Hästrasarbete

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Nordsvenska hästen
Historia
Nordsvensken är tillsammans med gotlandsrusset Sveriges enda inhemska ras. Nordsvensken har haft stor betydelse för Sveriges folk, framför allt som krigshäst när Sverige fortfarande var stormakt. Den har också fungerat som transportmedel i urminnes tider.
I olika delar av Sverige har vi haft olika krav på den nordsvenska hästen. Det gjorde att det utvecklades olika lokala stammar med olika egenskaper med hänsyn till förhållandena på just den platsen.
Gemensamt för alla dessa raser var ändå att de var mindre än dagens nordsvenskar och de var mycket mer långlivade än vad hästarna är idag.

Under 1800-talet korsades olika raser utifrån in i nordsvensken, speciellt engelsktfullblod korsades in, förmodligen för att det var dessa hästar Napoleon använde med stor framgång.
Mot slutet av århundradet började man använda hästarna mer och mer inom jord- och skogsbruk vilket medförde att man istället korsade in olika kallblods raser som Ardenner, Percheron, Pinzgau och Clydesdale.
De hästar som då avlades fram var mycket framgångsrika arbetshästar men de var inte lämpade för avel. Allt för många hästar föddes med fel som t ex Hovbroskförbening som fortfarande i stor utbredning finns kvar hos nordsvensken.
Om man inte hade stoppat denna vansinnes avel hade vi förmodligen inte haft några nordsvenska hästar kvar i Sverige.

Som tur var bildades 1894 en avelsförening för att renavla den nordsvenska hästen. Det var den dåvarande distriktsveterinären Wilhelm Hallander som grundade denna förening.
Hans första åtgärd var att ta vara på alla hästar som fortfarande inte var korsade.
Det var stor brist på hingstar och för att undvika inavel importerades Dölehästar in för att rädda rasen. Resultatet av aveln blev dagens nordsvenska hästar. Än idag importerar vi hästar från Norge för att korsa in i nordsvensken.

I mitten av 1900-talet var det fortfarande Ardennern som dominerade i Sverige men efter andra världskriget dog intresset för ardennern i jordbruket sakta ut och nordsvenska hästen började komma ikapp.
Omkring år 1970 var de båda raserna lika populära. Det fanns då ungefär 100 hingstar i avel för de båda raserna. Vid 90-talet hade nordsvensken dragit förbi rejält, då fanns det 124 nordsvenska hingstar och bara 82 ardenner hingstar i avel.

Wången
År 1903 var ett viktigt år för nordsvenskens avel. Då öppnade hingstuppfödningsanstalten Wången.
Varje höst köpte anstalten in 10-20 av landets bästa hingstar där de blev satta i avel. Det har från Wången kommit minst 750 av landets finaste hingstar. 1928 infördes obligatoriskt draglagsprov för alla hingstar.

Wången låg långt före sin tid och fr.o.m. 1959 röntgade man alla hingstars hovar för att se så att de inte hade hovbroskförbening.
En annan viktig sak med Wången var att de hade den allra första och enda utbildningen för skogskörare med häst.

1996 lades anstalten ned pga. Bristande behov av nordsvensken inom skogsbruket då många skogsarbetare hade mekaniserat sig.
Nu mera är Wången ett utbildningscentrum för trav- och galoppsport.

