Mellan hägg och syren

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

En ängel flög förbi,
mot himlen så fri.
Men hon lämnade sitt leende
på vår jord.

De två flickorna är helt uppslukade av varandra. Tillsammans utövar de en invecklad lek som dansande och förförande för dem mot sitt mål, gungan vid den stora eken. Många påstår att det är den vackraste platsen i hela kommunen. Skratten porlar högt genom det nyutspruckna lövtäcket och solens värmande strålar skänker dem värme och ljus. Leken är komplicerad och svår för utomstående att förstå. Det enda som man kan se är att de inte har en aning om vad som väntar dem. Glada och ystra och de bästa av vänner verkar allting vara som det brukar vara varje lördagsförmiddag vid den här tiden på året. Men plötsligt stelnar den ena till, hon har anat i ögonvrån att något inte är som det skall vara. Hennes uppfattning av naturen störs, och hon måste titta igen. Nu skriker hon. Ett skärande skrik som går genom märg och ben. Ett skrik av skräck. Den andra flickan stannar förvånat upp och tittar hon också. Uttrycket av förvåning förvrids till något igenkännbart innan skriket lämnar hennes strupe. Hur kan något så fruktansvärt få existera här, i samklang med den idylliska omgivningen? Bilden förtar inte på något sätt skönheten, den lyser av en orörd styrka, vacker som en tavla, det är innebörden som är fel. Fruktansvärt fel.

Det är fredagseftermiddag och dagarna mellan hägg och syren, den vackraste tiden på hela året. Allt är stilla i det slumrande lilla samhället och man kan höra en fågel sjunga ut sin hyllning till våren. Då bryts lugnet av en klockas gälla signal och ur den grå betongklumpen myllrar nu ungdomar, alla tjattrar med alla och uppsluppna skrik och rop hörs. Det är vår! Känslorna sprudlar och stämningen är så hög att man nästan kan ta på den. Fast, vänta lite nu. Spola tillbaka bandet ett par sekvenser. Alla tjattrar med alla? Nej, det är bara vid första anblicken som det ser ut så. Visst finns det de som är ensamma även här, i den lyckliga gemenskapen. De går tysta och med nedböjda huvuden och blir ofta tillknuffade utan någon större anledning. Det är inte så att de mobbas, de är bara osynliga för de övriga, existerar helt enkelt inte i de flestas världsbild. Den mörka flickan där, till exempel, hon med det långa svallande håret och de och de underliga, nästan magiska, gulbruna ögonen. I en annan tid och på en annan plats, hade hon en inre säkerhet. Då kallades hon vargen. Nu är hennes skygga blick mer lik ett rådjurs. Hur kan en människa förändras så snabbt? Den här flickan har också haft drömmar och hopp om framtiden. Nu finns det bara spillror kvar, hon har gett upp.

Varför kan ingen se mej? Kanske inte tycka om mej, men se mej! Jag vill inte vara ingen, jag vill inte existera i den här futtiga världen utan att någon ser mej. Jag vet att det finns ett skäl till att jag skapades. Det måste det finnas! Men jag kan inte hitta det, så det måste vara mej det är fel på. Pappa påstår att han älskar mej, men jag klarar inte av hans kärlek, han säger att det är den enda sanna kärleken, men det kan inte var sant. Hans kärlek är smutsig. Ingen annan märker något. Gud har ett syfte med allt, allt har en mening. Det måste vara så. Men snälla, snälla, snälla, snälla, kan ingen se mej? Vad som händer med mej? Varför är det ingen som bryr sej längre? Jag hatar mitt liv! Mormor, om du hör mej, jag älskar dej!

-Malva, vi blir sena, kom nu! Flickan inne på toaletten svalde hårt. Hon fick inte tappa masken, hon fick inte. Mormor skulle inte ha velat det. Bara tanken på mormor fick tårarna att välla upp, för vilken gång i ordningen visste hon inte. Hon drog ett djupt, darrande andetag, rättade till den svarta klänningen och låste beslutsamt upp dörren. Utanför stod pappa och stirrade irriterat på klockan.

-Det var värst vilken tid det skulle ta, sno på nu! fräste han. Hon visste bättre än att ta åt sig, det var pappas sätt att hantera sorgen. Först mamma för länge sedan, det var inget hon kom ihåg och inget som gjorde ont. Nu mormor. Den enda mor hon kunde minnas i sitt trettonåriga liv. Visst hade pappa haft andra, men ingen var som en mamma, mormor fyllde den platsen i hennes liv. Och nu var hon borta, hennes enda skydd mot den grymma verkligheten.

