börjat få en status som kulturmiljöer, något som aktualiserat nya
frågeställningar för antikvarier och planerare. Det här arbetet fokuserar på en
typmiljö som är ungefär samtida med miljonprogramsförorterna, nämligen den
sanerade stadskärnan. Den s.k. saneringsepoken, som grovt kan avgränsas från
mitten av 50-talet till början av 70-talet, utgör en av de mer omvälvande
perioderna i svensk stadsbyggnadshistoria. Nästan alla svenska städer har i
sina centrala delar större eller mindre lämningar från denna period. I många
städer genomgick den gamla stadskärnan en genomgripande omvandling där den
äldre bebyggelsen helt ersattes med ny enligt rådande stadsbyggnadsideal, vilka
kännetecknades av rationalitet, funktionsuppdelning, höjda normer för
bostadsstandard och tillgodoseende av utrymmeskrav för en växande privatbilism
och en växande detaljhandel. Jag har i det här arbetet utgått från att denna
typmiljö har ett eget kulturhistoriskt värde som går att definiera och som
förtjänar att bevaras för eftervärlden.
I en kulturhistorisk bedömning av den sanerade stadskärnan är det viktigt att
se till övergripande strukturer och sammanhang snarare än till enskilda
byggnader och detaljer, detta eftersom det är framför allt i dessa aspekter som
typmiljön skiljer sig från andra stadsbyggnadskaraktärer. Det hör också till
dess natur att den är en utpräglad funktionsmiljö, där det arkitektoniska
uttrycket direkt avspeglar rationella funktionskrav. Vid utformandet av
riktlinjer för bevarande måste man acceptera vissa faktum, dels att det
aktuella objektet sällan befinner sig i originalskick och dels att viss
förändring över tid ofta är oundviklig. Det gäller särskilt anläggningar för
handel, där förändringstakten ofta är hög liksom kraven på ändamålsmässiga
lokaler. Saneringsepokens innerstadsmiljöer får anses ha ett relativt lågt
anseende och beskrivs ofta som estetiskt och stadsmiljömässigt bristfällig.
Detta skapar intressanta frågor såsom huruvida man ska bevara miljöer som anses
fula och tråkiga. Ofta är kritiken av den sanerade stadskärnan grundad i en
bitterhet över förlusten av de miljöer som revs, vilka felaktigt får utgöra
mall för bedömningen av den nya bebyggelsens värden. Jag menar att typmiljön
måste bedömas utifrån sina egna förutsättningar och inte utifrån vad den
ersatte.
I denna rapport testas resonemangen kring bevarande kontra utveckling av
typmiljön genom en studie av stadsdelen östra Nordstaden i Göteborg, en sanerad
stadsdel som helt upptas av en affärs- och kontorsanläggning. I fallstudien
konstateras att ett bevarande av liknande anläggningars kulturmil...