Exteriör
Mankhöjd: Nordsvenskens ungefära storlek är för ston 154 cm och för hingstar 147 cm.
Färger och tecken: En nordsvensk kan vara brun, svartbrun, fux, gulbrun, svart, svartgul, isabell samt avblekbar skimmel. Avblekbar skimmel kan de däremot bara vara om de kan bevisas gå tillbaka till de norska blåhästarna. I ovanliga fall kan de också vara brunblack eller musblack. Alla tecken på ben och huvud är tillåtna.
Huvud och hals: En nordsvensk häst skall ha ett ganska litet huvud i förhållande till kroppen. Tillsammans med halsen skall huvudet fungera som balans stång i rörelse. Ansiktsprofilen är hos en nordsvensk något konkav eller rak, en konkav nosrygg ger ett intryck av ädelhet men också energi. Öronen är relativt korta och ska vara rättuppstående. Det skall vara brett mellan ganascherna och ögonen sa ha ett milt uttryck. Nacken och halsen ska vara lång och ha raka linjer.
Mankammen ska vara fyllig och få halsen att se uppåtsvängd ut.
Halsresningen skall vara sådan att om man drar en linje mellan kors och manke skall den träffa mellan öga och näsborrar hos ston och valacker och precis vid näsborrarna hos hingstarna.
Manke och bogparti: För draghästen är en lång och hög manke till fördel eftersom manken utgör centrum för en mängd olika muskler som reglerar halsen ansättning och som ger längd och stadga i frambenens rörelser. Det är också en fördel om manken är välmusklad.
Om man har en vinkel på 90 grader mellan skaklarnas normala draglinje och lokornas normalläge har hästen lagom lutning på bogbladet. Bogarna bör vara långa och vara väl ansatta från halsen
Bröstet: Bröstkorgen skall vara djup och lång för att ge tillräckligt med utrymme till hjärta och lungor. Hästen ska ha långa välvda revben och ett långt bröstben, hästen skall vara väl sluten dvs. avståndet mellan sista revbenet och höftbensknölen ska vara kort.
Rygg, länd och kors: Ryggen ska vara något svankig och sedan mot länden övergå till en något rakare profil. En för sänkt rygg kan ofta påpekas som ett fel men för draghästen har det ingen större betydelse.
Ryggen ska vara jämt musklad och inte ha några brutna konturer. Arbetshästens länd och rygg skall vara kort för att få bästa Kraftöverföringen mellan fram- och bakdel.
Korset ska vara långt och lutande men det får inte vara för brant. Korset skall också vara ordentligt brett.
Ben och hovar: Frambenens överarm ska vara lång och liggande, underarmen skall vara Relativt lång och muskulös.
Framknäna ska vara nästan rektangulära och från sidan sett ska de vara breda. Nordsvensken har från norska dölehästen fått små och dåliga framknän vilket kan visa sig som pålagringar eller andra kroniska problem då hästen blir äldre.
Skenbenen på både bak- och framben skall vara korta och från sidan sett ska de vara breda och starka.
Om hovarna är rätt verkad är kotan normalt något längre än tån. Nordsvensken har som de flesta kallblodshästar kortare kotor än varmblodshästar. Långa kotor ger en ökad belastning.
Hovarna ska vara stora och ha en markant skillnad på storleken nere vid bärranden än vid kronranden. Hornkvaliteten får inte vara torr och spröd eftersom hovarna då lätt fläker sig, sulorna skall vara tjocka och stålarna väl utvecklade.

Rasföreningar
Föreningen Nordsvenska hästen (FNH)
Den 19 maj 1924 bildades föreningen nordsvenska hästen eftersom man kände att rasen behövde en förening. Samma år som FNH bildades kom också stamboken ut.

Målet med föreningen var att utveckla och förbättra rasen men också att bevara dess fina egenskaper som energi, rörlighet och ett gott lynne.
Det gjorde man genom att noggrant besikta alla hingstar och placera dem på lämpliga stationer.

År 1926 beslutades att föreningen skulle ta över nordsvenskens stambokföring som tidigare utförts av Wången men det dröjde ända till 1931 innan detta skedde.

1949 anordnade FNH en hästdag i Karlstad i samband med föreningens 25års jubileum. Varje år äger dessa dagar rum runt om i landet där det anordnas dragprov, premieringar, utställningar och en massa andra arrangemang.

Fr.o.m. år 1992 har FNH infört obligatorisk fölregistrering för nordsvenskar.
Man kan därmed inte premiera oregistrerade hästar eller avkommor till dessa.

· Nordsvenskar av travstam

Användningsområden
Nordsvensken är en mycket mångsidig häst eftersom den har ett väldigt bra temperament.
Nordsvensken används till vanlig klassisk ridning, westernridning, skogskörning, trav, inom jordbruk, som familje häst mm.
Eftersom den är så mångsidig är det en mycket eftertraktad häst.


Islandshäst
Historia
Man tror att islandshästarna kom till Island mellan 850 och 900. De kom då med vikingar från Norge och Shetlandsöarna som tog med sig sina hästar. De hade också med sig hästar från sina kolonier i Skottland och Irland. Vikingarnas hästar släpptes ut på lösdrift bland bergen där de beblandades och till slut bildades islandshästen.
Man kan inte idag se att det införts några andra raser till ön efter 1100-talet.
Den långa isoleringen från annat blod och de hårda villkoren för att överleva på ön har gjort att hästen har behållit all sin styrka och alla sina 5 ursprungliga gångarter.

Eftersom det aldrig funnits så många riktiga vägar på Island har islandshästen utfört allt arbete och alla transporter på ön. Först vid slutet av 1800-talet kom det vagnar till Island.