-Då var vi här, avbröt pappa hennes tysta grubblande. Bilen stannade och hon klev ur. Åh, vad hon hatade den här platsen! Solskenet och de ljusgröna löven var bara en fasad, uppsatt för att få en att känna sig bättre. Den förde inte med sig annat än sorg och elände. Efteråt kunde hon inte komma ihåg någonting. Bara den kalla, mörka jorden och den strida strömmen med ”Jag beklagar sorgen” efteråt. Hon såg inte upp i deras vänliga ansikten förrän hon hörde en tant mumla något till pappa om att ja, det vore kanske inte så lämpligt att han behöll Malva. Nu när han var helt ensam och arbetslös, dessutom. Då fick hon ett hysteriskt anfall. Efteråt påstod psykologerna att det var sorgen som kom till utlopp, bara tanken på att förlora sin sista fasta punkt blev för mycket. Det var inte sant. Hon visste vad det var, men hon fick inte berätta det. Det var hennes och pappas lilla hemlighet.

Hon hade aldrig haft många vänner, hon hade en slags inre självsäkerhet som många blev lite rädda för och inget egentligt behov av vänner. Hon gjorde sig aldrig till och sade allt vad hon tyckte. I början hade det gått en del elaka rykten om henne och hennes indianblod, det viskades om hemliga ritualer och hennes konstiga gulbruna ögon som inte var lika några människoögon. Mormor lugnade henne och sa att det var vargögon, hon hade en vargs inre. Hon sa att Malva egentligen var fel namn på hennes lilla flicka nu när hon blivit större. Sökande vargen var bättre. Sökande? hade flickan undrat förvånat. Ja, efter gudarna, påstod mormor. Men jag är ju kristen, invände hon. Inte egentligen, var allt mormor sa.

Hur kunde det bli så här? Varför kan ingen se mej? Varför är jag så osynlig? Jag orkar inte mer, finns det inte nått man kan göra? Man kan inte prata med dom där jävla hjärnskrynklarna, jag vet det. Säger att dom har tystnadsplikt. Ha!! Det är inte sant. Pappa säger att jag inte får säga något, han säger att han älskar mej, men om jag säger nått måste han straffa mej. Vad då straffa? Finns det något värre straff att uthärda än det jag uthärdar nu? Hans flåsande viskningar i mitt öra, och sedan smärtan och förnedringen. Gud, hur kunde du ta henne ifrån mej? Hur kunde du? Hon var det enda jag hade ju! Varför kan ingen se mej? Åh mormor, hur kunde du bara försvinna i från mej. Jag litade ju på dej! Jag saknar dej mormor!

Det är vackert vid den gamla eken, som alltid. Flickan med det långa mörka håret och de underliga rådjursögonen står vid kanten av gläntan och iakttar gungställningen. Det är en gammal ställning, men den passar in och om man böt ut den mot något modernare skulle helheten störas. Den är perfekt. Hon ser sig omkring, som ett djur inan det beger sig ut på öppen mark och går sedan raskt fram till eken. Trädet har en egen historia och ser ut som något som borde höra hemma i sagorna om prinsessor och drakar. Vid foten av trädet böjer hon sig ner och plockar fram något som ligger omsorgsfullt inlindat i en plastpåse och borstar försiktigt av jord och gamla löv. Hon kränger av sig ryggsäcken, sätter sig på gungan och lirkar av påsen. Det är en bok som ligger där. Kärleksfullt slår hon upp första uppslaget och stryker med fingret över inskriptionen, suckar och bläddrar fram till en tom sida, det är den sista, alla de andra är fyllda av tättskrivna rader. Många sidor är bubbliga, inte utav regn utan av tårar. Pennan som sitter fästad på baksidan lossar hon och börjar sedan skriva. På lite avstånd ser det ut som en harmonisk bild, men kommer man lite närmare ser man i hennes blick att något inte stämmer. Det är en blick fylld av förtvivlan. När sidan är slut går hon tillbaka till första sidan och studerar inskriptionen igen. Hennes blick och hennes hållning förändras, hon blir lugn. Det syns att hon har fattat ett beslut, hon vet vad hon ska göra. Noggrant packar hon in dagboken och stoppar tillbaka den under eken, reser sig och går därifrån.

