Regn och brustna hjärtna

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Ett kallt regn börjar sakta falla ner över en gata.
Människor fäller upp sina paraplyer och drar upp sina huvor.
Nu är de alla lika, likgiltiga.

Neråtböjda, döljande sina ansikten ifrån regnets hårda slag.
Alla skyndar de på, flyende, hastande.

Endast jag står nu kvar.
Känner regnets tårar smeka mina kinder och lätta sina sorger.
Jag ser den tomma gatan och känner ensamheten.
Tystnaden är stor som när på det fallande regnet.

Då öppnar himlen sig och skriker ut sitt hjärtas djupa klagan.
Men jag står kvar och hör den, den ensammastes förtvivlan.
Jag står kvar och tar de piskande slagen och skriken.

Det finns inte längre någonstans att fly, alla dörrar är redan stängda.
Då vänder jag gatan ryggen till.
Går dit inget regn når.
Där tänker jag stanna, ty där brinner ljus som aldrig slocknar.
Lju...