Efter andra världskriget behövde man inte hästarna i jordbruket något mer. Eftersom det fortfarande inte fanns några riktiga vägar så fortsatte man att rida för att ta sig fram, men i takt med vägarnas utbredning avvecklades hästarna.

I mitten av 1800-talet exporterades de första hästarna från Island till övriga Europa och islandshästarna blev snabbt en mycket populär ras och den används fortfarande mycket flitigt.

Island har en av världens sista kvarlevande hästkulturer.
Hästen var i den gamla asatron helig och i förbund med gudarna.
Speciellt utvalda hästar offrades under blot till de gamla gudarna.
Hästens betydelse som fruktbarhetssymbol och som symbol för tankens flykt och frihet återfinns även i de äldsta av våra kända kulturer på jorden.

Exteriör
Mankhöjden är för islandshästar mellan 125 och 145 cm.
Huvudet och halsen: Huvudet ska vara ganska litet men inte för litet, det skall också vara ganska grovt men inte så tungt.
Ganascherna skall vara stora och det skall vara brett mellan dem.
Huvudet skall ha en rak nosrygg och en bred panna. Öronen skall vara små och spetsiga och de ska vara uppåt riktade. Islandshästen skall ha stora näsborrar och stora uttrycksfulla ögon, gärna mörkare.
Halsen skall vara ganska lång, minst 60 cm från manke till nacke. Den ska vara bred och muskulös och ha en något välvd överlinje.
Bog, bröst och manke: Bogarna skall vara relativt långa och inte allt för stupande, bröstet skall vara väl rymlig för att ge ordentligt med plats för lungorna.
Manken skall för islandshästen vara medelhög och ganska skarp i konturerna.
Rygg, länd och kors: Rygglinjen skall vara ganska lång och skillnaden på höjden mellan sadelstad och manke skall vara 8-10 cm.
Korset skall vara långt, brett och muskulöst, aningen stupande. (Linjen från höftben till lårbensspets skall vara 35-40?) Korset får inte vara högre än manken på valacker och hingstar men det är acceptabelt på ston.
Man och svans: Islandshästen skall ha en yvig och tjock man och pannlugg.
Svansen skall vara lågt ansatt men får ej vara inklämd. Den skall även vara relativt tjock och fyllig.
Benen och hovar: Islandshästens ben skall ha hårda och väl markerade senor som är tydligt avgränsade från skenbenet.
Frambenets överarm skall vara lång, helst lika lång som skenben, kota och hov tillsammans.
Lederna, speciellt haslederna skall gärna vara breda.
Kotorna skall vara medellånga och kotlinjen skall vara obruten fram till hoven, detta för att få maximal elasticitet och styrka.
Många islandshästar är tåvid i fram och något hastrång i bak, men detta har ingen större betydelse för hästens hållning så länge det inte blir extremt mycket.
Hovarna skall vara proportionerliga till storleken på hästen, de skall vara friska och starka, och ha en välvd och välutvecklad sula.
Färger och tecken: Islandhästen får ha alla färger och även alla tecken är tillåtna.

Användningsområden
Islandshästen är en mycket stark och uthållig häst och används därför flitigt som turridningshäst. Den lilla hästen, som egentligen är en ponny kan även gå mycket bra i dressyr och hoppning men den syns inte där så ofta ute på tävlingsbanorna.
Det finns andra speciella tävlingar för islandshästar i fyr- och femgång.
I fyrgång ingår skritt, trav, tölt och galopp. I femgång ingår även flygandepass.
På Island används rasen fortfarande i stor utsträckning till transport och färdmedel, även om flyget nu är det vanligaste sättet att ta sig fram.

I tölt flyttas benen i följande ordning; vänster bak, vänster fram, höger bak, höger fram.

I flygandepass flyttas båda benen på samma sida samtidigt. (Höger fram och höger bak flyttas samtidigt samt vänster fram och vänster bak samtidigt.)

Rasföreningar
· Svenska Islandhästföreningen


Gotlandsruss
Gotlandsrusset är vår äldsta inhemska hästras här i Sverige.
Man vet att stora hjordar med ponnyer under istiden gick runt de större isarna i Mellaneuropa. Då isen smälte vandrade hjordarna norrut och utgrävningar från grottor på Gotland visar att där fanns hästar redan under stenåldern.

Det har funnits många russ på Gotland ända fram till 1800- talet. De minskade då kraftigt eftersom man började exportera rasen till andra länder så som England, Bulgarien och Tyskland, där de huvudsakligen användes som gruvponnyer men också till att sköta andra sysslor.

