Vägen Till Jerusalem

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Vägen till Jerusalem utspelar sig i 1100-talets Sverige. På gården Arnäs bor handelsmannen Magnus med sin fru Sigrid och deras två söner Eskil och Arn. En dag faller yngste pojken Arn ner från ett av gårdens torn, och blir liggande medvetslös på marken. Hela gården smalas runt honom, och alla tror att det är över för den lilla pojken. Hans föräldrar ber intensivt vid hans sida där han ligger, och hans mor lovar innerligt och heligt att om hennes son bara får behålla livet, ska hon skänka honom i guds tjänst. Ögonblicket därefter reser sig Arn, till allas förvåning med en lätt hjärnskakning. Löftet hans mor gav gud i stundens ingivelse glöms snabbt bort, och livet fortsätter som förut, ända tills hon plötsligt får underliga sår över hela kroppen. Man misstänker spetälska, men hon är övertygad om att det är guds hämnd för det bortglömda löftet. Mor Sigrid tar därför med Arn till Varnhems kloster, där han tas emot av munkarna, för att uppfostras i herrens tjänst. Kort därefter väljer Sigrid döden hellre än att få sin arm amputerad, och därmed är Arns öde avgjort. En stor del av boken behandlar Arns uppväxt i klostret Vitae Schola i Danmark, dit munkarna efter en liten tid måste flytta efter att den svenske kungen försökt ta över klostrets Varnhems rikedomar. Under munkarnas fromma översyn lär sig Arn språken franska och latin, att skjuta med båge och strida med svärd, men även andra nyttiga kunskaper som hur man bäst slaktar djur, att knyta fiskenät, att rida vilda franska hästar och vilka örter som är bäst för att läka allvarliga sår. Kort sagt uppfostrar munkarna Arn, och lär honom allt han kommer att behöva så fort ”guds uppgift” har uppenbarats för honom. När Arn är 16 år gammal bestämmer munkarna att det är dags för honom att även få erfarenhet av världen utanför klostret, och han sänds hem till pappa Magnus och brodern Eskil, som har blivit rika på handeln under de år som gått. När Arn först kommer till Arnäs är han van vid munkarnas stillsamma vis, och den barbariska nordiska kulturen både chockar och upprör honom. I gengäld blir han behandlad som en mes, eftersom han är intresserad av matlagning och kultur, är petig i maten och inte kan dricka lika mycket öl som alla andra. Efter ett par månader blir han dock ryktbar tack vare sin oerhörda skicklighet med svärdet, som han fått tackvare Broder Guilbert - en före detta tempelriddare i klostret. Under en släktfejd hugger Arn handen av en av kungens män i en duell. Eftersom kungarnas huvuden satt rätt löst under den här tiden bereder Arns dåd väg för hans kusin Knut, som sedermera blir Sveriges näste kung. Arn får då både gott rykte om sig och mycket respekt i sin ätt. Arn olycka blir dock, som så många andras, kärleken. När han är full en kväll blir han förförd av Katarina, den äldre systern i en familj med två fagra döttrar. Katarina blir attraherad av Arn, som i sin oskuld låter henne ligga med honom. Han glömmer sedan bort denna incident, och låter livet gå vidare. Efter en tid förälskar han sig i den yngre systern i samma familj, Cecilia. De planerar bröllop tillsammans, och alla är nöjda, för Cecilias och Katarinas far har stora ägor, och en stor hemgift kommer att betalas ut. Arns och Cecilias giftermål betyder dock att Katarina hamnar i kloster, eftersom det är hennes faders vilja. Abbedissan i klostret är av den förre kungens släkt, och hon ser möjligheten att förstöra för Arn när Katarina berättar om det som hände den där förargerliga kvällen då Arn drack sig full. Enligt lagen är det ett allvarligt brott att lägra en kvinna och sedan göra samma sak med hennes syster, och abbedissan är snar att sprida ut ryktet. Detta leder till att Cecilia i stället kastas i kloster, och att Arn blir bannlyst av kyrkan. Han kallas tillbaks till abboten i Varnhem, som upplyser honom om hans framtida öde. Arn ska sändas till Rom, och bli en av guds krigare, tempelriddarna.
Vägen till Jerusalem utspelar sig i de mörka skogarna runt Vättern och Vänern, och Jan Guillous omsorgsfulla miljöbeskrivningar lämnar inget övrigt att önska. Man får en gedigen känsla av svenskt 1100-tal, med allt vad det innebär av skitiga långhus, leriga skogsvägar och vackra vyer över solskenstäckta ängar. Tiden och platsen är tacksam eftersom det är så lätt att drömma sig bort i omgivningarna, även om jag är säker på att det inte var fullt så vackert och trevligt däromkring på den tiden. Boken behandlar ju inte alls de fattigas tillvaro, och det armod de tvingades utstå, utan fokuserar på Arns bekymmerslösa tillvaro som medlem i en mäktig ätt, folkungarna. Han rör sig på överdådiga gästabud, med spyor och öl på golven så väl som vackra skogar och snöiga slänter. Som sagt så bidrar detta till bokens attraktivitet, men rättvisan och realismen i denna skildring kan ifrågasättas.
En annan aspekt som drar ner känslan av realism är Arns något överdrivna karaktär. Som så ofta i böcker av Guillou är huvudpersonen överdriven, och kan närmast liknas vid någon slags stålman. Arn Magnusson är, liksom Carl Hamilton och Erik Ponti (Ondskan), bra på i princip allting. När han ska tränas i att slåss med svärd och båga talas det om att riket aldrig sett en sådan skicklighet, Arn kan med lätthet slå vem som helst i strid, skjuta längre än vem som helst med båge och rida snabbare än vem som helst med häst. Dessutom är han stilig och går hem hos damerna, stark, uthållig och intelligent. Arn talar flytande nordiska, franska och latin, samtidigt som han har en överlägsen kunskap i Bibelns ord, är kunnig inom örtlära, känner till allt om ny teknik och är ett under på att laga mat. Även om Arns alla kvaliteter bidrar till stämningen av ”saga”, så blir det tröttande i längden med en helt perfekt hjälte som alltid är bäst på allt, vad han än tar sig för. Andra karaktärer i boken beskrivs på ett mer realistiskt sätt, som Arns godmodiga och överviktiga bror Eskil och hans kusin, den krigshetsande konungaaspiranten Knut. Även bifigurerna är fängslande och bidrar, mer än den lätt slätstrukna och intetsägande perfekta människan Arn, till att boken blir så pass tilltalande och fängslande som den är.
Som helhet tycker jag att Vägen till Jerusalem är en mycket bra bok, som är väl förankrad i historien, och ändå berättar den på ett lät...