Människan - en tänkande varelse

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

- Min människosyn, av Anders Hammarbäck

”Jag tänker, alltså finns jag.” Så uttrycker sig den franske medeltidsfilosofen Descartes om det enda vi kan vara helt säkra på, vad gäller vår och därmed även Guds existens i universum. Freud sänkte abstraktionsnivån en bit och menade att människan styrs av sin sexuella libido och dödsdriften tatanos. När Platon påstod att vi människor bara är skuggor mot en klippvägg, samtidigt som den evigt vackra idévärlden pågår simultant bakom vår rygg var det kanske bara ett uttryck för besvikelse över den värld vi skapat och lever i.

”Det finns ingen absolut och säker kunskap” menar skepticisterna med Schopenhauer i främre ledet och tog upp diskussionen om våra sinnens som eventuella felkällor. Alla kloka och mindre kloka personer som genom historien bidragit till att öka förståelsen för människan som tänkande varelse bör bli ihågkomna, märk, dock ej nödvändigtvis betrodda.

Filosofer, författare och andra tänkande personer har genom historien ägnat många sömnlösa nätter åt frågor om oss själva. Varför kan vi människor filosofera om livets mening och detaljerat analysera dess innehåll samtidigt som våra föregångare djuren tuggar vidare på sitt gräs och vandrar bekymmerslöst i naturen?

Hur många stressade it-slavar skulle inte för en dag vilja vara en fågel och sväva fritt i det blå, utan kontrollsamhällets bojor, vardagens naggande krav eller de rosa morgontidningarnas vanligtvis röda aktiekurser? Att bara kunna följa luftströmmen uppåt, njuta av en svalkande bris i ansiktet och se de små myrmänniskorna pinna på fortare och fortare i sitt ekorrhjul, vilken i Sverige uppifrån ser ut som en jättelik tombola, vevad av självaste mediemogulen Stenbeck. Att vara fågel ger verkligen ett nytt sätt att se på saker!

Men snart skulle nog livet som fågel bli en aning långtråkigt. Inga varma julfiranden med familjen, rafflande fotbollsmatcher med polarna eller euforiska sjunde-himlenupplevelser med tjejen från krogen. Att vara människa är kanske inte så dumt ändå, trots några timmars hårt arbete per dag...

Kirkegaard uttryckte sin existensiella betingelse genom orden ”att vara människa är att välja”. Och visst har han så rätt, trots att han var dansk. Då fågeln handlar efter primära och primitiva instinkter tänker människan sofistikerat igenom viktiga beslut och snabbt simulerar dess konsekvenser i huvudet. Visst kan det bli lite fel ibland, men det är priset vi får betala för vår intelligens.

Tyvärr undrar man vad andra exemplar av människoarten använder sin hjärna till. Genom extrem girighet och oförklädd egoism handlar de på ett omänskligt sätt emot gelikar. Men redan det nyfödda barnet handlar egocentrerat, en egenskap som i varierande grad håller i sig genom hela livet. Därmed kan man ta fasta på en medfödd egenskap hos människan, nämligen girighet. Du får ursäkta Locke, men din tanke om människans tabula rasa är inte hållbar. Kanske är det emellertid denna egenskap som enligt ett darwinistiskt synsätt gjort oss starkare och konkurenskraftigare än våra animaliska konkurenter och vi därmed kunnat överleva?

Nu när vår arts utveckling enligt forskarna stagnerat, och vi sedan länge har monopol på rationellt tänkande kan vi människor koncentrera oss på vad vi egentligen ska använda vår intelligens till. Ska den användas av varje person för att skapa största möjliga individuella lycka, eller ska den få användas av samhället för att fortsätta den tekniska utvecklingen och höja den totala levnadsstandarden för människan som art? Bör vi tillåta manipulation av vår egen arvsmassa eftersom vi själva lärt oss hantera den? Eller ska vi söka svaren på dessa nya frågeställningar i mångtusenåriga religiösa skrifter?

Frågorna blir bara fler och fler, istället för tvärtom, ju längre tiden går. Den matematiskt grundade positivismen som Comte en gång ledde, vars pionjärsroll senare togs över av Newton är hundra år senare förbytt i ett kollektivt brydderi om en oviss framtid. Inte kan vi lyda Rousseau och skrota dagens högteknologiska samhälle för en tillbakagång till ett ekosofiskt natursamhälle, där alla lever i harmoni med sig själva och varandra, även om det på pappret ser lockande ut. Utvecklingen skulle garanterat bli den samma igen, om premissen gällande girighet är det evigt gällande axiom jag tror och utgår ifrån.

Människan ska därför fortsätta på det ”instakade” spåret, men ...