I början av 1880 startade en man vid namn Willy Wöhler ett stuteri för att rädda gotlandsrussen. Han köpte sina ston från Gerumstrakten och år 1886 på de stora hästutställningarna i Stockholm Köpte han hingsten Khediven som senare skulle bli den första i rasens stambok.
Den kände svenska hippologen CG Wrangel var mycket intresserad av russ och han framhåll vikten av att man skulle arbeta bort de exteriöra felen från rasen och få fram en lyxigare och vackrare häst.
Detta ansåg han vara möjligt bara om man korsade in speciellt utvalda hingstar.
Han ansåg at hingstar av raserna Exmoor, Dartmoor och Welshponny var lämpliga att korsa in eftersom dessa ponnyer hade liknande levnadsförhållanden som russen men de hade i sin tur blivit ädlare då de korsats med små engelska fullblod.
Wrangel ville också poängtera hur viktigt det var för russen att de fick en stambok.

Början av 1900-talet var ingen bra tid för russen. Många russägare slutade med aveln och antalet russ minskade drastiskt.
1910 bildades ”Gotlands russavels förening” för att bevara intresset för avel bland russägarna.
Föreningens medlemmar hade sina hästar ströva fritt på Lojsta hed. Trots det försöket fortsatte russen att minska i antal och vid år 1930 var russet på väg att utrotas med endast ett 30 tal ston i avel.

Andra personer som har gjort mycket för russens överlevnad och inte borde glömmas är agronomen Bengt Ljunggren som under 45 år enträget arbetade för att hjälpa russaveln.
Fanny och Gustaf Sjöberg bör inte heller glömmas bort, det var de som under flera år såg efter alla russen som gick på Lojsta hed.
också i ponnytrav. Russet har ett gott temperament men är känd för att vara envis, du har väll hört uttrycket "Envis som ett russ"?
Efterfrågan på russ ökade betydligt under 1950-talet eftersom intresset för ponnysport då ökade och år 1995 betäcktes mer än 4 ggr så många ston som 1937.

Exteriör
Mankhöjden kan vara mellan 115 och 130 cm men idealhöjden är 123-126 cm.
Färger och tecken black, helalbino, dorsalskäck och skimmel är inte tillåtna. Alla tecken är tillåtna.
Huvud och hals Huvudet skall vara ganska litet och ha en rak nosprofil. Öronen ska vara små och raka och russet skall ha pigga och uttrycksfulla ögon.
Näsborrarna ska vara väl markerade.
Halsen ska vara väl ansatt och lagom lång.
Manke, rygg, länd och kors Manken ska vara markerad, ryggen skall vara rak och rätt så lång, ibland något vek.
Korset skall vara kort och rundat.
Man och svans manen skall vara kraftig och lång, svansen lågt ansatt och tjock.
Bogarna Skall vara muskulösa och goda, dessutom ganska djupa.
Ben och hovar Benen skall vara starka och ha torra hårda senor, långa skenben och ett litet hovskägg.
Hovarna skall vara små och starka.

Användningsområden
Russen är populära ponnyer inom ridsporten men eftersom de har en snabb och vägvinnande trav passar de också inom travet.
Russet har tre bra gångarter och en god hoppförmåga så det är inte ovanligt att se dem ute på tävlingsbanorna.
Russet kan dra ganska tungt men eftersom den har så klen rygg kan det oftast bara ridas av barn. Russet kan vara ganska envist men har i övrigt ett sådant bra temperament så den lämpar sig utmärkt som barnhäst.
Rasföreningar
· Svenska Russelavelföreningen
· Föreningen Gotlandsruss
· Föreningen Nordruss


Camargue ponny
Historia
Camarguehästens historia sträcker sig långt tillbaka i tiden.
Vid Solutré fanns under istiden en massgrav för hästar. Människorna jagade vildhästflockarna ut över en klippkant och tog sedan tillvara på de hästar som störtat ner och dött.
Man har under utgrävningar hittat två typer av hästar där. Urponnyn som man tror var snabba i reaktionerna, hade stor uthållighet, flockkänsla, kompakt kroppsbyggnad, dubbelskiktad vinterpäls och hög motståndskraft mot kyla.
Den andra typen var tundraponnyn som säkert gick i vatten- och sumpmark, eftersom de hade så stora och breda hovar som inte sjönk ner i gyttjan, hade kraftig benbyggnad och kunde ha näsborrarna under vattenytan.
Camarguehästen liknar dem fortfarande eftersom de levt under så naturliga förhållanden.