Det var full diskussion i klassrummet. Debatten om feminism och jämlikhet väckte alltid mycket åsikter, och killarna älskade att reta upp tjejerna för att se dem gå igång. Ljudnivån var hög eftersom läraren gått för att kopiera en stencil och det hela gick mer och mer över styr. Plötsligt vände sig en av killarna om och frågade flickan som aldrig sa något:
-Vad tycker du då? Alva var det va? Flickan såg först helt ställd ut, sedan samlade hon sig och tog sats.
-Malva, och jag tycker faktiskt att... men killen hade redan börjat prata med en annan. Hon suckade och sjönk i hop. Det var inte ens lönt att försöka, ingen brydde sig i alla fall. Det var precis samma sak som hemma, pappa blev mer och mer frånvarande. Det var nästan värre nu när han hade fått ett jobb, nu hade han en ursäkt för att aldrig vara hemma och lämna henne själv med allt. Han klarade inte av att hantera sorgen och fortsätta leva som vanligt samtidigt, han hade förträngt allt annat och bara jobbade och jobbade. Det var bara i skydd av mörkret han sökte kontakt, och då var det inte för att prata. Efter det att hon hade blivit friskförklarad av psykologerna hade han socialt ignorerat henne. Innan också förresten, det var bara det att då var han tvungen att två gånger i veckan sätta sig ner och kommunicera med sin dotter när en psykolog lyssnade. Ha! Kommunicera! Allt var bara en härva av lögner för att få psykologen att tro att allt var okej, han hade talat om precis vad hon skulle säga och vad hon inte fick säga. Vad som var deras lilla hemlighet. Hennes tankegång avbröts av att det ringde ut, förvirrat tittade hon upp och insåg att läraren inte bara kommit tillbaka utan också haft muntligt förhör på läxan. Ja ja, chansen var en på miljonen att läraren skulle fråga henne. Inte ens de såg henne, och det var inte så att hon betraktades som ett hopplöst fall, hon hade bra betyg, fast ibland fick hon känsla av att lärarna bara gissade, som på det där kvartsamtalet (hon vägrade att kalla det utvecklingssamtal). Hennes historielärare hade skrivit: mycket aktiv på lektionerna och positiv. Mycket bra! Hon hatade historia och hade varit närvarande cirka hälften av lektionerna, och då hade hon inte gjort någonting. Det gick bra på provet, hon hade alltid haft lätt för att lära, men ändå! Ingen brydde sig.

Åh vad jag hatar mitt liv! Hur kunde du mormor? Du sa att du alltid skulle finnas till hands! Du lovade! Hur kunde du bara vända ryggen åt mej, du oxå? Du sa att man inte fick svika sin löften, att man alltid skulle hålla vad man lovat, och du lovade att du alltid skulle vara där! Hur kan du bara överge mej så där? Fy fan för dej! Och pappa då, han är inte bättre han, jag hatar mitt liv! Han säger att han älskar mej, det gör han inte, han utnyttjar mej. Hans kärlek är fel, den gör ont. Varför kan ingen se vad som händer med mej? Men jag vet vad jag ska göra, jag har fattat mitt beslut, och det kommer att ske snart. Det finns ingen Gud, ingen kristen och inga indianska. Du ljög. Jag hatar dej mormor! Hatar, hatar, hatar HATAR!!! Hur kunde du överge mej?

På ett ögonblick är gläntan vid den gamla eken fylld av poliser som myllrar omkring och finkammar varenda millimeter av området. Det är avspärrat och utanför står en skock journalister och trängs. Den som ser ut att vara någon slags ledare för aktionen kliar sig fundersamt i skägget och vänder sig till en kollega.
-Vad tror du Bengtsson?
-Solklart självmord naturligtvis, svarar ynglingen och ser sig omkring. Det blev för mycket efter att alla nära och kära hade dött, och det här var sista utvägen. Fast man undrar egentligen, det är en tragedi. Hänga sig i gungställningen, stackaren. De letar efter de anhöriga, ja de som finns kvar i alla fall.
-Hm, självmord säger du, jag är inte så säker på det. Men vackert som en tavla är det, även i döden. Ynglingen ser konfunderad ut.
-Menar du att det skulle vara mord? Men, det finns inget som tyder på det. Den äldre mannen tittade på honom.
-Bara en känsla jag har, svarar han. Då ropar en polis till, han har hittat något inlindat i plast under rötterna på trädet. Fyndet visar sig vara en tjock dagbok med mystiska tecken på utsidan. Någon påstår att de är indianska. Mannen med skägget sätter på sig gummihandskar och slår försiktigt upp första uppslaget. Där finns en inskription: En dagbok som räcker hela livet, till min älskade Malva. Mormor. Under står namn och adress noggrant nedplitade med en anna handstil. Malvas egen, antar han och bläddrar vidare, dagboken är full av anteckningar. Han läser lite på måfå och får en chock.
-Gode gud. Han visar för Bengtsson som visslar till lågt.
-Den jäveln, säger han upprört. Han har utnyttjat henne. Fy fan alltså. Den äldre mannen suckar.
-Jag förstod att det inte var självmord, det är inte den typen av person som tar livet av sig, säger han. Det måste vara mord.
-Tror du verkligen att det gick så långt? Att situationen blev så desperat? säger Bengtsson misstroget.
-Försök tänka d...