1755 grundade Ludwig XV ett stuteri i området. Där avlade han på Camargueston och hingstar av andra raser. Målet var att få fram vackra hästar av bra kvalitet som skulle användas vid hovstallet.
Även Napoleon använde dessa hästar och beslagtog också ett stort antal hästar att använda sin arme. Ända fram till första världskriget existerade stuterier där man korsade Camargueston med hingstar av andra raser för att få fram bra hästar till krigen Man använde allt ifrån araber till kallblod, allt för att få stryka och skönhet.

Ponnyns otroliga uthärdighet kan förklaras genom de hårda villkoren i Camargue-området.
Rasen lever av nästan ingenting alls. På sommaren är området varmt och torrt och på vintrarna är det täckt av kallt saltvatten.
Området är också mycket utsatt för kraftiga oväder.

De ponnyer som används av traktens cowboys kallas ibland för ”havets vita hästar” och dessa hästar finns med i åtskilliga dikter och historier från frankrike.

Exteriör
Mankhöjden är mellan 134 0ch 137 cm.
Huvud och hals huvudet skall vara ganska grovt och ha en rak eller något konvex nosrygg. Pannan skall vara bred och öronen ska vara korta och breda. Ögonen ska vara stora och näsborrarna välmarkerade.
Halsen skall vara kort och muskulös, brett ansatt och något välvd.
Manke, rygg, länd och kors Manken ska vara markerad, ryggen rak och länden ganska lång.
Flankerna ska vara kraftiga och korset väl stupande.
Bogar och bröst Bogarna skall vara breda och stupande och bröstet tillfredsställande djupt.
Man och svans Manen skall vara ganska kraftig och lång, svansen skall vara tjock och yvig och ganska lågt ansatt men ej inklämd.
Ben och hovar Benen ska ha stark stomme och långa underarmar och skankben. Ledgångarna ska vara torra och hovarna skall vara hårda och starka och ha en tofs med hovskägg vid kotan.

Användningsområden
Camargue ponnyn har en hög och vägvinnande skritt men en mycket stel och oharmonisk trav vilket gör att gångarten inte används så ofta. Galoppen är däremot fri och ledig.
Ponnyerna används mest av traktens cowboys som ridhästar men ett litet antal exporteras också till andra länder. I Sverige finns endast ett fåtal hästar av rasen.


American curly horse
Historia
Vi vet inte mycket om curlyhästens historia men USA räknas som dess ursprungsland, även om det funnits lockiga hästar även i Sydamerika från 1700 till 1940-talet.
Dessa hästars päls har beskrivits som ”hair like that of negeroes in guinea”.

År 1971 startade det amerikanska registret för American curlyhästen. Det fanns då bara ett fåtal hästar kvar av rasen men efter bildandet ökade de sakta men säkert.
För att kunna åstadkomma att hästarna ökade behövde man blanda in andra raser.
De fem nu kvarvarande raserna man kan se att curlyn stammar ifrån är Quarter horse, Fox-trotter, Arab, Morgan häst och American saddlebreds. Man ser också att rasen delar många likheter med den spanska mustangen.

Man såg att rasen passade utmärkt som ranchhäst eftersom den klarade av hårda förhållanden och de var starka och uthålliga.

1992 importerades den första curlyn till Sverige. Detta skapade några missförstånd i Europa, då man trodde att curlyn var släkt med den ryska Bashkir hästen men detta är nu visat att de inte är men ändå kallas den på många håll fortfarande för American Bashkir Curly.

Nu finns det 110 registrerade American curly hästar i Sverige och även en hel del hästar i övriga Europa.
I USA finns det ca 3000 registrerade hästar av rasen.

Exteriör
Mankhöjd medelhöjden för rasen är 145- 160 cm.
Huvud och hals Huvudet skall vara litet i jämförelse till hästen.
Öronen ska vara korta och breda och ha en inåtpekande spets och på insidan skall öronen ha täta lockar som inte försvinner på sommaren.
Ögonen ska vara något sneda och ah en mjuk och vänlig blick.
Halsen skall vara väl ansatt med böjlig nacke och bra längd.
Manke, rygg, länd och kors Manken ska vara välmarkerad med bra sadelläge och en kort stark rygg.
Bakpartiet skall vara musklat och rundat med ett sluttande kors.
Bog och bröst Bogarna skall vara kraftfulla och rundade.
Bröstet skall vara brett och välvt äv...